Älskade expert: Om att leva i en teknokrati istället för en demokrati
Herman af Trolle, Bertil Jobeus, Madeleine Ströje-Wilkens, Anders Ljunggren, Bosse Hedberg.
Ringer en klocka?
Antagligen inte. Det är listan över de senaste tjugo årens svenska ambassadörer till Reykjavik. En anonym postering vid sidan av rubrikerna, som sällan gav journalister anledning att kvittera ut traktamente.
Så hamnade Håkan Juholt där.
Det hade bara gått ungefär en månad på hans nya post, hösten 2017, när Svenska Dagbladet publicerade Håkan Juholts profetia:
»Hur gammal är din son? Fyra? När han är gammal kommer han inte att leva i en demokrati utan i en teknokrati, eller en diktatur. Det är så in i helvete sorgligt. Jag är ledsen att säga det, men jag är 100 procent säker.«
Alice Bah Kuhnke, då kulturminister, var först att bli upprörd. Juholts uppgift var att »föra fram korrekta bilder av vårt land«, inget annat. Oppositionen ställde frågor. Stefan Löfven gav sin företrädare en uppsträckning. Utrikesminister Margot Wallström trodde att Juholt snart skulle lära sig vad det innebar att vara ambassadör.
Det hela behandlades som lite pinsamt pladder av en verbalt inkontinent tomte. Men det var uppenbart att Juholt inte bara sa något som föll honom in. Han hade tänkt på det här:
»Jag tror inte att hotet är en diktatur med rullande stridsvagnar på Sergels torg, utan ett expertstyre där vi inte låter landet styras av medborgarnas värderingar. Demokratin glider oss ur händerna«, utvecklade han.
En fråga undveks av nästan alla: tänk om Juholts bild var korrekt?
Experten är en politisk nomad, inte så mycket av egen förskyllan. Ibland välkommen till vänster, ibland till höger.
De reformistiska socialisterna var länge expertens bästa vän. Det gällde förstås under den korta vurmen för planhushållning, efter andra världskriget. Men när planhushållningsdebatten var avklarad fanns experten kvar. Makarna Myrdal fångade tidsandan i sin vilja att svepa undan det gamla, med hjälp av forskning och rationell planering.
Det sena 60-talets vänster gjorde i stället rent hus med experterna. De var i den härskande klassens tjänst. Vetenskap var detsamma som marxism. Det fanns ett kunskapsförakt inom den nya vänsterrörelsen, som skulle återkomma i postmodern form ett par decennier senare: »sanningen«, därmed kunskapen, var bara kamouflage för olika intressen. Det, i kombination med den civilisationskritik som skulle blomma ut i miljörörelsen, gjorde experten till en försvarare av ett i grunden korrupt system.
Nu välkomnades experten i stället till höger. Kärnkraftsfrågan blev en politisk vattendelare. De kärnkraftsvänliga argumenterade för sin sak genom att hänvisa till ingenjörer, fysiker och statistiker. Det var det Tage Danielsson kunde använda i sin klassiska sannolikhetsmonolog.
En bärande tanke inom 80-talets vitaliserade, marknadsliberala höger var att större delar av samhället skulle läggas utanför politikens direkta domvärjo. Mycket handlade om frihetsideal och de misslyckanden som tidigare generationers experter ställt till med i form av inflation och låg tillväxt. Men misslyckandena växlades inte in i en misstro mot experter, utan i en misstro mot politiker och experter i politisk tjänst. En fristående riksbank var att föredra. Den skapade förutsägbarhet genom att experterna fick arbeta ostört.
Och nu har det vänt igen.
