Adjö, kamrat fyra procent!

Det ösregnade när bussen en sommardag år 2010 stannade vid Vaksala torg i Uppsala. Men de log under paraplyerna när de stigit ur, de fyra som skulle utgöra kärnan, eller det inre kabinettet, i en »Ny regering för hela Sverige«. Två språkrör och två partiledare som ville bilda en rödgrön regering var på valturné.

Det hade börjat knappt två år tidigare, med MP-språkrören och S-ledaren Mona Sahlin. I oktober 2008 gick de två partierna ut med att ett långsiktigt samarbete hade inletts, med målet att bilda regering ihop efter valet 2010. S hade då ett stöd på 44–45 procent. Men att samarbeta med MP som ville ha friår och höjd bensinskatt var inte populärt i S-leden, speciellt inte bland fackligt folk som hellre såg ett samarbete med V.

Mona Sahlin fick backa efter några dagar och skamset bjuda in även Vänsterpartiet i samarbetet. För första gången skulle V legitimeras som samarbetsparti, inte som stödparti. Det födde i stället en reaktion hos väljare som inte ville se V i ett regeringssamarbete, som kunde tänka sig att rösta på S, men absolut inte om de fick med V på köpet. S-stödet sjönk månad för månad och var sommaren 2010 nere i 30–31 procent.

Bland de rödgröna som samlades i kongresshuset vid Vaksala torg fanns det ändå fortfarande gott hopp i augusti. Det var som det brukade dessa veckor före valet; alla fyra stod uppradade på en scen och när en pratade nickade de andra instämmande. Det var som om enigheten lite övertydligt skulle understrykas.

[caption id="attachment_652638" align="alignnone" width="991"] Samåkning. 2009 satt Mona Sahlin (S), Peter Eriksson (MP), Maria Wetterstrand (MP och Lars Ohly (V) på samma valkampanjståg.[/caption]

Sverige fick ingen rödgrön regering efter valet 2010, men Vänsterpartiet har aldrig varit närmare regeringskansliet än under dessa veckor. Till och med när landet hade samlingsregering under andra världskriget fick alla partier vara med – utom kommunistpartiet. Och när Tage Erlander på 1950-talet såg risken att de skulle bli för hårda kravställare inledde han i stället regeringssamarbete med dåvarande Bondeförbundet.

I dag har alla de fyra rödgröna ledararna från 2010 lämnat politiken. Dåvarande partiledaren, Lars Ohly, har rent av lämnat Vänsterpartiet som är längre ifrån reell politisk makt än på länge, och när man hypotetiskt får den är det ironiskt nog ihop med M och KD, som i utspelet nyligen om miljarder till äldreomsorgen.

Efter valet 2018 räckte det inte med V som stödparti för att säkra en majoritet och Stefan Löfven fick söka samarbete med C och L. Som i sin tur krävde skrivningen i januariavtalet att »Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden«. Från att vara ett möjligt regeringsparti hade V på åtta år blivit ett parti som inte skulle ha något inflytande. Alls.

Tidigare kommunalrådet (V) Leif Lindström gick 1976 i väg med sin far Ove till vallokalen i Borlänge för att rösta för första gången. Han hade bestämt sig: det skulle bli Vpk – Vänsterpartiet kommunisterna. Men varför röstade farsan alltid på Socialdemokraterna? »Så länge jag har röstat på S har det blivit bättre för oss«, blev svaret då.

– Nu röstar folk i stället för att det inte ska bli sämre, säger Leif Lindström i dag.

Partierna bygger upp en förväntan hos väljarna, men allt mindre avgörs i riksdagen, anser han.

– Med den globala ekonomin, kasinoekonomin, så blir det lite fjantigt när partierna blåser upp sig. Makten ligger egentligen ändå någon annanstans. Även om jag har varit politiskt aktiv hela mitt liv klarar jag inte längre av att se en partiledardebatt, säger han.

Johan Lönnroth var Vänsterpartiets vice ordförande 1993–2003, sedan försökte han genom den interna påtryckargruppen »Vägval Vänster« få partiet att lämna statssocialismen långt bakom sig.

– Det är väldigt sorglig att Socialdemokraterna har tappat så mycket utan att det gynnat Vänsterpartiet mer än ett par procent. Men partiet har inte lyckats formulera något eget politiskt projekt. Man faller in i gamla S-positioner, och vill framstå som ett bättre S-parti och drömmer om att återupprätta 1970-talspolitiken, säger han.

