Vill vi verkligen äventyra kompetensen i Sveriges domstolar?

Domstolar ska ha ett starkt skydd mot politisk påverkan för sitt dömande. Detta slås fast i vår grundlag, är okontroversiellt och fungerar. I Grundlagskommitténs färska slutbetänkande som nu remissbehandlas (SOU 2023:12) övervägs dock om och i så fall hur domstolarnas oberoende ska stärkas ytterligare genom att begränsa det politiska systemets ansvar också för domstolarnas förvaltning. 

Enligt förslaget ska ansvaret för landets domstolsadministration förändras radikalt. Det väcker både praktiska och principiella invändningar som utredningen försummar att belysa. Dels finns betydande risker för att administrationens kompetens äventyras. Dels är det demokratiskt diskutabelt. 

Den förvaltning som Domstolsverket hanterar är omfattande och delvis komplicerad. Dit hör bland annat byggprojekt i miljardklassen, stora upphandlingar och en IT-verksamhet som sysselsätter cirka 120 specialister plus uppemot 40 konsulter och som kostar omkring 300 miljoner kronor om året.  

Domstolsverket ska vidare ge stöd och service åt ett åttiotal myndigheter. Personalpolitiken ska garantera professionell utveckling för mer än 7 000 anställda, och rekryteringsbehoven i landets domstolar är betydande. 

Enligt förslaget ska en styrelse på nio ledamöter ta ansvaret för verksamheten. Fem ska vara eller ha varit ordinarie domare. Två ska vara anställda vid en domstol utan att vara domare. Dessa sju ska utses genom ett komplicerat nomineringsförfarande på domstolarna med en uppenbar risk för personvalrörelse. Därtill ska en ledamot vara advokat och en ska ha kunskap om och erfarenhet av styrning och ledning inom offentlig förvaltning. Detta är det enda krav på förvaltningskompetens som ställs på den nya styrelsen. 

Styrelsen ska sedan utse myndighetens chef som inte ska vara ledamot av densamma. Den ska vidare årligen ge in en anslagsframställning till regeringen. Om regeringen i sitt budgetförslag till riksdagen avviker från Domstolsstyrelsens förslag, ska det motiveras särskilt. 

Ansvaret för en för demokratin central förvaltning ska alltså bäras som en bisyssla av åtta personer utan krav på kompetens för uppgiften och utan dokumenterad erfarenhet av att leda en förvaltning. Sådana krav ska ställas på endast en ledamot av nio. Detta visar inte på en respektfull syn på betydelsen av god förvaltning. 

Styrelsen ska också ha ett avgörande inflytande på hur mycket pengar domstolarna ska få och därmed, kanske, också bland annat över vilka löner man själv ska ha. Kommittén diskuterar konstigt nog inte om det finns risker för intressekonflikter. 

Myndighetsstyrelser kan ibland vara en bra lösning. Men då brukar man bemöda sig om att tillgodose behov av relevant och allsidig kompetens. Det är så gott som bortglömt här och inte heller diskuterat. I stället finns några närmast komiska uttalanden om att styrelsen får bred kompetens eftersom det ska komma domare från olika domstolar. 

Kommittén lutar sig hårt mot att liknande konstruktioner gjorts i våra grannländer och hävdar att det finns goda skäl att anpassa vår lösning till vad som finns i vår omvärld. 

Det finns internationellt bindande regler för Sverige som rör utnämning och avsättning av domare, disciplinära system med mera. Men det finns inte krav på att förvaltningen av domstolarna ska ha en sådan ställning som kommittén föreslår. Däremot finns diverse meningsyttringar från internationella organ som går längre än våra förpliktelser och som tycks ha inspirerat kommittén. Men dessa är alltså inte bindande. De är resultatet av olika möten mellan (i stort sett) endast domare. Det är inte självklart att vi ska rätta oss efter sådana meningsyttringar, tillkomna vid möten mellan de som direkt berörs av ståndpunkterna.  

Det hör också till pjäsen att det finns principiella skillnader mellan vår från regeringen fristående förvaltning med viss självständighet och sådana länders som bygger på ministerstyre. Skillnaderna i ansvarets fördelning och relationen till respektive regering är både principiellt och praktiskt avsevärd. Detta gör det lättare att tillgodose både dömandets berättigade anspråk på oberoende och behovet av kompetent och god förvaltning, fredad från otillbörliga angrepp.  

Domare ska garanteras oberoende och självständighet i sitt dömande. Men det är inte alldeles lätt att förstå att det skulle kräva att de också i alla andra avseenden ska bestämma själva, eller hur demokratin skulle stärkas av att domarna själva får bestämma över sin förvaltning. Risken är snarare att en för demokratin central förvaltning får en mindre kompetent ledning. Kommittén försummar att diskutera varför de berättigade anspråken på judiciell självständighet i dömandet reser anspråk på administrativ självständighet för förvaltningen. Förslaget innebär också en försvagning av den ansvarskedja som är ett viktigt element i den demokratiska strukturen. Makt ska flyttas från demokratiskt ansvariga organ till ett system med svaga möjligheter att utkräva ansvar. 

Den fördelning av ansvar som gällt sedan Domstolsverket etablerades för 50 år sedan har fungerat väl. Domarna dömer utan otillbörlig inblandning och stöds av en professionell förvaltningsmyndighet som svarar inför regeringen som i sin tur svarar inför riksdagen. Att nu med vaga hänvisningar till andra länder genom ett experiment radikalt rubba en väl fungerande ordning ter sig inte bara onödigt utan även äventyrligt. 

Kommitténs förslag har som legitimt syfte att skydda demokratins institutioner från auktoritära risker och angrepp. Tanken är att det goda, domstolar och domare, ska skyddas från illasinnade politiker. Utvecklingen i Polen och Ungern anförs som argument för att skyddet måste stärkas. Men mot sådant skyddar knappast kommitténs förslag – om riksdagen skulle tas över av odemokratiska krafter, blir sådana arrangemang verkningslösa. 

Regeringen har som företrädare för folkstyret ansvaret för att förvaltningen, också av domstolar, är ändamålsenlig. Kommittén verkar tro att domstolarna måste skyddas från detta element i demokratin. Men det är inte med sådana konstruktioner vi skyddar ett självständigt dömande i en demokrati. Det gör vi i stället med hjälp av engagerade och insiktsfulla politiker och jurister som slår vakt mot auktoritära tendenser varifrån de än kan komma. 

Sten Heckscher är tidigare justitieråd och ordförande i Högsta förvaltningsdomstolen.

***

Läs även: Ut med politiska domare

Läs även: "Många nämndemän har en politisk agenda"