Vad är alternativet till ayatollorna?

Det bär emot att erkänna det, men Irans regim har åstadkommit en hel del med sina jämförelsevis ringa resurser. Trots massiva ekonomiska sanktioner och trots pariastatus har Teheran lyckats etablera och upprätthålla mäktiga grupper runtom Mellanöstern – och dessutom har Iran goda relationer med en hel rad icke-västländer. Det gör det lockande att tänka på hur Mellanöstern, och världen för den delen, skulle se ut om Ali Khamenei och hans regim inte längre fanns.  

När Ayatollah Khomeini och hans revolutionärer för 45 år sedan tog makten i Iran var det uppenbart att ett helt nytt slags regim hade uppstått. Rättare sagt: redan före revolutionen var det tydligt att en revolt mot shahen var att vänta och att revolutionärerna skulle etablera ett nytt slags regim och ett nytt slags samhälle. Helmut Schmidt, Västtysklands förbundskansler mellan 1977 och 1982, berättade i en intervju flera år senare om ett dilemma han hade runt 1978. Den iranska staten ville köpa en avsevärd del av fordonsjätten Daimler-Benz. Shahen styrde fortfarande, men Schmidt blev orolig. Ayatollan inväntade revolutionen i Paris, berättade han i intervjun, och det gick inte an att en revolutionär regim skulle äga en del av kronjuvelen i tysk industri, som Daimler då var. Schmidt bestämde sig för att se till så att affären inte genomfördes. Men hur? ”Jag ringde upp Deutsche Banks vd och sa: Ni måste köpa denna andel. Det kan hända att ni inte tjänar pengar på det med en gång, eller någonsin, men det är er patriotiska plikt,” sade han. Och Deutsche Bank köpte andelen.  

Ja, det var uppenbart att Iran under Ayatollah Khomeini skulle bli ett helt annat slags land. Det var inte bara en stat med en revolutionär regim: många länder regeras av människor som har tagit makten genom kupper och revolutioner. Det var inte heller bara ett land med en auktoritär regim: sådana finns det gott om. Nej, det också en regim med ett slags helhetsvision för sitt lands roll i världen. Medan Saddam Hussein – för att ta ett näraliggande exempel – regerade Irak genom att helt enkelt vara brutal inom och utanför sitt land, hade Irans revolutionära regim en plan.  

En del av denna plan var, som det sedermera visade sig, att bygga upp allierade grupper i regionen. Det är därför vi i dag ser Irans signatur när Hizbollah agerar, när Hamas agerar, när Jemens houthimilis agerar. Ledare och kommentatorer i väst ojar sig över den bläckfisk-liknande makt som Iran lyckas utöva med hjälp av dessa grupper.  

Men i stället för att uppröras borde vi fundera över vad som ligger bakom Irans framgångar. Teheran kan inte erbjuda global prestige och inte ens stora summor pengar. Varför håller sig landets vän-organisationer ändå så troget till sina iranska bundsförvanter, och varför är de så starka? Man minns hur det gick när västländer byggde upp Afghanistans militär efter befrielsen från talibanerna, eller i alla fall trodde sig göra det. Fast när talibanerna kom tillbaka och armén väl sattes på prov smälte den samman. Hur kommer det sig att Hizbollah, Hamas och Houthi-rebellerna inte också kollapsar när de möter starkt motstånd? Trots att de är terrorstämplade i många länder, och trots att de inte kan räkna med de stora summor pengar och annat stöd som de kunde få om de bytte sida och modifierade sin ideologi, så håller de fast vid samarbetet med Iran.  

En del av svaret är att de vet att Iran aldrig kommer att svika dem. Med sponsorer i väst kan man aldrig vara så säker, för vi byter ju regelbundet regering. Hur många liknande samarbeten kan Iran bygga upp? De är naturligtvis omöjligt att veta, och ja, samarbetet är baserat på en islamistisk ideologi som naturligtvis begränsar antalet grupper som skulle vara intresserade. Men iranierna är skickliga på att hävda sig på sitt sätt.  

De lyckas också därför att väst inte erbjuder några attraktiva alternativ. Efter många år som observatör av internationell politik har jag insett att ett av västvärldens största problem är spegeltänkande: vi tror att andra länder ser på världen på samma sätt som vi och resonerar på samma sätt som vi. Men det går att försöka se världen från andra länders perspektiv.   

Om vi gjorde det skulle vi inse att befolkningen och ledarna i dessa länder inte vill bli liberala demokratier av västerländskt snitt. Vi skulle inse att de inte uppskattar föreläsningar om varför de borde stödja västs olika initiativ. Vi skulle också inse att våra möjligheter att genomföra den politik vi tycker mest gagnar världen, är mycket mindre i dag än för tio eller tjugo år sedan. Jag intervjuas med jämna mellanrum på indisk TV, och ett återkommande klagomål där är att västländerna envisas med att Indien borde stödja Ukraina på samma sätt som väst. Det ska väl vi bestämma själva, får man höra i sådana samtal.  

Och det är just den inställning som snabbt sprider sig i världen. ”Det ska vi bestämma själva.” Det gäller också inställningen till Iran. Fast landet befinner sig under tunga sanktioner införda av väst är många andra länder villiga att ha ekonomiska och politiska kontakter med Teheran. Varför det inte ligger i deras intresse är västs ledare inte särskilt bra på att förklara; i stället handlar argumenten mest om att Iran destabiliserar världen.  