»Vi kan inte lösa en kris utan att behandla den som en kris och vi måste sluta upp bakom experter och vetenskap. Det här gäller så klart alla kriser«, twittrade Greta Thunberg när hon ställde in sina demonstrationer vid coronakrisens början: »Personligen rekommenderar jag att vi gör som experterna säger, särskilt i högriskområden.«
Inom klimatrörelsen har begreppet expert blivit det viktigaste positiva signalordet. Greta Thunberg menar att hon bara lyfter fram de slutsatser som experterna kommit fram till. Den som invänder, invänder mot fakta och sakkunskap, är ett av de vanligaste retoriska greppen. Det faller i god jord. Inom forskningsprojekt på Chalmers och andra universitet beskrivs dem som inte sluter upp bakom expertisen i termer som påminner om sjukdomsdiagnoser.
Den här gången har experten som ideal växt ur vänsterns och vänsterliberalernas ökade misstro mot politiken, eller mer exakt misstron mot väljare som röstar som de gör i allt från amerikanska presidentvalet till Brexit. Demokratin har fallit offer för »faktaresistens« och »fake news«, är förklaringen. Hoppet står till experterna. Ibland till den grad att Håkan Juholts profetia verkare närmare än den antagligen är. Motpolen till vad som sammanfattas som populism beskrivs allt oftare som expertstyre – teknokrati.
Dagarna efter Juholts uttalande publicerade Svenska Dagbladet ännu en artikel där ett par ledande klimatforskare menade att demokratin »måste pausas« och ersättas med expertstyre, om klimatkrisen ska kunna hanteras. »Människans tröghet« gör demokratin till ett hinder. Den förre moderaten och kristdemokraten Anders Wijkman framhöll i samma artikel Kinas höga klimatambitioner och förklarade dem med att det går att agera snabbt eftersom »det finns ingen opposition som bråkar« och att de flesta i landets ledning har naturvetenskaplig utbildning.
Två och ett halvt år senare har samma resonemang upprepats många gånger och även dykt upp i diskussionen om coronasmittan. Två idéer återkommer: demokratin är ett hinder för att hantera kriser och experterna måste få mera makt. När New York Times sammanfattar de viktigaste åtgärderna för att hantera coronaviruset är den första »Vi måste lyssna till forskare«: »politiker måste stiga åt sidan och låta forskare både leda ansträngningarna att begränsa virusets spridning och förklara för amerikanerna vad som måste göras«.
Men hur ska det gå till?
Vi hade Lars Jonung och Joakim Stymne på statsrådsberedningen. De fungerade som experter, fristående från myndigheterna. Sedan hade vi förstås Riksbanken, Konjunkturinstitutet och många andra.«
Olof Ehrenkrona var planeringschef hos Carl Bildt 1992 när bankkrisen härjade och den fasta kronkursen havererade. Det var ett enormt komplicerat läge. Kriserna kom slag i slag och hakade i varandra på sätt som inte alltid var möjliga att förutsäga.
– Vi var väldigt intresserade av att ta in expertkunskaper, men just det gjorde det tydligt att olika experter hade väldigt olika bilder. Det var vi inom politiken som fick stå för det sammanvägda intresset.
Olof Ehrenkronas erfarenhet av krishantering födde ingen tro på teknokrati. Snarare gav erfarenheten stöd till något som litteraturvetaren Anna Victoria Hallberg formulerade i en artikel i Svenska Dagbladet, sommaren 2018. Hon hade noterat mediernas satsningar på att hyra in forskare som oberoende experter, för att granska »fakta« :
»Problemet, vilket var och en som vet något om forskningens villkor och vetenskapens rörelsemönster redan känner till, är att forskning och vetenskap inte är fakta. Till varje studie som görs kan en uppföljande undersökning ta resultat vidare, eller motsäga dem.«
Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap i Göteborg, gör en liknande poäng:
– Problemet med expertinflytande är att experterna sällan är eniga.
Hinnfors klev in i debatten om bekämpningen av coronaviruset med en artikel i Svenska Dagbladet. Den hade tre huvudpoänger:
Experter är ofta oense i sakfrågan, särskilt vid hastigt uppkomna situationer.
Det finns andra medicinska experter än de på corona, som är relevanta för bekämpningen av viruset. Ett medicinskt expertråd kan vara svårförenligt med ett annat.
