”Sverige saknar etisk infrastruktur”

Strax före klockan tio på förmiddagen den 22 juli 2015 gick larmet på Forex växlingskontor i Täby, norr om Stockholm. Fyra män beväpnade med automatvapen hade trängt in i butiken. Personalen stängde in sig på en toalett och ringde polisen, men innan patrullen hann fram har rånarna försvunnit med 2 miljoner kronor i kontanter.  

Snart nådde ryktet om den lyckade kuppen Rinkeby, där rånarna hörde hemma. Somliga var imponerade, men några av deras vänner mörknade när de hörde nyheten. De hade velat vara med om stöten, och när de fick tag på killen som planerat den konfronterade de honom. Bråket urartade, han släpades in i en skog och sköts till döds.   

Föräldrarna i Rinkeby fruktade det värsta och manade ungdomarna till lugn. Men efter mindre än ett dygn dödades ytterligare en ung man i vad som antogs vara en hämndaktion. På mindre än 24 timmar hade två tonåringar mördats.  

Detta var upprinnelsen till den gängkonflikt som än i dag plågar Sverige, och som gjort att antalet dödsskjutningar har ökat lavinartat: Från 20 döda per år i början av 2010-talet, till 63 stycken år 2022. Det året var antalet dödskjutningar i Sverige sex gånger fler än i Danmark, Finland och Norge – tillsammans. 

Det har kallats ”Det svenska tillståndet”, och beskrivs ibland som en följd av att Sverige har ”importerat värderingar” från andra länder genom invandring. Men den äldre generationen, de som faktiskt kommit hit från andra länder, försökte stoppa våldet. Efter morden i Rinkeby 2015 begravde den lokala imamen de två tonåringarna i en gemensam ceremoni, sida vid sida. Föräldrarna skakar hand och talar om försoning.  

Men bland de yngre, de som är födda i Sverige, fanns några som inte accepterade uppgörelsen. De befanns sig i ett mellanläge där ett moraliskt vakuum rådde. De avvisade sina äldre släktingars auktoritet, men delade inte heller det svenska majoritetssamhällets värderingar. 

Faysa Idle, en ung författare som vuxit upp i gängvåldet, skildrar utvecklingen från insidan i boken ”Ett ord för blod”. Hon skriver: ”Den gamla ordningen hade tappat sitt grepp om flera av dom här killarna. Dom var utanför både i Sverige och bland sina landsmän.” Journalisten Diamant Salihu, författare till ”Tills alla dör”, noterar samma sak: ”Den yngre generationen… respekterar inte de äldre som de enligt traditionerna borde.” 

Därför tog konflikten inte slut där på kyrkogården, den fortsatte – och har i dag spridits utanför Sveriges gränser.  

För att förstå utvecklingen behöver vi lyfta blicken från enskilda händelser och söka mönstren. Inom sociologin finns flera teorier som försöker förklara varför kriminalitet uppstår. Strukturfunktionalismen går tillbaka till sociologins fader Emile Durkheim och betraktar samhället som en kropp uppbyggd av institutioner med olika funktioner. Familjen står för uppfostran, skolan för vidare kunskap, polisen upprätthåller ordning och så vidare. Här förstås kriminalitet som en patologi – en samhällssjukdom – som uppkommer för att någon struktur blivit dysfunktionell.  

I områden som polisen kallar särskilt utsatta är centrala institutioner ofta dysfunktionella. I skolorna är det ofta svårt att upprätthålla ordning och skolket är utbrett: ”Skolan var helt kaos, nästan inga elever gick vidare till gymnasiet”, skriver Idle. En tredjedel av eleverna i dessa områden lämnar högstadiet utan att gymnasiebehörighet. Snittet i landet är 10 procent. 

En annan sociologisk förklaringsmodell är konfliktperspektivet. På marxistiskt vis fokuserar den på spänningarna mellan de som har och de som inte har. Den syns i gängmedlemmarnas egna berättelser, som ofta präglas av ett ressentiment mot medelklassen.  

Den unge Khaled berättar för Salihu hur han inleder sin kriminella bana genom att gå fram till en jämnårig och väsa: ”Lyssna nu, det här bältet är mitt. Du får gå hem och be pappa köpa ett nytt åt dig.” Gängen lockar med statusprylar och revansch på de välbeställda. 

Ibland gifter sig struktur- och konfliktperspektiven väl med varandra. Som när kommunkontoret flyttade från Rinkeby till det rikare Kista år 2007, samtidigt som poliskontoret, posten och banken la ner. Viktiga strukturer gick förlorade, vilket skapade en bitterhet mot majoritetssamhället. ”När staten försvinner, kommer kaoset”, suckar en av dem som Salihu intervjuat. 