I boken Den tredje vänstern som kom för några år sedan skriver han och två S-debattörer om en möjlig allians mellan den liberala första vänstern och den socialistiska andra.

– Problemen finns inte bara i V, utan hela den post-kommunistiska vänstern i Europa. Man har inte förstått att det gamla är kört. Att återupprätta nationalstaten är ett högerprojekt. Vänstern borde i stället skaffa sig en Europapolitik, säger Johan Lönnroth.

– Men i Sverige finns ett starkt motstånd mot alla typer av federalism, fortsätter han.

Leif Lindström är inne på något liknande när han talar om avsaknad av motkrafter:

– Vi lever i en avpolitiserad värld där andra bestämmer, de som sitter på pengarna. Och de har inte haft ett motstånd i politiken. Man har plockat bort skatterna riktade mot de rika, och det har gått väldigt smärtfritt.

De där »andra« som bestämmer har stärkts, men partierna som skulle vara motkraften har försvagats, menar han.

– Partierna har krympt generellt sett och landat i små bekräftelsekulturer. De bygger på koder man ska kunna för att passa in.

Det gäller samtliga partier och ovanpå det finns en storstadskoncentration. Det är en smal korridor och den är trång, säger Leif Lindström.

– De som går in i politiken tidigt blir kvar i ledande positioner och har ett försprång. De kan sin kodbok. Jag satt i partistyrelsen i fyra år och där var det många som börjat i Ung vänster. Det betyder att de alltid har rätt, säger han.

I ett strategidokument som Vänsterpartiets kongress antog i slutet på oktober lyser en hel del av detta igenom som ett problem. De pratar rent av om stämningar av martyrskap hos partiaktiva som försakar »andra delar av sitt liv för den större politiska uppgiften«. Och rader som dessa kan antyda att det finns vissa problem med exklusivitet:

»Du ska känna dig hemma precis som du är i väns­tern, oavsett vad du äter, vilken musik du lyssnar på eller vad du gör på fritiden«, heter det. Och: »det uppstår hela tiden små markörer som skiljer ut vilka som hör hemma här och vilka som inte gör det. Vi kan bli bättre på att se de signalerna och ta itu med dem.«

I samma strategidokument finns också ambitionen att partiet ska »växa utanför städerna« och att locka tillbaka SD-väljare. Men bara tre procentenheter V-väljare gick till SD mellan 2014 och 2018, invände V-veteranerna Stig Henriksson och Per Sundgren i en debattartikel i partitidningen Flamman i december förra året.

– Det finns en bild av oss som de högutbildades parti, och vi har förvisso tappat industriarbetare, och har svårt på många bruksorter. Vi är starka hos arbetarklassen i offentlig sektorn, men det anses inte lika fint, säger Stig Henriksson.

Han var kommunstyrelsens ordförande i Fagersta under framgångsåren på 2000-talet, när V tidvis hade egen majoritet med över 50 procent av rösterna och 21 av 35 mandat i fullmäktige. Sedan var han riksdagsledamot en mandatperiod.

– Att försöka vinna tillbaka dem som blivit SD-väljare är en felsyn. V växer så det knakar i storstäder, eller i städer med universitet och högskolor. Men det är rätt att vi inte alls haft samma tillväxt i resten av landet.

Det beror mycket på »landsbygdsbefolkningens« frågor, enligt Stig Henriksson. Känslan av att vara bortglömd, lite vid sidan av. Det tar sig uttryck i sådant som vargfrågan, till exempel. Eller ännu hellre bensinskatten, med uppfattningar från »balkong­ekologer« som inte förstår hur folk har det.

– Vänsterpartiet har inte haft några bra svar, säger Stig Henriksson.

Med en socialdemokrati på defensiven, som tvingats samarbeta med C och L för att behålla makten, borde fältet ligga vidöppet för V, tycker han.

– Jag förstår inte att man är nöjd med opinionssiffror på 9–10 procent. Hela fältet ligger öppet för väns­tern, då förvånar det mig att man tycker det går bra  …

Han tar den opinionsbildande S-gruppen Reformisterna som exempel. Den har socialdemokratiska partiledningen välkomnat och varit väldigt positiva till, samtidigt har den inget större inflytande.