Det finns en mängd andra expertområden som är relevanta för coronabekämpningen, men som inte är medicinska.
Det är naivt att tro att det finns en enda expertuppfattning, säger Hinnfors:
– Expertuppfattningar måste i ett demokratiskt samhälle filtreras genom ideologi, normer, politik och moral. Någon måste slita tvister. Immunologer och ekonomer kan inte själva komma överens om hur respektive expertsynpunkt ska vägas mot den andra. Det är det som är det politiska systemets bidrag.
Siri Sylvan, statsvetardoktorand i Uppsala, skriver sin avhandling om huruvida det finns en demokratisk grund för experternas auktoritet och hur en sådan grund i så fall ser ut. Hon pekar på en annan komplikation:
– Experternas råd är uppmaningar. Ibland, som nu, har de en direkt bäring på regeringens och riksdagens beslut. Man kan säga att när forskare agerar i rollen som experter, och kopplar sin kunskap till frågor av allmänt intresse, så får deras uttalanden en politisk dimension. Det gäller särskilt i frågor med stor laddning, som klimatfrågan, vaccinering, genmodifierade grödor och annat.
Siri Sylvan menar att populister och de som vurmar för teknokrati inte alls är varandras motsatser:
– De resonerar båda som om ett färdigt svar finns och att det bara är ett slöseri med tid att tjafsa.
Felsynen på expertkunskap som enhetlig och motsägelsefri kan i sig påverka samspelet mellan politiker och experter.
– Jag har en känsla av att expertrollen har blivit mer politiserad, säger Olof Ehrenkrona:
– Förut fanns vissa erkända och ganska prosaiska noder för expertkunskap, som textilforskningsinstitutet och Statens Växtskyddsanstalt. Nu finns all världens experter överallt. Man skulle kunna tänka sig att det borde leda till en mer mångfasetterad diskussion, men mitt intryck är att politiker och experter i stället är bekväma med att hänvisa till varandra och nå en konsensusuppfattning. Den får sedan stå, tills den byts ut mot en annan.
Författaren Lars Åberg var inne på ett liknande resonemang i Göteborgs-Posten i förra veckan, där han spårade misstron mot Folkhälsomyndigheten till en sammansmältning av politik, forskning och civilsamhälle, som i mycket raderat ut självständigheten:
»Civilsamhällets uppgående i den skattefinansierade idéfabriken har raderat ut eventuella motsättningar och förstärkt ett på många sätt slutet system. Att akademiska institutioner som Skolverket och Socialstyrelsen ibland framstår som mer politiserade än riksdagspartierna markerar också en maktförskjutning.«
Experter och politiker har liksom smält samman. Avvikare behandlas omilt, särskilt om de är experter. Ett exempel är professor Michael T Osterholm, chef för forskningscentret för infektionssjukdomar vid universitetet i Minnesota, som varnat för att stänga ner hela USA:
»Det här är inte som en snöstorm i Minneapolis, som blåser förbi«, sade Osterholm till Wall Street Journal, »det är som Minneapolisvintern som varar i månader«. Han menade att människor i lågriskgrupper borde fortsätta arbeta fullt ut så att ekonomin inte kollapsade. Hans förslag möttes av indignerade protester.
– Klimatfrågan kanske skulle kunna ses som lite av en parallell till coronaviruset, säger Jonas Hinnfors från svensk horisont:
– Det förefaller som om de som finns på den beslutande nivån tar hänsyn till klimatforskning, men de tar också hänsyn till annan forskning. Det vill säga, de balanserar olika intressen och expertsynpunkter mot varandra. Men klimatrörelsens poäng är att det är fel att balansera, för då riskerar klimatet att löpa amok.
Det finns olika sätt att uttrycka ett sådant, mer absolutistiskt synsätt. En del illustrerar hur svårt det kan vara att viga samman vetenskap och politik.
