Transvården kan bli en vårdskandal

Att irreversibla medicinska och kirurgiska behandlingar har tillåtits på fysiskt friska barn, utan bevis för att det hjälper mot deras psykiska lidande, beskrivs i dag som en vårdskandal i Storbritannien. En utredning har konstaterat att det ideologiska inflytandet varit stort i transvården och att barn behandlats affirmativt, deras upplevelse om kön har inte fått ifrågasättas, utan har i stället snabbt bekräftats. Liknande debatt pågår i Norge. 

I reportaget Tranståget i SVT:s Uppdrag Granskning år 2019 framkom att även barn i Sverige behandlats affirmativt. Några fick skador av hormonbehandlingar och 134 flickor och unga kvinnor (14-20 år) hade fått sina bröst bortopererade. ”Vi säger inte nej till någon”, berättade en läkare. Patienter må ha behandlats utifrån empati, men läkare som aldrig säger nej till en patient, särskilt till barn som anser sig behöva hormoner och kirurgi för att må bra, fick varningsklockorna att ringa.  

Den granskningen bidrog till att Sverige blev ett av de första länderna att dra i handbromsen vad gäller transvården. Betyder det att vi har klarat oss från en vårdskandal liknande den som nu uppdagas i UK och Norge? Det vet vi inte. Men den nya dokumentären Transkriget på SVT visar att tranståget är svårt att stoppa.  

Transvården har alltid stått i ett spänningsfält mellan vetenskap och ideologi. Starka intresseorganisationer, i Sverige med RFSL i spetsen, har länge drivit en ny syn på kön, där en persons upplevelse anses viktigare än biologin. Den har fått starkt fäste inom såväl vården som i politiken, och splittrar läkare och politiker.  

Den senaste granskningen i SVT visar att ökningen av unga som upplever könsdysfori fortsätter. Aldrig tidigare har det funnits så många barn inskrivna på landets kliniker. De yngsta är fyra år. Patienttrycket fortsätter och fler yngre får en diagnos. Även unga vuxna, 18-24 år, som fått diagnos har femdubblats på tio år.  

Men det vetenskapliga läget är tydligt. ”Det finns ingen evidens för att detta (behandlingar) hjälper mot könsdysfori, och det finns heller ingen evidens för att det skulle minska depressiva symptom”, säger Mikael Landén, professor i psykiatri, i programmet. 

Trots detta och trots att Socialstyrelsens nya riktlinjer anger att hormonbehandling enbart ska ges i undantagsfall, kan SVT visa att 41 nya barn påbörjat behandling med pubertetsblockerare under förra året.  

Flera läkare som medverkar i programmet menar att transvården inte liknar någon annan vård. ”Den har gått med på en underlig förklaringsmodell, att många av våra patienter är födda i fel kropp och att det enda rimliga sättet att hantera det är att ändra på kroppen” säger specialistläkaren i barnpsykiatri Fredrik Lundkvist. ”Inom transvården finns inte samma utredningsförfarande”, berättar en överläkare anonymt. Den som ser könsdysfori som en identitetsfråga riskerar att inte tillräckligt söka efter andra förklaringar till barnets symptom. 

Flera i programmet vittnar också om att det finns stark press från intresseorganisationer och även föräldrar, att snabbt bekräfta barn och unga. De berättar att de fått utstå hat och hot när de ifrågasatt hur vården fungerar. Avsaknaden av en öppen debatt och tystnadskultur hindrade utvecklingen av en säker vård, har utredningarna av transvården i Norge och Storbritannien visat.  

Men vad som i våra grannländer beskrivs som en vårdskandal, möts här av röster som vill lägga locket på. ”SVT ger utrymme åt transmotståndare” skriver Isobel Hadley-Kamptz i DN. ”Varför skulle det vara så skräckinjagande om fler människor kommer ut som trans?” frågar kulturskribenten Elina Pahnke i Aftonbladet. Hon tycker att dokumentären Transkriget är ett ”konspiratoriskt haveri”.  

Frågan är om det är läkare som representerar evidensbaserad forskning och som är villiga att delta i debatten (trots att de riskerar hat och hot) eller opinionsbildande journalister (som anklagar dem för att vara transfober) som sprider konspirationsteorier?  

När Pahnke sedan skriver att ”barn som önskar sig pubertetsblockerare ska få det” blottar hon sin okunskap. 

Det är naturligtvis inte ett problem att fler experimenterar med könsuttryck och utmanar könsroller. Problemet är att många fler efterfrågar och erbjuds livslång hormonbehandling och oprövad kirurgi som behandling för detta. Biverkningarna är allvarliga, som sterilitet eller ånger. Det är också ett problem att alla patienter inte får en jämlik vård, eftersom den påverkas av vilken syn på kön en läkare har.   

Ingen ifrågasätter lidandet som kan uppstå vid könsdysfori. Men diagnosen är osäker, och sedan tio år har det uppstått en helt ny grupp unga patienter, som till ca 70 procent består av flickor (0-17 år) varav majoriteten har autism eller andra psykiatriska sårbarheter. För många har lidandet kommit innan de börjar identifiera sig som transpersoner.  

RFSL vill att så många som möjligt ska erbjudas könsbyte. De kommenterar programmet på sin hemsida med att det är politiker och inte RFSL som ansvarar för prioriteringarna i vården. Det stämmer naturligtvis. Men den radikala synen på kön har drivits fram av Miljöpartiet i samarbete med RFSL. De låg bakom lagförslaget 2018 om att tillåta underlivskirurgi från 15 år, och ändring av juridiskt kön från 12 år utan prövning. Dessa idéer kommer inte från läkarkåren. 

Trots att Socialstyrelsen bedömer att riskerna med hormonbehandling är större än den möjliga nyttan, fortsätter RFSL att trivialisera risker och överskatta fördelar. På hemsidan skriver de till exempel att pubertetsblockerare ”bedöms vara säkra att använda”, och hävdar att ”könsbekräftande behandling är det enda som hjälper mot könsdysfori”, trots att psykoterapi ska vara första linjen vid behandling av minderåriga.  

Att Socialstyrelsen fortfarande ser RFSL som en expert i transfrågor, och länkar till organisationens information visar tydligt ideologins (fortsatta) inflytande på transvården.  

Så det är inte SVT:s program som är ett haveri. Haveriet består i att SVT kan göra ett nytt program fyra år efter förra granskningen som visar att den osäkra vården fortsätter.  

Även media brister i bevakningen av denna fråga. Varför ställer ingen de uppenbara frågorna till RFSL och MP:  

Om alla har en könsidentitet, varför är det främst unga tjejer som ”hittar” den? Hur kommer det sig att så många autistiska tjejer, eller de med ADHD eller andra psykiatriska diagnoser, lider av könsdysfori? Var finns bevisen för att de kommer att bli hjälpta av könsbyte? Eller av att operera bort sina bröst?

***

Läs även: "Att boken Trans är tänkt som läromedel är direkt oroande"

Läs även: Kan kvinnor ha penis?