– De är ett bra alibi innanför hank och stör, vilket gör dem ofarliga. Reformisterna larmar och står i – men vad har de för effekt? Ska man ta striden för jämlikhet, då måste man ha gott självförtroende, och jag tror inte man har det inom S, säger Stig Henriksson.

Det har varit ett komplicerat förhållande ända sedan partisplittringen för över 100 år sedan, när ett kommunistiskt vänsterparti bröt sig ur SAP. Lite som ett halvsyskonpar med samma mor men inte samma far, vilka alltid betraktat varandra med stor misstänksamhet.

S har åtminstone fram till valet 2018 i slutändan brukat kunna räkna med stöd från lillebror V när de egna rösterna inte räckt till.

Inför införandet av en enda kammare i riksdagen 1970 ville S har en spärr på 3 procent för att säkra att dåvarande Vpk kom in. Folkpartiet ville ha 5 procent för att hindra det nya kristdemokratiska partiet KDS från att komma in. Kompromissen blev 4 procent. Och de S-väljare som från 1970 taktikröstat på Vpk för att de skulle klara spärren fick heta »kamrat fyra procent«.

Under och efter andra världskrigets slut var Vpk en reell konkurrent till S. I valet 1944 och 1946 fick kommunisterna över 10 procent. Men 1946 kom också ett närmande, åtminstone från ena hållet. Dåvarande partiledaren Sven Linderot förklarade att kommunistpartiet inte skulle vara ett oppositionsparti utan »medverkande och medansvarigt« i att det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet skulle genomföras.

För Vpk väntade i stället decennier med ganska marginell betydelse, med resultat på 4–6 procent. Som allra sämst 3 procent i andrakammarvalet 1968, några veckor efter Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien för att stoppa Dubcekregeringens försök att reformera landets kommunism.

Revoltåret 1968 blev också inledningen på en lång period av splittring inom vänstern. Vpk:are som upptäckt att de egentligen var maoister, trotskister, stalinister, sovjetkommunister, eller hade en annan tolkning av marxismen än partiledningen, hoppade av och startade egna partier och grupper – den så kallade bokstavsvänstern.

Den var aldrig särskilt stark i val, som mest fick KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) 21 232 röster år 1970. Men de var högljudda och splittringen i olika grupperingar försvagade, snarare än stärkte, vänstersidan i politiken.

Första och enda gången efter krigsåren som V kommit över 10 procent igen var 1998. Åtta år tidigare hade partiet kapat av k:et (som i kommunist) i partinamnet. Gudrun Schyman, som ledde partiet från 1993, hade inte varit på bjudresor i gamla Sovjetunionen, utan kom från vänstern till vänster om V, nämligen från MLK, Marxist-leninistiska kampförbundet.

[caption id="attachment_652639" align="alignnone" width="991"] Vinnare. M, med Carl Bildt, fick visserilgen 2 nya riksdagsmandat efter valet 1998. Men det var ändå magert jämfört med Alf Svenssons KD,som utökade med 27, och Gudrun Schymans V, som ökade med 21.[/caption]

I valet 1998 lyckades Schyman och partiet göra en framryckning i den nya arbetarklassen; till stor del var det kvinnor i offentlig sektor som fanns bland de nyvunna väljarna i rekordvalet som gav 12 procent.

V hade då länge varit ett arbetarparti med vikande stöd bland arbetarna. Dels krympte antalet V-sympatisörer bland traditionella industriarbetare generellt, dels hade partiet förlorat en hel del av sin förankring i LO:s medlemsled.

Från att år 1956 ha haft 72 procent arbetare var de år 1976 nere i 39 procent, enligt valundersökningarna. I stället blev akademiker och tjänstemän en allt större del av partiets väljarkår.

Tidigare hade S och V utkämpat hårda strider i de politiska valen när de ledande posterna i fackföreningarna skulle utses. På varven och på Volvo i Göteborg var det ofta jämnt mellan de två partierna och den politiska makten i facken skiftade mellan S och V. Kullagerfabriken SKF i samma stad var däremot ett stabilt S-fäste.

Vpk:s partiledare 1975–1993, Lars Werner, var murare till yrket och hade själv dessförinnan tampats med S i de fackliga valen i Bygg-Ettan.