Från ett icke-västligt perspektiv kan man ofta hålla med om att regimen i Teheran destabiliserar världen, men också mena att det finns andra länder som likaledes destabiliserar världen, men inte bestraffas. Varför skulle ett land vara med och bestraffa Iran, bara för att väst tycker att man bör göra det? Och varför skulle ett land, eller region, eller grupp, ansluta sig till väst om vår politik inte ligger i dess intresse?  

Just för att politiken kring Iran handlar om att bestraffa regimen blir debatten begränsad. Vilket straff borde exempelvis utmätas efter att Iran avfyrade kryssningsrobotar mot Israel förra veckan? Och om man vill bestraffa Iran för den saken, bör man också kunna förklara varför Israel inte bör bestraffas för sina olika angrepp på Iran och iranska företrädare de senaste månaderna?  

Ett mycket mer produktivt tillvägagångssätt vore att diskutera hur regionen och världen skulle se ut om Iran såg annorlunda ut. Om man tänker bortom dagens situation kan man föreställa sig ett Iran som naturligtvis skulle fortsätta att ha maktambitioner: perserna har trots allt varit ett framstående folk i många tusen år. Men det skulle också vara ett land med helt annorlunda internationella band än dagens Iran.  

Sådana samtal borde vi börja föra med icke-västliga länder. Att byta ut andra länders regimer är inget som västländer – eller några andra länder – borde syssla med. Men att diskutera hur världen skulle kunna fungera utan ayatollornas regim är legitimt, för det är få länder som ser dagens Iran som en konstruktiv deltagare i världspolitiken. Sådana diskussioner skulle hjälpa till med idéutbyte på ett konstruktivt sätt. Och ja, det skulle alldeles säkert komma fram idéer som vi i väst inte har tänkt på.  

En värld utan Iran-stödda miliser i Libanon, Jemen och Gaza vore tvivelsutan en bättre värld. En värld utan hemliga iranska vapenleveranser till Ryssland och ett iranskt kärnvapenprogram, som när som helst kan förvandlas till en kärnvapenarsenal, vore också bättre. Det vore en värld där Iran inte tillhör världens inofficiella skurkstater och där dess ekonomi inte bygger på smuggling av allt från mat till vapen. Det vore en värld där risken för ytterligare spridning av kärnvapen skulle minska. Det vore med andra ord en säkrare och mer harmonisk värld, en värld som vore bättre för Irans grannar och resten av statssamfundet också.  

När man ser på opinionen i Iran – i den mån man kan analysera den utifrån – är det också det slags land många iranier önskar sig. Man får inte glömma att Masoud Pezeshkian, hjärtkirurgen som iranierna valde till president i somras, är reformvän och besegrade den hårdföre Khameneis favoritkandidat. Pezeshkian motsätter sig den så kallade moralpolisens övergrepp och vill försöka knyta mer produktiva band med andra länder.  

Men Pezeshkian kommer naturligtvis inte att genomföra någon kupp mot Khamenei eller någon komplett nydaning av Iran. Det faktum att han vann valet kan dock inspirera oss att tänka på hur ett annat Iran skulle handla.   

Valet av Mohammad Khatami till president för 27 år sedan skapade också optimism, både inom och utanför Iran, men Khatami lyckades inte förändra Iran så mycket som hans väljare och han själv hade hoppats. Kommer Pezeshkian att lyckas? Vi kan bidra till ett positivt resultat genom att inte undergräva hans ställning på det sätt USA gjorde med Hassan Rouhani, ytterligare en president med önskan att reformera. Under Rouhanis ledning skrev Iran under kärnvapenöverenskommelsen JCPOA, men när Donald Trump övergav avtalet saboterade han även Rouhanis politiska framtid.  

Och om vi ska drömma om en värld utan en radikal regim i Teheran måste vi visa att vi använder samma mått överallt. Det betyder att också tala klarspråk om andra länders ledare. Att inte mäta vissa länder med ett mått och andra med ett annat. Det är än viktigare i dag, när västfamiljen inte längre har den obestridda maktställning som runt millennieskiftet. Tack vare globaliseringen har många icke-västliga länder blivit rika: tänk på hur nationer från Kina till Förenade Arabemiraten har förändrats under de senaste 30 åren. Och med ekonomisk makt kommer utrikespolitisk makt och ambitioner. Kina utövar sin makt på ett ofta obehagligt sätt, medan Förenade Arabemiraten och liknande länder nöjer sig med att påminna om att vi inte kan säga till dem vad de ska göra. 

Att västvärldens position som obestridd världsskiljedomare är förbi är inte bara dåligt, för det tvingar oss att diskutera med andra länder. Jovisst, grupparbete är frustrerande och diplomati är grupparbete på högsta nivå. Men goda idéer om hur vi ska få världen att fungera finns inte bara i väst. Man blir nästan nyfiken på vilka idéer andra länder kunde bidra med när det gäller en värld med ett annat Iran. Och en värld med fredligare regimer i andra länder också, för den delen.  

Elisabeth Braw är försvars- och säkerhetsexpert vid American Enterprise Institute i Washington DC. 

***

Läs även: "Attackerna kan leda till fred på sikt"

Läs även: Risken för ett ännu större krig i Mellanöstern har ökat