Varför förtigs det tyngsta argumentet mot kusingifte?
Barn till föräldrar som är kusiner med varandra har sämre hälsa och svagare begåvning än genomsnittet. Ändå talas mest om hedersförtryck när en ny lag diskuteras.
Bild: Unsplash
Omkring var tionde barn som föds i världen beräknas ha föräldrar som är nära släkt med varandra. Att detta varit ovanligt bland européer anses bero på att den kristna kyrkan från 300-talet och framåt motarbetade både polygami och endogami (äktenskap mellan släktingar). Århundraden av denna politik bröt efter hand ned den europeiska klanstrukturen och lade grunden för vår individualism med frivilligt samarbete mellan medborgare utan släktband.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ju längre en region påverkats av en kyrklig familjepolitik som hindrat att äktenskap sker inom släkten, desto mer av civilsamhälle och altruism. Ett tydligt exempel är än idag skillnaden mellan norra och södra Italien, där kusingiften är sällsynt i norr men vanligare i Syditalien och på Sicilien, som under flera sekel styrdes av härskare med en annan syn på familjebildning och blodsband. I norr finns det fler som ställer upp som blodgivare, i söder ses som bekant mer av klanbaserad kriminalitet.
Europas kungahus kunde få påvlig dispens att fortsätta med endogami, draget till sin spets hos de spanska Habsburgarna som under nästan 200 år höll 80 procent av äktenskapen inom släkten, med giftermål mellan kusiner, dubbelkusiner och farbror-brorsdotter. Resultatet blev att tronföljden år 1700 tog stopp när den missbildade och utvecklingsstörde ”Carlos El Hechizado” - Karl den förhäxade - dog utan arvingar efter två barnlösa äktenskap. Karl II av Spaniens far var farbror till sin egen fru, Karls mor. Genetiskt sett var det snarast att betrakta som ett äktenskap mellan syskon.
I Sverige blev kusingiften tillåtna 1844, innan dess krävdes dispens från kungen, men kusingiften förblev ovanligt bland svenskar. Ett antal länder i Asien har idag förbud mot kusinäktenskap (Filippinerna, Vietnam, Nord- och Sydkorea, Taiwan och Kina) liksom ungefär hälften av USA:s delstater. I muslimska länder är däremot kusinäktenskap vanligt, med högst förekomst i Pakistan, Afghanistan och på den arabiska halvön. Där ingås ungefär hälften av äktenskapen mellan nära släktingar, ledande till en hög grad av inavel och påföljande medicinska problem.
I alla tre skandinaviska länder är det aktuellt att lagstifta mot kusinäktenskap, och Sveriges Radio rapporterade före jul att det nu finns ett brett stöd i riksdagen för ett sådant förbud. Det enda oppositionspartiet som fortfarande tvekar är Socialdemokraterna. När Tidö-koalitionen 2023 tillsatte en utredning kallade S-kvinnors ordförande Annika Strandhäll detta för en ”genuin skitfråga”.
I höstas mottog justitieminister Gunnar Strömmer utredningen ”Förbud mot äktenskap mellan kusiner och vissa andra nära släktingar” från hovrättsrådet Anne Kuttenkeuler. Utredarens föredragning på presskonferensen fokuserade helt på att kusingiften ofta är ofrivilliga och del av ett klanbaserat hedersförtryck. Däremot nämndes de genetiska riskerna med inavel inte med ett ord.
Norge ligger ett steg före oss. Där infördes redan vid årsskiftet förbud mot kusingiften, och den norska regeringen anger i stället de medicinska argumenten som den främsta anledningen till lagändringen. I Norge är det Folkehelseinstituttet som både registrerar förekomsten och analyserar de hälsomässiga konsekvenserna av nära släktskap mellan föräldrarna. I Sverige är Folkhälsomyndigheten inte ens tillfrågade när Strömmer nu låter utredningen gå ut på remiss.
Vad är det som utredningen missat i fråga om medicinska risker? Trots att utredningens referensgrupp hade med docent Erling Häggström Gunfridsson, som forskat på inavelns historiska negativa konsekvenser på landsbygden kring Skellefteå, får de medicinska aspekterna nästan inget utrymme alls i utredningen, De avhandlas på tre sidor text och en illustration av principen bakom ärftligheten av recessiva gener. Den som bär en recessiv sjukdomsgen i enkel uppsättning märker inte det, och vi bär alla på några sådana gener. När vi sätter barn till världen är risken liten att partnern bär exakt samma recessiva gen - såvida inte partnern råkar vara en släkting. För om ett barn ärver dubbel uppsättning av dessa defekta gener ger det upphov till sjukdom, som den så kallade Skelleftesjukan och cystisk fibros, för att nämna två exempel på recessivt ärftliga monogenetiska sjukdomar.
En grupp i Europa som har ökad förekomst av sådana sällsynta sjukdomar är pakistanska invandrare, just för att kusinäktenskap bland dem är vanligt. Norge har en stor pakistansk diaspora och där har barn med pakistanska föräldrar haft 18 gånger större risk att dö av recessiva sjukdomar än norska barn. Denna överrisk lär nu minska i och med att andelen kusingiften bland norsk-pakistanier minskat efter hand. Men de flesta vanliga sjukdomar är inte monogenetiska, alltså orsakade av bara en gen. De är polygena och påverkas av enormt många gener som var för sig ger en lite ökad (eller minskad) risk för sjukdom. Och det är en lika viktig orsak till varför inavel orsakar hälsoproblem. Det kallas för inavelsdepression; fenomenet att för stor inavel bland både djur och människor leder till allmänt mindre livsduglig avkomma. Men det var inget utredningen lade större vikt vid.
Norska data visar att barn födda i till kusiner har klart ökad risk för dödfödsel och missbildningar, och mer än dubbelt så stor risk att ett barn dör under det första året. Men det stannar inte där; under resten av livet har barn till kusiner 70 procent högre risk att dö i alla åldrar vilket resulterar i ett genomsnittligt kortare liv. En färsk amerikansk genomgång av släktdata i USA visade en skillnad i medellivslängd på drygt tre år.
Barn till kusiner är i genomsnitt kortare, har sämre lungfunktion, behöver mer sjukvård, har oftare svag begåvning och drabbas oftare av psykisk sjukdom. Och inaveln blir än mer uttalad i grupper där kusingiften skett upprepat, generation efter generation. Då börjar kusiner mer likna halvsyskon, genetiskt sett. De medicinska nackdelarna med inavel är belagda med solid forskning, medan ett orsakssamband mellan kusingifte och hedersförtryck visserligen är sannolik, men svårare att bevisa med siffror.
Vi borde därför prata mer om de uppenbara medicinska farorna med kusinäktenskap, inte minst för att det är ett argument som nog kan påverka denna sedvänja mer än en lagstiftning som går att komma runt (genom att inte berätta för myndigheterna om släktskapet mellan makarna). Den unga kvinna eller man som utsätts för påtryckningar att gifta sig med en nära släkting kan luta sig mot den kommande lagen men kan också få hjälp av en ökad medvetenhet om de genetiska riskerna. Alla önskar sig friska barn och barnbarn.
Mats Reimer är läkare sedan 40 år, varav de senaste 25 som barnläkare och skolläkare i Mölnlycke.
***
Läs även: Mats Reimer: "Det finns bara två kön"