Han kunde ge en ironisk blinkning åt att andra grupper tagit över i partiet, som när han samtalade med en S-tjänsteman:

»Vpk består ju bara av lärare och socialsekreterare«, sa S-tjänstemannen.

»Nu är du väl jävligt orättvis. Vi har ju bibliotekarierna också«, sa Werner.

Hur står det då till i dag? Jo, urtypen för en V-väljare är en kvinna i lägre medelåldern som bor i hyresrätt i Stockholm. Hon är oftare offentliganställd än privat, oftare Saco- än LO-medlem, och har oftare minst tre års eftergymnasial utbildning. Som lärare, socialsek­reterare – och bibliotekarier.

I Kristdemokraterna kallas det för »underlivsfrågor«, och partifolk suckar över tröttande frågor om aborter, partnerskap, inseminationer och surrogatmödraskap. I Vänsterpartiet är det kommunistfrågorna som spelar samma roll. De leder till suckar och borde varit avförda från dagordningen för länge sedan, men tycks alltid ploppa upp ändå.

Nu senast genom ungdomsförbundet Ung vänsters principprogram, vilket antogs i januari.

»Vårt mål är ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle«, skrev man och talar om sig själv som ett »revolutionärt ungdomsförbund« med en »revolutionär strategi«.

Man säger i och för sig också att man avvisar »varje tanke på att en socialistisk samhällsomvandling skulle ske utan folkmajoritetens stöd, bekräftat i allmänna och fria val«.  Men i interna dokument är tonen hos Ung vänster snudd på militärisk och 20 medlemmar ska på halvtid utbildas på »kaderkursen Avantgarde« för ideologisk och organisatorisk utveckling.

Jämfört med sina skandinaviska systerpartier var V sena med att försöka tvätta bort kommunismen. I Danmark ville den kommunistiske partiledaren Aksel Larsen modernisera partiet redan på 1950-talet. Han misslyckades och avsattes, men bildade i stället Socialistisk Folkeparti 1958. Norska Sosialistisk Folkparti (sedan 1975 Sosialistisk Venstreparti) bildades 1961. Det hade främst sina rötter bland socialdemokratins Natomotståndare, men kom att bli dominerande väns­terparti. Båda ländernas vänsterpartier tog farväl till kommunismen långt före sitt svenska systerparti.

– Ung vänster är så jävla unga, de var inte ens födda när Berlinmuren fanns. De har ingen susning om hur eländiga de kommunistiska systemen var, säger Johan Lönnroth om ungdomsorganisationens program.

Stig Henriksson delar analysen:

– Det går inte att använda begrepp som associeras till Sovjet, som historien gjort omöjliga att använda. Det är ungefär som när Centerstudenter delar ut diplom med en brinnande LO-borg. Det blir ett gigantiskt självmål.

[caption id="attachment_652640" align="alignnone" width="991"] Missar landsbygden. Tidigare kommunalrådet i Fagersta, Stig Henriksson (V), vill se fler vänstersvar på frågor som rör vargfrågan och bensinskatten.[/caption]

Kanske började det tidigare, men det är som om januariavtalet och följderna av regeringssamarbetet med C och L har raderat ut allt vad S-höger heter.

»Den är inte längre höger eftersom de numera står till vänster om partiet i en massa frågor«, skrev Carl Melin, samhällsanalytiker på tankesmedjan Futurion med S-bakgrund, förra året i en debatt på sociala medier om huruvida det fanns en ideologisk parti­höger.

Till och med S-toppen i Eskilstuna, Jimmy Jansson, som ofta beskrivits som en typisk högersosse har uttryckt att partiet måste »gå lite vänster«:

»S behöver i dag omorientera. Gå lite vänster ekonomiskt. Stärka välfärd, öka jämlikhet. Det är omöjligt utan flytt mot en traditionell och mer barsk socialdemokrati«, skriver han i partiets tidning Aktuellt i politiken.

»Ska (S) vinna val måste partiet ta två stora steg åt vänster i den ekonomiska politiken och i striden mot vinster i välfärden – men tyvärr också ett litet steg åt höger i migrationspolitiken«, twittrade Göran Greider i slutet av februari i år.

