Vart ska vindkraften ta vägen?

Av den enorma mängd havsvindkraft som projekteras i Sverige – över 100 gigawatt, motsvarande samma kapacitet som hundra kärnreaktorer – kommer bara kanske en tiondel kunna tas in i det svenska elnätet och det bara på vissa ställen. Detta även efter den stora nätutbyggnad som Svenska Kraftnät planerar. 

Den övriga elen måste antingen kunna tas om hand direkt av användare, typ energiintensiv storindustri, eller så måste den transformeras för användning i annat sammanhang. I praktiken innebär det att vindkraften används för att tillverka vätgas. Som i så fall på något sätt måste överföras till slutanvändaren. Det enda rimliga för detta är en infrastruktur av rörledningar, så kallade pipe lines. 

Det finns vidlyftiga planer för rörförbindelser både norrut runt Bottniska viken (med avnämare hos de energiintensiva industrierna i Norrland) till den finländska sidan och vidare söderut på båda sidor Östersjön till kontinenten. Allt detta med EU som tillskyndare och ofantliga 430 miljarder euro – omkring 5000 miljarder kronor – i potten för vätgasinitiativ. 

Danmark ligger geografiskt idealiskt till genom närheten till de riktigt stora tilltänkta vätgasanvändarna – tysk industri – och den backup i fråga om energitillförsel som Sverige och Norge kunde stå för. En nordisk vätgasinfrastruktur kan för övrigt inte gärna hoppa över Danmark. Allt detta stod i ett tidigt skede klart för danskarna, som även – i motsats till Sverige – har en gedigen erfarenhet av gashantering (naturgas från Nordsjön, biogas från lantbruken).  

I mars 2023 presenterade de danska och tyska energiministrarna, Lars Aagaard och Robert Habeck, leende inför tv-kamerorna ett avtal om ett nedgrävt vätgasrör med kapaciteten 3 gigawatt mellan Jylland och Tyskland, kostnadsberäknat till omkring 24 miljarder svenska kronor och planerat att tas i bruk 2028. Marknaden för grön vätgas i Tyskland, Holland och Belgien beskrevs i samband med projektlanseringen vara tre gånger så stor som Danmarks totala elanvändning. 

Mot samma bakgrund har Danmark aviserat enorma satsningar på havsvindkraft och två spektakulära så kallade energiöar, utanför Bornholm och i Nordsjön. För närvarande, fram till nyår, pågår budgivning för sex danska havsvindkraftsparker på minimum 1 gigawatt var. Statsstöd utlovas inte, men staten förbinder sig att gå in med en ägarandel på 20 procent.  

Emellertid började för vindkraften och vätgasen negativa nyheter trilla in bara månader efter lanseringen av vätgasröravtalet förra våren. Kostnaderna för vindkraftsbyggen hade börjat raka i höjden som följd av stigande räntor och ansträngda leveranskedjor, finansiärer drog sig ur projekt, börskurserna rasade. Till exempel gjorde energijätten Ørsted, med danska staten som huvudägare, nedskrivningar på nivån 60 miljarder kronor i fjol och i dagsläget ligger Ørsteds aktiekurs 64 procent under toppnivån 2021. 

Svenska statens energibolag Vattenfall drog sig för sin del ur det brittiska havsvindkraftsprojektet Norfolk Boreas till en kostnad på 5,5 miljarder kronor. Vd:n Anna Borg förklarade att kostnaderna hade stigit med 40 procent. 

Ungefär samtidigt lade den danska regeringen planerna på en energiö i Nordsjön på is, på grund av kostnader som dragit i väg långt utöver vad man kommit överens om politiskt. Nyligen förklarade de danska ingenjörernas tidning att båda energiö-projekten står på randen till konkurs.  

Till scenförändringen hör att även de danska pensionsfonderna, viktiga finansiärer i den gröna omställningen, har dragit öronen åt sig. Enbart på sina aktieinnehav i Ørsted hade de enligt en beräkning i fjol förlorat 5,5 miljarder kronor. 

Redan 2021 varnade för övrigt den danska finanstillsynen pensionsbolagen för att låta sig bländas av det samhällsansvar som sektorn gärna stoltserade med genom att göra gröna investeringar. I fjol återkom finanstillsynen till saken. 

”Vi förväntar oss att pensionsbolagen tryggar bästa möjliga avkastning för kunderna och att de i högre grad skiljer mellan samhällsansvaret å ena sidan och riskstyrningen av bolagets och kundernas finansiella risker å den andra sidan”, hette det från Finanstillsynens vicedirektör Carsten Brogaard. 

Blir det alltså något vätgasrör? Branschanalytiker som Fraunhofer och INES har visat att den efterfrågan på vätgas som på politiskt håll antagits i Tyskland är mycket överdriven. I april i år satte danske energiministern Lars Aagaard ner foten: ett avgörande villkor för att de danska politikerna ska godkänna kostnaderna för röret är att 1,4 av dess 3 gigawatt (44 procent av kapaciteten) i förväg bokas upp för användning av branschaktörer under en minimitid på 10 till 15 år. Branschen bedömer själv att realistiskt bara 300-400 MW av rörkapaciteten kan bokas. Mindre vätgasprojekt kan ha en framtid, men ingen vill satsa pengar på de stora. 

För tidningen Die Welt upprepade Aagaard nyligen att det under inga omständigheter kan komma i fråga att den danska staten ska bära hela risken för vätgasinfrastrukturen. En dansk kapitalförvaltare, Morten Springborg för CWorldwide Asset Management, ifrågasatte i samma artikel den danska vätgasvisionen så här:  

”Den danska industrin skulle behöva tyska kunder, som är beredda att betala fem till tio gånger mer för energin från vätgas än vad de för närvarande betalar för naturgas.” Det kan man kanske föreställa sig för verksamheter där energikostnaden bara är en liten del av helheten, men inte för de energiintensiva industrier som man från dansk sida har i sikte. Jag vet inte hur man kan få en sådan uppfattning, för med sådana priser skulle konkurrenskraften hos den tyska industrin gå upp i rök”, förklarade Springborg. 

EnergiWatchs välinformerade redaktör Maz Plechinger menar att energibranschen i vätgasfrågan behöver se sig själv i spegeln. Det var i hög grad den själv som en gång bidrog till att målen sattes så högt: 

”De mindre aktörerna är bittra på de stora spelarna och deras luftslott av oändliga gigawattprojekt. Intresseorganisationerna kritiserar varandra för att ha planterat idén hos politikerna om att gasröret ovillkorligen ska vara marknadsdrivet, att ha översålt potentialen eller att ha fokuserat alltför ensidigt på tysk export framför affärsutveckling. När krubban är tom, bits hästarna”, säger Plechinger. 

Summa summarum: Om det dansktyska vätgasröret inte förverkligas och kostnadsbilden inte radikalt förändras, förbättrar det knappast oddsen för de svenska havsvindkrafts- och vätgasprojekten. Hittar man i dagsläget verkligen finansiärer beredda att satsa alla de många miljarder som behövs? 

Svenolof Karlsson är journalist och författare, bland annat till boken ”Elsystemkrisen” som kom 2022. 

***

Läs även: Villfarelser om vindkraften

Läs även: Högt pris för grön omställning