För två veckor sedan skrev två forskare vid Centrum för samhällsrisker vid Karlstads universitet en artikel i Svenska Dagbladet där de underströk vikten av att Sverige inte släpper försiktighetsprincipen i kampen mot coronaviruset. Försiktighetsprincipen kan uttryckas på olika sätt, men artikelförfattarna definierar den som principen att det vid hot mot liv och miljö bör vidtas förebyggande åtgärder som kan vara till nytta, även om den vetenskapliga grunden är osäker.
Men vad betyder det? Är det en övning i klok och ödmjuk konservatism? Eller är det i själva verket motsatsen?
I just det här fallet menade artikelförfattarna att Folkhälsomyndigheten borde gå längre i sina rekommendationer. Fler borde isoleras, mer verksamheter stängas ner, även om effekterna var oklara.
För andra experter, till exempel de ekonomer som varnat för omfattande och permanenta skador på ekonomin av de åtgärder som redan vidtagits, framstår det knappast som en försiktighetsprincip. Snarare som en vårdslöshetsprincip. Att sätta ett mål framför alla andra, kosta vad det kosta vill.
Hur man än gör kommer man tillbaka till den punkt där Olof Ehrenkrona befann sig 1992. Någon måste göra avvägningen mellan experterna. Vem, om inte politikerna?
Samtidigt hör vi dagligen att misstron mot experter växer. Hur går det ihop med den påstådda risken för teknokrati?
När SOM-undersökningen 2016 frågade svenskarna om det vore bra att överlåta gemensamma beslut till experter, svarade fyra av tio ja. Frågan har inte ställts sedan dess, men det var då en klar ökning mot tidigare mätningar. Av den misstro mot eliter och experter, som det talades mycket om efter brexitomröstningen och valet av Donald Trump, syntes inget.
Siri Sylvan är inte förvånad. Undersökningar av det här slaget fångar inte att de som tvivlar på de experter som utgör huvudfåran, ofta lutar sig mot andra experter. De ser sig inte som motståndare till kunskap och expertis, tvärtom. Men resultatet väcker ändå frågan hur väl förankrad den demokratiska idén egentligen är, om nästan hälften av svenskarna föredrar teknokrati.
Svaret har att göra med vad man tror att demokratin är till för.
Den italienska statsvetaren Nadia Urbinati har försökt beskriva några olika, samtida förvanskningar av demokratin. Hon intervjuades i tidskriften Respons av statsvetarprofessorn Sofia Näsström för några år sedan och skissade tre typer av förvrängningar: den populistiska, då demokratin lämnas över till demagoger; den plebicitära, då demokratin blir en publiksport, snarare än en deltagandeprocess och den opolitiska, när demokratin överlämnas till experter.
Tron på den opolitiska teknokratin växer ur missförståndet att demokratin är till för att hitta rätt lösning på specifika problem:
»Då bortser man från den åsiktspluralism som finns i samhället. Man agerar som om vi alla är överens och inte längre befinner oss i en konfliktsituation. Men demokrati handlar inte om att lösa problem, utan snarare om att lyfta problem och tolka dem utifrån de lösningar som vi tycker är effektiva och rättvisa. Denna process förutsätter oenighet och att vi lär oss leva fredligt tillsammans med andra som tycker annorlunda än vi gör.«
Siri Sylvan igen:
– Demokratin har en ödmjukhet i att det rätta svaret inte finns, eller att ingen ensam sitter inne med det. Därför behöver vi också ha en process för att ständigt ompröva våra beslut.
Siri Sylvan återkommer till beröringspunkten mellan teknokrater och populister: övertygelsen om att det rätta svaret redan finns. Den kan samtidigt föda en tro på teknokrati och en misstro mot experter som förespråkar ett annat svar:
– Jag är skeptisk till att den växande misstron mot experter skulle bero på okunnighet eller bristande rationalitet. Människor är i dag bättre utbildade och har större tillgång till information än någonsin tidigare. Jag betraktar misstron mot experterna som ett uttryck för en legitimitetskris. Det finns ett motstånd mot experternas auktoritet, men detta motstånd kan vi se exempel på även hos högutbildade.