Han är allt annat än högersosse, men beskriver den väg som numera kan kallas det danska exemplet. Där Socialdemokratiet under Mette Frederiksen stått för en allt hårdare migrationspolitik, men samtidigt tagit steg åt vänster i välfärdsfrågorna.

Frågorna om ekonomisk utjämning växer alltmer och på ett eller annat sätt måste S-ledningen formulera ett svar på höstens S-kongress. Under ett år med pandemi har dessutom alla partier, från vänster till höger, inte alls upprepat orden om »budgetdisciplin« eller »krona för krona«. S-vänsteroppositionen i Reformisterna har ett politiskt program som vänsterpartisterna kan skriva under på i nästan allt. S kommer inför valet 2022 knappast att gå »två stora steg« utan just lite till vänster.

Exemplet Danmark visar att med en »barskare« inställning i migrationspolitiken kan det ge förluster till vänster, fast å andra sidan väljarvinster till höger. Samtidigt gör många i dag analysen att detta är vägen till att fånga de traditionella arbetarväljarna. Om detta skulle fullföljas, skulle också avståndet krympa mellan S och V, åtminstone i retoriken.

Vänsterpartiet står inför ett dilemma: att behålla de väljare man har, eller försöka få de väljare man vill ha. Identitetspolitik eller klasspolitik?

Var börjar och slutar en vänster i dag? Tja, delar av den vänster som fanns till vänster om V är i dag i full färd med att bli nationalistisk och vill radikalt strypa invandringen. Det gör att den gamla politiska skalan knappast är rak som en linjal längre, utan snarare cirkulär.

Markus Allard, som uteslöts ur Ung vänster för samröre med vänsterextremistiska Revolutionära fronten, är i dag heltidspolitiker för Örebropartiet och sitter i fullmäktige med expolisen Peter Springare. Innan dess skrev Allard åt libertarianska Nyheter Idag. Hans farfar, Henry Allard, var talman (S) i riksdagen i tio år. Markus Allard har även en podcast ihop med Malcom Kyeyune, även han med bakgrund i Ung vänster, som sitter i SD:s tankesmedja Oikos förtroenderåd.

Kommunistiska partiets (tidigare KPML(r)) förre partiledare, Robert Mathiasson, har lämnat partiet och skriver att »frågan om nationalism går [inte] att blunda för. Nationalism handlar om berättelsen om det egna landet. Dess funktion är att skapa solidaritet och lojalitet inom den sociala organisation som nationalstaten utgör«. Han skriver det i Nyheter Idag där han numera är krönikör.

Delar av Kommunistiska partiet i Malmö har brutit sig ur och bildat »Sverigevänliga« Malmölistan. Deras ledande företrädare i Helsingborg, Joe Nilsson, leder numera nätverket »Framåt Sverige«.

»Det finns ett stort tomrum mellan högernationalister och de till vänster som inte tycker SD håller måttet, men som är överens [med dem] i invandringsfrågan«, säger han till tidningen Expo.

Trotskistiska arbetarpartiet i Umeå betecknar sig nu som demokratiska sekulära socialister och betonar alltmer att bekämpa islamism. I Västervik finns Socialisterna välfärdspartiet som pratar om »den ansvarslösa migrationspolitik som förts under decennier«. Partiet har tre mandat i kommunfullmäktige. I juni 2018 hoppade Sverigedemokraternas gruppledare i Västervik av, och gick till Socialisterna välfärdspartiet.

Inget att överraskas av kanske, det har hänt förr att socialister blivit nationalister eller nazister. Som Nils Flyg. Han och den tidens S-vänster bröt sig ur Socialdemokraterna strax före ryska revolutionen 1917 och startade ett kommunistiskt vänsterparti, den historiska föregångaren till dagens Vänsterparti. De splittrades i sin tur på 1920-talet, och Flyg blev ledare för Socialistiska partiet som på 1930-talet under hans ledning kom att bli – nationalsocialistiskt.

Men delar av den gamla vänstern till vänster om V har återbördats till partiet de bröt sig ur.

Socialistiska partiet i modern tid (det bildades under namnet Revolutionära marxisters förbund 1969) var trotskistiskt. Till 50-årsjubileet 2019 upphörde de att vara ett parti och ombildade sig till tankesmedjan Socialistisk politik (SP). De forna medlemmarna uppmanas i dag att rösta på och aktivera sig i V.

