”Var inte rädda för Donald Trump!”

Sedan Kamala Harris tog över Demokraternas presidentkandidatur från Joe Biden har stödet från partiets anhängare haglat över henne. Liksom de ekonomiska bidragen; tiotals miljoner dollar har strömmat in till kampanjkassan. Men påverkar rockaden Demokraternas möjligheter att stanna kvar i Vita Huset? Självklart! Det är också huvudanledningen till att många av partiets tungviktare, som Barack Obama och Nancy Pelosi, plötsligt slutade försöka tänka bort Bidens sedan länge sviktande mentala förmågor.    

Likväl förblir Donald Trump favorit i valet, trots att åldersproblemet nu är republikanernas. Varför? Jo, precis som i Europa kräver väljarmajoriteten under en tid med negativt stämningsläge, typiskt sett ett vaktskifte inklusive nytt tankegods. Som Joe Bidens vice president representerar Kamala Harris inbitet systemtänk och kontinuitet. Hon saknar dessutom den personliga förmågan  att bygga väljarkontakt som kännetecknade demokraterna Barack Obama och Bill Clinton. Kanske inte minst på grund av sitt ofta svårbegripliga sätt att uttrycka sig. Därav också de länge nettonegativa förtroendesiffrorna.  

Samtidigt pekar andra opinionsmätningar på att ett stort antal amerikaner helst vill slippa både Joe Biden och Donald Trump. Givet att det finns ett vettigt alternativ, vill säga. Därmed går det att argumentera att Demokraterna sumpar ett gyllene tillfälle genom att inte ersätta Joe Biden med en outside-the-box-kandidat som har kapacitet att erbjuda autentiskt respektfulla nickningar till dagens ”osynliga” (Trump)väljare. De väljare som Hillary Clinton år 2016 kallade för ”deplorables” (ung. ömkansvärda), ett misstag som kan ha kostat henne Vita huset. I brist på en motkandidat som tydligt tar avstånd från en sådan folkföraktande ni-vet-inte-ert-eget-bästa-attityd så förblir ”The Donald" lågoddsaren i november.  

Och om Trump då verkligen når ända fram så infinner sig nästa fråga: Kommer det att sluta med katastrof – som hans kritiker påstår – eller kommer han - som han själv påstår - att "göra Amerika stort igen"?  Trots allt braskande personfokus i amerikansk politik så spelar individen i Vita huset inte tillnärmelsevis så stor roll som den politiska och ekonomiska konjunkturfasen. Det är av tre skäl. 

För det första följs ekonomiska nedgångar vanligtvis av uppgångar, oavsett alla politiker som hävdar att det enda sättet att undvika Ragnarök är att rösta på dem. Den amerikanska ekonomin har länge legat långt före det väsentligt mer sklerotiska Europa. Det amerikanska samhället (liksom nästa president oavsett vem det blir) kommer sannolikt att gynnas stort av detta även fortsättningsvis.  

För det andra medför USA:s unika maktdelningssystem att dess regeringschef är en av de svagaste på sin egen hemmaplan i hela den demokratiska världen. Även om detta kan vara svårt att tro med tanke på en amerikansk presidents makt utanför landets gränser. Presidenten delar nämligen lagstiftningsmakten inte bara med kongressen utan också med den amerikanska federationens 50 delstater. Och lokala politiker har mer makt i USA än i flertalet andra länder, ett arv från när nybyggarsamhällen tvingades klara sig själva långt bort från centralmakten i Washington DC. 

Lägg till den en mediesfär som granskar presidenten så ingående (speciellt om det är en republikan) att dess globala like bara existerar i Storbritannien. Det var till ingen ringa del media som uppdagade Watergateskandalen som tvingade bort Richard Nixon från Vita huset. Och utan media hade det knappast blivit riksrätt mot Bill Clinton efter ett snedsprång med en praktikant. 

Sammantaget är därmed det amerikanska systemet mer motståndskraftigt mot maktmissbruk än aktörerna som driver undergångsscenariot vill erkänna. Detta precis som grundlagsfäderna avsåg när dessa proaktivt eftersträvade att för alltid förebygga en återgång till ”engelsk despotism”.  