Men båda dessa perspektiv har en uppenbar svaghet. För även om de flesta kriminella kommer ur socioekonomiskt svaga miljöer, så blir den absoluta majoriteten av dem som växer upp under sådana omständigheter ändå inte brottslingar. Enligt en undersökning kommer 70 procent av de brottsaktiva ungdomarna från utsatta miljöer – men dessa utgör bara 7 procent av alla som vuxit upp i sådana förhållanden. Det betyder att 93 procent av dem som växer upp i utsatthet inte blir kriminella.   

Faysa Idle och hennes syskon illustrerar tesen: Av hennes tre bröder är en gängkriminell, en är taxichaufför och en jurist – och själv är hon författare. 

Dysfunktionella strukturer och svag ekonomi skapar en grogrund för brottslighet. Men de kan inte förklara varför somliga i utsatta områden hamnar i kriminalitet medan andra – de flesta – lever laglydiga liv. För att förstå detta behöver vi lämna de materiella förklaringsmodellerna och fokusera på ett tema som länge har ignorerats i den svenska gängdebatten: Moral.  

Per-Olof Wikström är professor i kriminologi vid Cambridge University och analyserar kriminalitet utifrån modellen situationell handlingsteori. Den utgår från att människors handlande formas av två saker: Våra värderingar och vår förmåga att efterleva dem – etik och impulskontroll, med andra ord. Om vi begår ett brott är det antingen för att vi inte uppfattar handlingen som moraliskt felaktig, eller för att vi saknar förmåga att stå emot frestelsen. 

Det sociala är viktigt också för moralen, men då handlar det inte om stora, anonyma strukturer utan närmare gemenskaper. Genom att följa 700 brittiska ungdomar under tolv år kunde Wikström och hans kollegor se att de var mer benägna att begå brott när de befann sig i miljöer där kriminalitet var normaliserat eller glorifierat – så kallade kriminogena miljöer. En tonåring är mer benägen att stjäla en cykel när han umgås med kompisar som betraktar stöld som normalt eller rentav beundransvärt, än när han tillbringar helgen med släkten där sådant inte accepteras.  

Wikströms teorier om kriminalitet är både intuitivt rimliga och väl underbyggda genom forskning. Ändå har de haft svagt genomslag i den svenska debatten. Här har diskussionen svängt från ett fokus på sociala insatser, till att handla om repressiva åtgärder. Politikerna tävlar i att föreslå strängare straff och ge polisen större befogenheter. Men få talar om etik. 

Kanske beror det på att samtal om moral skaver i ett land som länge profilerat sig som progressivt. Moral är förknippat med regler, traditioner och normer – och berättelsen om moderniteten har handlat om hur människor brutit upp ifrån förtryckande normer och traditioner. Moralisk fostran kräver dessutom auktoriteter som lär ut vad som är rätt och fel, och att hylla moraliska auktoriteter har inte varit vanligt i vårt land.  

Motviljan mot moralism är paradoxal eftersom den borgerliga kultur där skepsisen mot den är störst samtidigt rymmer en rad tydliga normer. Medelklassföräldrar förmedlar dessa till sina barn genom fasta läggtider, begränsningar av skärmtiden och krav på läxläsning. Det betyder att medelklassens barn inte drabbas särskilt hårt om offentliga institutioner, som skolan, inte ägnar sig åt moralisk fostran, eftersom hemmet kompenserar för bristen. Värre är det för ungdomar som saknar samma stöd hemifrån. Risken här är att medelklassen genom sina progressiva ideal protesterar mot institutionaliserade normer i samhället – och att detta underminerar en etisk infrastruktur som utsatta barn och unga behöver. 

Frånvaron av moraliska auktoriteter är tydlig i historien om gängvåldet. I Rinkeby 2015 avvisade tonåringarna två moralsystem som förbjöd hämnd; de äldres traditionella normer och majoritetssamhällets värderingar.  

De traditionella normerna saknade relevans, medan majoritetssamhällets värderingar tillhörde en annan värld. ”Vi skulle inte kunna tänka oss att flytta dit”, skriver Idle om föräldrarnas Somalia, och fortsätter: ”Allt var så gammalmodigt och ocoolt. Samtidigt hade vi inte heller hittat hem i Sverige. Jag vet att många av oss andra generationens invandrare kände likadant, oavsett vilket land man kom ifrån. Rekryterarna från Kalifatet och gängen fattade det också.”  