»Vi tror att vi kan bidra till Vänsterpartiets utveckling och att det kan vara en relation som bär frukt åt båda hållen«, förklarade SP:s partisekreterare Johannes Jensen i partitidningen Internationalen.

Den vänster till vänster om Vänsterpartiet som störde under främst 1970-talet, och sedan låg kvar som en sten i skon, är inget bekymmer längre.

Politiska partiers valanalyser brukar vara grundliga och omfattande. Framgångs- och motgångsfaktorer analyseras utförligt. Men Vänsterpartiets valanalys efter 2018 är bara två och en halv sidor lång. Enkelt uttryckt konstaterade man att valrörelsen gick bra och att man nu ska sätta ännu högre mål.

Kanske hade det varit på sin plats med en mer utförlig analys av en trend i valresultatet 2018: i de så kallat utsatta stadsdelarna var V en vinnare, på S bekostnad. Partiet fick sitt bästa valresultat i Bagarmossen i Stockholm i valet 2018, men tätt följt av Kista och Tensta.

När Fokus studerade valresultatet ökade Vänsterpartiet med 8,4 procentenheter på Järvafältet i Stockholm, samtidigt som S tappade 4,4 procentenheter. I Botkyrkas utsatta stadsdelar ökade V med 6,2 procentenheter och S tappade 6,3. Och i Nordöstra Göteborg, med stadsdelar som Angered, Hjällbo och Hammarkullen, ökade V med 4,8 procentenheter medan S tappade 6,9.

En summering av resultaten i 180 utsatta stadsdelar i sju storstadskommuner visar att V ökade sammanlagt 3,7 procentenheter medan S tappade 3,5. Den bilden är ingen nyhet för Ahmed Sharaf Abdi, som är ordförande för Vänsterpartiet i Tensta Rinkeby.

– Många var trötta på att S i regering lovat saker som de inte fixade i de utsatta områdena. Det var många löften, men inte mycket som gick igenom. Missnöjet var stort med vad regeringen hade uträttat, säger han.

Att fler med utländsk bakgrund från förorterna fångades upp i partiet och fick uppdrag spelade också en roll, tror han.

– Representationen i V lyfter fram många i förorten. Det blir mer att de som bor här ser sig själva, folk med samma ursprung och så. Det har också lyft oss. Och det finns dem som varit aktiva i S som nu bytt till oss, säger Ahmed Sharaf Abdi.

Viktigaste frågan just nu är att satsa på skolan, anser han.

– Det behövs mer satsningar på skolan. Många känner att barnen misslyckas och att vi måste förändra någonting. Det handlar om fördelningen, hur mycket man satsar på olika skolor. Och om att det ska finnas kompetenta lärare och inte bara vikarier. Barnen måste känna trygghet i skolan.

I valet 2018 ökade valdeltagande i flera av valdistrikten på Järvafältet. Men i få distrikt där är det trots detta mer än 60 procent.

– Vi var jätteaktiva för att öka valdeltagandet då. Ringde runt i området och påminde om valet och hade kampanjer som var riktade mot dem som bor här. Vi måste vara ännu mer aktiva för att öka det i valet 2022

– Valdeltagandet och att vi ser till att inte högerpartierna M-KD-SD får majoritet – att vi motverkar en brun politik, blir det viktiga, säger Ahmed Sharaf Abdi.

Vänsterpartiet var även på nationell nivå ett vinnarparti i förra valet då man ökade sitt stöd till 8 procent. Men basen var relativt liten, bara 42,9 procent av V-väljarna då röstade på partiet även 2014. Två av tio V-väljare 2018 kom från Socialdemokraterna. Nästan 13 procent kom från Fi och nära 12 procent kom från Miljöpartiet.

I dag är V fjärde största parti i opinionsmätningarna med stöd på 9 till 10 procent. Men väljarna är allt mer rörliga, också till vänster om mitten.

Nu 17 månader före valet handlar konkurrensen inte bara om väljare till höger eller i mitten, utan i minst lika hög grad om att locka vänsterväljare.

Tanken att göra det som ett rödgrönt samarbete, som 2010, kommer inte återuppstå, utan de tre partierna slåss alltmer om samma väljare. Och inget parti har längre några »kamrat fyra procent« att avstå.