För det tredje är USA:s innovationsförmåga - både politiskt och ekonomiskt - lite av ett mirakel. Illustrerat inte minst av att mer än hälften av världens så kallade enhörningsbolag (snabbväxare som värderas till minst en miljard dollar) är amerikanska. USA:s höga BNP per capita är också unik för ett stort land. På listan över världens i övrigt rikaste länder är nästan alla andra högspecialiserade (oljeländer eller skatteparadis) eller så små att de är betydelselösa i ett globalt perspektiv. 

Förnyelseprocessen gör sig gällande också på den politiska arenan. Brytningstider som dagens har alltid präglats av argt stamtänkande liksom politiker som testar att ställa sig i spetsen för nya politiska strömningar. Väljare testar i sin tur politiker tills åtminstone någon till slut börjar ta till sig vad väljarmajoriteten faktiskt vill ha: "Vi vill inte ha excesser i någon form. Varken höger-, vänster-, globalist- eller populistexcesser.” Visst finns det vidare uddagökar i alla väljarläger men dessa tenderar att neutralisera varandra. Deras högljuddhet gör också att deras antal lätt överskattas. 

Precis som i Europa är USA inte polariserat i första hand på grund skamlösa väljare utan för att politiker alltför ofta faller för frestelsen att elda på sina kärntrupper med bombastiskt stamtänkande.  

President Trump 1.0 ersattes mer på grund av sin avsaknad av statsmannamässig värdighet än på grund av sin agenda som trots allt ståhej var tämligen populär och mainstream (undantaget muren som aldrig byggdes). Enda sättet för Donald Trump att säkra ett starkt mandat är att tona ner sin puerila aggressivitet och erbjuda det amerikanska folket en värdigare och bättre Trump 2.0. Om han ändå inte kan hålla sig kommer det att kosta honom ett stort antal i dag obeslutsamma väljare. Förra gången, 2020, förlorade han på det viset inget mindre än Vita huset. 

För närvarande är det på modet att hävda att allt ståhej och all polarisering i USA pekar mot att landet hamnat i ”romersk nedgång”. Men sådant tänkande manifesterar en brist på insikt om den demokratiska förnyelseprocessen i USA (liksom avsaknad av densamma i Rom). 

Det romerska samhället var vitalt under republikens ”kaotiska” dagar, men var dömt att gradvis tappa sin vitalitet så snart makten koncentrerades under de ”gloriösa” och ”stabila” kejsarna. Det var då det romerska samhället slutade att utvecklas och till sist förföll. 

Ja, USA är också en kaotisk plats med ett stort antal aktörer delaktiga i den politiska mixen. Men detta är också en nyckelanledning till att USA är så bra på att förnya sig. Så, långt ifrån att lida av dålig hälsa, är den gradvisa demokratiska förnyelseprocessen samhällets räddningsplanka. Vidare kan det politiska spektaklet betraktas som kortsiktigt sidobrus till de mer långsiktiga framstegen som hela tiden äger rum på innovationens dynamiska fält. 

Därmed har Donald Trump helfel när han hävdar att USA behöver ”göras stort igen”. Endast det genomdemokratiska schweiziska systemet med sina folkomröstningar i snart sagt alla politiska frågor är bättre på att skydda samhället mot att ett enda politiskt läger kommer undan med att driva sin egen intresseagenda för långt och sedan paketera resultatet som ett uttryck för återhållsamhet och kompromisser. Just genom sin motståndskraft mot sådant - även i skarpa lägen som dagens - är det amerikanska systemet inte bara redan ”stort” utan rentav formidabelt. 

Så trots alla som larmar om motsatsen finns det all anledning att tro att USA, under överskådlig framtid, kommer att ligga kvar i utvecklingstäten och fortsätta att konsolidera positionen som den demokratiska världens geopolitiska och geoekonomiska ankare. 

Mark Brolin är geopolitisk strateg och författare till bland annat Healing Broken Democracies: All you need to know about Populism.

***

Läs även: Barnafödandet i världen måste begränsas

Läs även: Risken för ett ännu större krig i Mellanöstern har ökat