Vi bör göra upp med konventionsfetischismen

Mänskliga rättigheter hade en lång historia inom filosofin innan de blev till FN-deklaration och Europakonvention. Juridifieringen av mänskliga rättigheter har ofta setts som ett framsteg. I  stället för ändlösa filosofiska diskussioner om huruvida sådana rättigheter alls finns, vilka de är, vem som har dem och varför, så har vi fått konventioner som gör det möjligt att ge lagligt skydd åt viktiga mänskliga intressen.   

Samtidigt är juridifieringen av mänskliga rättigheter inte utan sina egna problem. I filosofiska teorier kan man väga argument för och emot vilka rättigheter som bör erkännas, vilka som är viktigare än andra, och vilka andra intressen som kan tänkas stå över enskilda rättigheter. Men när rättigheter blir till lag och konvention, så försvinner nyanser och förbehåll. Helt plötsligt ses de som absoluta och undantagslösa och i stället för ett resonemang kring de värden som skyddas eller eventuellt motverkas av en viss rättighet, så avfärdas all diskussion med hänvisning till att detta är vad konventionen föreskriver. Punkt slut.  

Ta till exempel den situation som rådde i mars 2020, då Turkiet förberedde att skicka tiotusentals flyktingar över gränsen till Grekland (bland annat för att pressa EU att bidra med mer pengar till det turkiska mottagandet av flyktingar från Syrien) och den grekiska regeringen markerade att man tänkte hålla sin gräns stängd. Svenska Röda Korsets migrationsexpert, juristen Alexandra Segenstedt, uttalade då i en intervju med Svenska Dagbladet (2020-03-08) att ”Rätten att ta sig över en gräns för att söka asyl är en absolut rättighet. Det som Grekland sagt, att man inte kommer att ta emot asylansökningar på en månad, har ingen juridisk grund i vare sig EU-rätt eller den internationella flyktingrätten”.   

Absolut rättighet? Oberoende av det mottagande landets möjlighet att ta emot och integrera flyktingarna? Oberoende av hur mottagandet påverkar möjligheten att upprätthålla ordning och säkerhet för såväl de egna medborgarna som flyktingarna? Oberoende av hur många flyktingar landet redan har tagit emot?  

Juridiken måste ofta fungera så kompromisslöst för att skapa förutsägbarhet i rättstillämpningen. Och just därför är det viktigt att det juridiska perspektivet inte tillåts bli det enda som kommer till tals i rättighetsresonemang.  

Alla mänskliga rättigheter är inte lika viktiga och alla kan heller inte gärna ses som absoluta. I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är till exempel rätten till ”vila och fritid, innefattande skälig begränsning av arbetstiden samt regelbunden betald ledighet” (artikel 24) lika mycket en rättighet som rätten till åsiktsfrihet och yttrandefrihet (artikel 19). Ur ett perspektiv som tar mänsklig frihet och värdighet på allvar förefaller det däremot uppenbart att en inskränkning av åsiktsfriheten är väsentligen värre än ett ingrepp i semesterersättningen.  

Möjligheten till konflikt mellan rättigheter i en konvention innebär att alla rättigheter inte samtidigt kan ges samma tyngd. Barnkonventionens artikel 14 föreskriver till exempel respekt för ”barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Det är uppenbart att en sådan respekt inte alltid är förenlig med det som sedan följer, nämligen en utfästelse att respektera föräldrars eller vårdnadshavares rätt att ”ge barnet ledning då det utövar sin rätt”. I en granskning gjord av Göteborgs-Posten 2018 framkom att av 40 tillfrågade kommunala förskolor i de tre storstadsregionerna var 27 villiga att göra muslimska föräldrar till lags genom att se till att deras döttrar aldrig tog av slöjan under skoltid, oberoende av vad barnen själva ville. Här tas en del av konventionen (erkännandet av föräldraauktoriteten) till intäkt för att inskränka en annan och sakligt sett viktigare del (barns rätt till frihet och välbefinnande).  

År 2015 uppmärksammades i media att det enligt Försvarsmaktens jurister inte var tillåtet att i fredstid utan föregående varning sänka en inträngande främmande ubåt, eftersom detta antogs strida mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter.  