De unga befinner sig emellan världar, och i detta vakuum skördar kriminella gäng och IS-extremister tonåringar som söker sammanhang. Båda erbjuder en kodex där våld är den säkraste vägen till respekt. I kriminella kretsar talar man om att ”brösta en fyra för att bli en hundragubbe” – alltså att begå ett mord, ta straffet i form av fyra års sluten ungdomsvård och sedan komma ut som fullvärdig gängmedlem.  

Om bristen på moral är problemet, då måste svaret bli att stärka den etiska infrastrukturen. Den institution som effektivast förmedlar goda värderingar är familjen, men det är svårt för samhället att verka genom den. Skolan är det näst bästa alternativet. Wikström betonar att enskilda projekt – till exempel en kampanj mot droger – inte är tillräckligt. I stället måste hela verksamheten främja etik och moral: Upprätthålla regler och lära elever att ta ansvar för sitt handlade.  

En tredje kraft är civilsamhället. Här lyfts idrotten ofta fram, och det är en aktivitet där etiken finns inbäddad i verksamheten. Men detsamma gäller något som sekulariserade svenskar inte talar om lika ofta, nämligen religion.  

Sebastian Stakset, medlem i den ökända gruppen Kartellen, lämnade kriminaliteten efter att ha kommit i kontakt med en kyrka och blivit kristen. Det här mönstret är välbekant från USA, Mexiko och andra delar av Latinamerika, där religion – inte minst väckelsekristendom – erbjudit en exit från gängkriminella miljöer. Diamant Salihu menar att det sker också i Sverige: ”Jag vet flera exempel där tidigare grovt kriminella hittat en väg ut ur sin kriminella livsstil genom tron,” säger han till tidningen Dagen (20/10-23). 

Men vägen ut går inte bara via kyrkorna, utan även andra religioner. För tio år sedan avvisade tonåringarna i Rinkeby föräldrarnas traditioner, men i dag finns andra alternativ. Ett är Ramsis ”Moosa” Assal, också känd som Medinastudenten: En muslimsk influencer med 100 000 följare på Instagram och Tiktok. Han varnade tidigt för IS och predikar fred i gängkriget. På Youtube finns videos där han läxar upp muslimer som säljer knark och begår brott i förorterna. En rad kriminella har bytt bana efter att kommit i kontakt med honom. Det är dock inte okontroversiellt, inte bara för att islam är laddat utan också eftersom Assal representerar en konservativ uttolkning av religionen.  

Religion är aldrig riskfritt, men det är svårt att se hur Sverige ska kunna undvara det religiösa civilsamhället om man vill komma till rätta med gängvåld och andra sociala problem. När Rasmus Paludan brände Koranen i svenska förorter utbröt upplopp där civilsamhället saknades, men när kyrkor, moskéer och andra organisationer mobiliserade bevarades lugnet. Och under pandemin kunde kommuner som samverkade med kyrkor och moskéer nå ut med information om vaccination till personer i utanförskapsområden. Detta visar vilken stabiliserande effekt det religiösa civilsamhället kan ha, särskilt i områden där myndigheter betraktas med misstänksamhet.   

Resultatet av en stark etisk infrastruktur är inte förtryckande moralism, utan frihet. I sin forskning visar Wikström att personer med stark moral och impulskontroll kan stå emot frestelser även när de befinner sig i kriminogena miljöer. Oavsett om det handlar om snabba pengar eller ett uppflammande hämndbegär så har de förmågan att säga nej.  

Detta är en påminnelse om att frihet aldrig bara handlar om att säga ja, utan också om att ha förmågan att säga nej. En alkoholist med pengar på fickan framför ett öppet systembolag är inte fri om han inte kan välja bort spriten; på samma sätt är unga killar i förorten inte fria om de saknar förutsättningar att välja bort kriminaliteten. Frihet är mer än att hindras från att göra vad man vill – det kräver också förmågan att välja det rätta. 

En fungerande etisk infrastruktur är nödvändig för ett liberalt samhälle. För om den finns, kan staten kan ge medborgarna stort förtroende utan att övervaka och reglera varje del av tillvaron. Men om den saknas blir konsekvenserna ett socialt kaos som möts av en allt mer repressiv stat. Det finns tyvärr tecken på att utvecklingen i Sverige är på väg i den riktningen.   

Fotnot: Texten har tidigare varit publicerad i norska Morgenbladet.

***

Läs även: Det är lätt för kulturvärldens nepobarn att avfärda kanon

Läs även: Varför kan norrmän aldrig lösa problem?