Vem bär det yttersta ansvaret för brottsligheten?

Finns det någon samhällsfråga som rör upp så mycket känslor som den om kopplingen mellan socioekonomiska faktorer i en persons uppväxtmiljö och kriminell aktivitet? 

Båda sidor på den politiska spelplanen använder Brottsförebyggande rådets (Brå) nyligen publicerade rapport Socioekonomisk bakgrund och brott som stöd för sina käpphästar och beskyller motsidan för att inte kunna läsa innantill eller fatta något. Bakom spökar frågan: vem bär det yttersta ansvaret för brottsligheten; individen eller samhället som inte erbjudit bättre villkor?  

Brås rapport handlar ytterst om vilken roll socioekonomiska bakgrundsfaktorer spelar för om en person blir kriminellt aktiv eller inte. Den utgår i sin sammanställning av svensk och framför allt internationell forskning från att det finns ett tydligt statistiskt samband mellan sämre socioekonomiska förutsättningar (uppväxtfamiljens ekonomiska situation och utbildningsnivå) och registrerad delaktighet i brott. Detta samband grundar sig på att personer från låginkomstfamiljer eller familjer med lågutbildade föräldrar är överrepresenterade bland lagförda brottslingar i förhållande till deras andel av befolkningen. Sambandet är tydligt i den meningen att det vilar på ett säkert underlag.  

Utgångspunkten är alltså att det finns korrelation mellan registrerad brottslighet och fattig uppväxtmiljö. Ju sämre ekonomi, desto högre brottslighet. Samtidigt visar det sig att majoriteten av de som vuxit upp i hem med sämre socioekonomiska förutsättningar inte blir mer kriminella än sådana från mera välbärgade hem. Hur går detta ihop?  

Tyvärr finns det inte någon enighet i forskningen här, utan en mängd olika förklaringsmodeller. Det hänger ihop med att underlaget består av ett antal fläckar av säker kunskap. Så långt är man dock ense att man betraktar styrkan i korrelationen som svag. Man kan alltså inte säga att det föreligger en högre risk för brottslighet utifrån kunskap om en persons socioekonomiska bakgrund. En mindre gynnsam socioekonomisk bakgrund under uppväxten är varken ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för att personer ska utveckla en kriminell livsstil. Prognosen är högst osäker.  

Forskningen visar i stället på andra faktorer som har ett starkare samband med brottsligt beteende än socioekonomin. Det handlar enligt rapporten om föräldrarnas uppfostringskompetens, förekomst av konflikter i familjen, skolproblem, umgänge med brottsliga kamrater samt faktorer kopplade till individen själv, till exempel impulsivitet.  

I rapporten sammanfattar man kunskapsläget på följande sätt: 

"Gemensamt för förklaringsmodellerna är dock att individens socioekonomiska bakgrund inte anses ha någon direkt kausal effekt på risken för brott, utan att brottsrisken påverkas av en kedja av andra faktorer, vars styrka och inbördes relationer varierar mer eller mindre systematiskt mellan individer som befinner sig vid olika delar av den socioekonomiska skalan." 

För en statistiker säger det inte så mycket att två faktorer löper parallellt sida vid sida, det vill säga att det föreligger en korrelation. Både glassförsäljningen och antalet drunkningsolyckor ökar exempelvis sommartid, men det betyder inte nödvändigtvis att folk drunknar därför att de äter mer glass. Faktorerna behöver överhuvudtaget inte ha med varandra att göra. Därför undersöker man sambandets eller korrelationens styrka, om denna är stark eller svag. Finns det många undantag från samexistensen? Att två faktorer är korrelerade betyder med andra ord inte att den ena orsakar eller ens förklarar den andra. 

I den politiska debatten uppfattar man på sina håll det grundläggande sambandet på ett annat sätt. Vissa menar att även om korrelationen är svag och endast en mindre grupp fattiga begår brott, så måste helt enkelt fattigdom vara en förklarande faktor – vid sidan av andra faktorer. Däremot är det inte tal om att rikedom skulle utgöra någon förklarande faktor för den mindre grupp rika som begår brott. Uppenbarligen söker man inte efter förklaringar, utan efter ursäkter, vilket gör att man får man svårt att bortse från vilken grupp man känner mest sympati för. 

Känslor alltså. 

Andra för in en annan riskbedömning i debatten, nämligen den ökade risken att upptäckas och lagföras för brott som personer från de mest missgynnade socioekonomiska familjeförhållandena sannolikt löper i jämförelse med personer från en mera välbärgad bakgrund. Man försöker få det att låta som en förstärkning av sambandet – de mest missgynnade löper ju en större risk för lagföring – men håller det? Skulle även de mera välbärgade utsättas för samma behandling genom effektivare upptäckt och lagföring, så skulle den faktiska brottsligheten stiga och de missgynnades andel därav sjunka. Korrelationen skulle försvagas ytterligare. 

Man kan inte gärna mena att sambandet – ju sämre ekonomi, desto högre brottslighet – helt måste överges. Eller gör man det? Har vi inte någon överrepresentation att tala om, så borde frågan om kopplingen mellan socioekonomiska faktorer i uppväxtmiljön och kriminell aktivitet falla.   

I så fall står de politiska motståndarna inte så långt ifrån varandra. Finns det inte ens någon korrelation att tala om, så borde det vara lätt att acceptera att det inte heller föreligger något orsakssamband. 

***

Läs även: Dags att avkriminalisera sexköp

Läs även: Har brottslingen ett moraliskt ansvar?