”Vi får inte värna vårt territorium hur som helst” noterade Magnus Sandbu, chef för den operativjuridiska sektionen vid Försvarsmakten i SvD (2015-04-20). Europakonventionen skyddar individers rättigheter till liv, frihet och säkerhet. Rimligen utgör Försvarsmaktens möjlighet att värna Sveriges nationella suveränitet och territoriella integritet ett viktigt medel till upprätthållandet av just sådana rättigheter för svenska medborgare. Men för operativjuristerna ses besättningen på den inträngande ubåten som bärare av samma rättigheter som de svenska medborgarna och därför skulle Försvarsmakten vara förhindrad att utan vidare sänka farkosten.  

En mer verklighetsnära hållning vore att ubåten genom själva sitt intrång har upphävt de fredstida förhållandena och skapat förutsättningar för en militär väpnad respons. Om någon så är det ubåtskaptenen (och dennes uppdragsgivare på hemmaplan) som bär ansvaret för de besättningsmän som mister livet om den svenska marinen sänker ubåten. Men i det operativjuridiska perspektivet ses angripare och angripen som två moraliskt likvärdiga parter med samma rättigheter till liv och fysisk säkerhet. Vad detta innebär i en konfrontation med en fiende som inte bryr sig lika mycket om fair play, är inte svårt att räkna ut. (Det tog ett år, men sedan såg mer verklighetsnära krafter inom Försvarsmakten till att den operativjuridiska doktrinen förpassades till återvinningen.)  

Hade Ukrainas försvarsledning i februari 2022 lagt sin tid på att fundera på om Europakonventionen medger användandet av dödligt våld mot en inträngande fiende, i stället för att öppna eld med allt vad man hade till hands, så hade Putins män styrt Kiev i dag. Men just Ukraina ådrog sig kritik från Amnesty i augusti 2022 för att ha ”försatt civila i fara genom att upprätta baser och använda vapensystem i befolkade bostadsområden som en del av motståndet mot den ryska invasionen”. Därigenom, menade Amnesty, blev Ukraina åtminstone medskyldig till de dödsoffer som krävdes i samband med ryska attacker på de ukrainska ställningarna. I ett uttalande som påminner om de svenska operativjuristerna påpekade Amnesty att den omständigheten ”att den ukrainska militären befinner sig i en försvarsställning undantar den inte från skyldigheten att respektera krigets lagar”.  

Men hade det inte varit för den ryska invasionen, så hade inte Ukraina behövt försvara sig militärt från första början. Det är ju inte den ukrainska försvarsmakten, utan den ryska invasionsarmén, som utsätter civila ukrainare för fara. Ingen tvingade Putin att börja kriga mot Ukraina. Det valet gjorde han själv, och därmed är det han och den ryska armén som bär ansvaret för alla dödade ukrainare – oavsett var Ukraina placerar sina vapen.  

En likartad situation finns i Gaza, där Hamas använder den palestinska civilbefolkningen som levande sköldar när man inifrån skolor, sjukhus och bostadsområden riktar angrepp mot den israeliska militären. För Hamas är dödade civila palestinier en perfekt propagandaresurs att ta till när man ska övertyga västerländska demokratier om att de bör klippa banden med Israel. Tanken är att få världen att glömma hur Hamas i decennier har terroriserat såväl israeler som palestinier, glömma massakrerna, glömma våldtäkterna och bortförandet av civila israeler den 7 oktober 2023, och endast uppmärksamma de civila dödsoffer som krävs när Israel slår till mot Hamas baser i det tätbefolkade Gaza.  

Liksom i fallet med Ukraina är folkrätten i fallet Gaza likgiltig för vem som gjorde våldsanvändningen nödvändig från första början och vilka värden de inblandade parterna står för. Så utfärdade Internationella brottmålsdomstolens (ICC) en arresteringsorder som omfattade såväl Israels premiärminister och försvarsminister som företrädare för Hamas, där samtliga anklagades för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. ”Oavsett vilken sak de eftersträvar står ingen över lagen” kommenterade Amnestys generalsekreterare, den franska människorättsaktivisten Agnès Callamard.   

