”Tillstånd att strida ges till dem mot vilka krig förs”
Rätten till självförsvar är universell. Profetens Muhammands handlingar bör ses i ljuset av detta, skriver Kashif Virk i en kommentar till Olof Edsingers text ”Islam – en fredens religion?”
Kashif Virk är teolog från Jamia Ahmadiyya UK samt med masterexamen i religionshistoria från Stockholms universitet.
Hur kom svensk inrikespolitik att handla om Koranen och profeten Muhammad? Svaret är troligtvis att vi har ett politiskt parti, Sverigedemokraterna, som har gjort kampen mot islams inflytande i västvärlden till en hjärtefråga. Nyligen refererade Richard Jomshof till Islams profet Muhammad som krigsherre, massmördare, slavhandlare och rövare. Jomshof har efterfrågat ett sakligt bemötande av sin kritik.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I denna text framställs således en historisk kontext till tidiga expeditioner och krig som fördes av de första muslimerna. Den visar att de tidiga muslimerna aldrig tog initiativ till någon krigsföring, utan enbart tillämpade våld i självförsvar eller vedergällningssyfte.
Islam tillkom i staden Mecka i Arabien år 610 då profeten Muhammad mottog den första uppenbarelsen. De första 13 åren av Islam utspelade sig huvudsakligen i Mecka. De första att acceptera Islam tillhörde de svagare klasserna i samhället, däribland slavar. De flesta muslimerna utsattes vid denna tid för grova förföljelser, tortyr och även mord. En del migrerade till Abessinien i hopp om frid. Men de flesta, inklusive Muhammad, blev kvar i Mecka. Muslimerna genomlevde dessa grymheter utan att göra något som helst motstånd, då Muhammad talade om för dem att han ej givit tillåtelse till detta. Till sist migrerade muslimerna till Medina, som ligger några hundra kilometer norr om Mecka. De fick lämna större delen av sina ägodelar. Samma natt som Quraysh (den ledande stammen i Mecka) planerat att mörda Muhammad, migrerade även han själv till Medina. Det skickades lönnmördare efter honom och ett pris sattes på hans huvud. (The Seal of Prophets s 314-326)
Även efter migrationen till Medina fortsatte förföljelserna från Quraysh. Trakasserierna mot de muslimer som blev kvar i Mecka tilltog i grymhet. De skickade även hotfulla budskap till ledare i Medina om att det skulle innebära våldsamma konsekvenser om man lät Muhammad få tillflykt i staden. I dessa brev hotade man till och med om väpnat angrepp. Detta var med andra ord en ren krigsförklaring. Under denna period återberättas att muslimerna i Medina brukade sova om nätterna med vapnen vid sin sida. Även profeten Muhammad brukade vaka om nätterna i farhågor om en förestående attack.
Det var under dessa omständigheter som, under det andra året efter migrationen, följande vers i Koranen tillkom och som gav muslimerna tillåtelse till väpnat försvar:
”Tillstånd att strida ges till dem mot vilka krig förs, eftersom de har blivit förorättade – och Allah har verkligen makt att hjälpa dem. De som har drivits ut från sina hem orättvist bara för att de sa: ’Vår Herre är Allah” (surah 22 verser 39-40)
Tillåtelse var alltså till självförsvar, för att man förvisats från sina hem och förföljts av religiösa skäl.
Profeten Muhammad (afvmh) tillämpade olika strategier efter denna tillåtelse för att ge motstånd till den ondsinta fienden. Han ingick i fredsfördrag med stammar bosatta nära Medina. På så vis säkrade han stadens gränsområden från att hamna under inflytandet av fienden. Mindre grupper skickades ut från Medina för att inhämta information om fiendens rörelser och för att föregripa eventuella angrepp. Man sökte även upp vänligt inställda klaner. Muslimerna hindrade också fiendens handelskaravaner som reste från Mecka till Syrien. Dessa var beväpnade och passerade ofta mycket nära Medina, vilket utgjorde ett reellt hot. De spred hat mot muslimerna bland klaner i området. Intäkterna från dessa handelsresor användes dessutom i krigsföringen mot muslimerna. Genom att hindra dessa karavaner satte man press på fienden att upphöra med sina grymheter, vilket eventuellt gav resultat.
Konflikten med Quraysh i Mecka fortsatte ända till runt år 630 då muslimerna fredligt återintog Mecka, ett intåg som var en direkt konsekvens av en tidigare pakt brutits av Quraysh. Det är värt att tillägga att muslimer under alla regelrätta strider var i betydligt numerärt och resursmässigt underläge. I det första konventionella kriget vid Badr var man 313 dåligt rustade soldater mot cirka 1000. Rätten till självförsvar är universell.
Att försvara sitt folk är en ädel handling som förlänar många ära och heder. Profeten Muhammads handlingar kan ses i ljuset av detta.
***
Läs Olof Edsingers text här