I såväl Ukraina som Gaza tenderar folkrättsjuristerna att blanda bort korten genom att göra försvarare och angripare till lika goda kålsupare. Man agerar som om båda sidor är moraliskt likvärdiga. Som om det var en boxningsmatch, där domarens uppgift är att se till att ingen delar ut otillåtna slag, men där annars båda boxarna ses som lika förtjänta av att vinna.  

I fall som Ukraina och Gaza borde man lyfta blicken från regelböckerna och fråga sig vem det är man vill se som vinnare, eller åtminstone vem det är man inte vill se som förlorare. Världen vore en bättre plats utan Putin och Hamas, och den skulle vara avgjort sämre med ett erövrat eller uppstyckat Ukraina eller ett försvagat Israel som lever på islamisters nåd. Detta borde också påverka synen på vad som räknas som proportionerligt våld i krig.  

Utifrån ett moralfilosofiskt perspektiv skulle man kunna hävda att proportionalitet bör relateras till vad själva kriget handlar om, vilka värden som står på spel, och inte bara till utfallet av enskilda militära handlingar. Det innebär att rätten till kriget tillåts påverka synen på rätten i kriget. Allt våld som utövas av expansionistiska diktaturer eller militanta jihadister kan då ses som oproportionerligt, eftersom deras mål är moraliskt oberättigade från början. Däremot kan det våld som är nödvändigt för att försvara en angripen demokrati och betvinga angriparen ses som proportionerligt. Att försvararens våld riskerar icke-stridandes liv bör då ses som angriparens ansvar – åtminstone så länge försvararen inte avsiktligt angriper icke-stridande.  

Förhållandet mellan lydnad mot lagens bokstav och hävdandet av de värden som lagen är avsedd att skydda är ingen okomplicerad historia. Det rent juridiska perspektivet, att konventioner ska respekteras till punkt och pricka oberoende av omständigheterna, saknar känsla för moraliska realiteter. Thomas Jefferson, upphovsman till den amerikanska oavhängighetsförklaringen och Förenta Staternas tredje president, hade erfarenheter såväl från juridikens och filosofins domäner som från den praktiska politikens värld. Han var väl medveten om att lagar är redskap, instrument till förverkligandet av moraliska och politiska mål; deras värde kan inte vara större än värdet av de mål de bidrar till.  

Ett år efter att han lämnat presidentposten, 1810, noterade Jefferson i ett brev till tidningsmannen och författaren John B. Colvin att ”ett strikt iakttagande av de skrivna lagarna är otvivelaktigt en av de högsta plikterna för en god medborgare, men det är inte den högsta. Nödvändighetens lagar, självbevarelsens lagar, att rädda vårt land när det är i fara, utgör en högre skyldighet. Att förlora vårt land genom en samvetsgrann åtlydnad av den skrivna lagen skulle vara att förlora lagen själv, med liv, frihet, egendom och alla dem som åtnjuter dessa med oss; således ett absurt offrande av ändamålet för medlets skull.” 

Det är just ett sådant jeffersonskt förhållningssätt som politiker och medborgare bör inta i förhållande till alla de konventioner och fördrag som florerar i vår samtid, vare sig de handlar om krig, klimatförändringar eller asylregler. Vi bör göra upp med konventionsfetischismen och inte låta oss hypnotiseras av paragrafer och artiklar. Det innebär inte att vi ska strunta i dem närhelst det gagnar våra intressen. Men det finns fall, som Jefferson påpekade, då själva de värden som skyddas av en konvention tjänas bäst genom att man inte följer konventionstexten slaviskt.  

Konventioner om mänskliga rättigheter kan förvisso fungera som ett viktigt redskap till att skapa en mer anständig värld. Men för att de verkligen ska kunna fullgöra en sådan funktion så måste de placeras i ett större sammanhang där de ses som just redskap och inte som mål i sig. Det juridiska instrumentet får inte ses som viktigare än den moral som det ska tjäna.  

Per Bauhn är professor emeritus i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet. 

***

Läs även: "Det doftar leninism och sekteristisk vänster"

Läs även: "Europadomstolen sätter sig över demokratin"