Olof Ehrenkrona menar att det ställer krav, som politiker inte alltid lyckas hantera i sitt bruk av experter:
– Det är förstås lättare att säga att 99 procent av forskarna tycker så här, snarare än att argumentera för sin sak, men precis som det inte är bra att argumentera med guilt by association, är det inte bra att argumentera med power by association. Man måste i vårt samhälle visa att man tagit in invändningar och lyssnat till diskussioner. Annars övertygar man inte. Befolkningen är mycket mer kunnig och bättre informerad nu, än vid hongkonginfluensan eller spanska sjukan. Den kräver mer transparens.
Svenska politiker och experter brukade ha en naturlig kontaktyta inom utredningsväsendet. Där fanns plats för öppna och fria diskussioner som hölls inom en politisk ram, men med en gedigen kunskapsgrund. Att utredningsväsendet blivit mer av en producent av beställningsjobb, där slutresultatet finns inbakat redan i direktiven, har ändrat det. En annan naturlig yta för samverkan och balansering mellan politiker och experter – kontakterna med myndigheter – är inte heller okomplicerad. Olof Ehrenkrona menar att förbudet mot ministerstyre misstolkas:
– Jag tycker mig ana ett tsunamidrama inom socialdemokratin. En beröringsskräck för att lägga sig i vad myndigheter gör, när det uppstår en kris. Kanske går det förresten tillbaka ända till IB-affären.
Samtidigt som gränserna blivit otydliga mellan politiker och experter, har alltså arenorna där de kan ha ett obesvärat utbyte med varandra blivit färre och mindre självklara. Olof Ehrenkrona återkommer till att coronakrisens resultat handlar om samhället, lika mycket som om viruset:
– Ett av felen när man jämför effekterna av det här viruset med tidigare, är att man inte förstår att människorna inte är desamma, att samhället är ett annat, även om viruset inte är anmärkningsvärt annorlunda. Det gör en stor skillnad.
Den brittiske sociologen Frank Furedi är kanske den som understrukit det tydligast i en artikel som nyligen publicerades i nättidskriften Spiked:
»Hur en katastrof upplevs och hur hårt den slår mot samhället är också en konsekvens av hur samhället svarar på den. Till sist är det hur ett samhälle svarar på en katastrof som en influensaepidemi, som avgör vad det bestående arvet av katastrofen blir.«
Det Furedi ser, när han jämför coronapandemin med spanska sjukan, eller andra folkhälsokatastrofer, är att vårt samhälle i grunden omdefinierat vad det betyder att vara en person. Ännu vid 1900-talets mitt brukade det finnas ett antagande om »resilience« – motståndskraft eller elasticitet – för både individer och lokalsamhällen. Utgångspunkten var att människor och bygder förmådde hantera de katastrofer som drabbade dem. De »studsade tillbaka«. Vid millennieskiftet hade det förändrats. Nu definieras en person i stället genom sin sårbarhet. Utgångspunkten är att varje katastrof är en unik utmaning som antagligen knäcker dem som råkar ut för den. Samtidigt har en långtgående psykologisering av vardagslivet skett och en känsla av existentiell osäkerhet spridit sig:
»Se på The Guardian. År 1988 förekom ordet ›utrotning‹ 93 gånger på dess sidor. År 2007 hade det ökat till 207. Förra året nämndes utrotning 1 391 gånger, utom tvivel påverkat av ›Extinction rebellion‹ och dess övertygelse att den mänskliga existensen är under konstant hot från sig själv.«
Förändringen i synen på influensa förlägger Furedi till 70-talet. Det var då den började beskrivas som ett globalt hot mot mänskligheten, i stället för ett hälsoproblem. Från och med 1976 menar Furedi att värsta fall-scenarier vad gäller sjukdomar blivit en stående del av offentligheten: »framtiden har blivit en målarduk på vilken påstått ansvarstagande kommentatorer projicerar sina fruktansvärda bilder och alarmistiska förutsägelser«.
Furedis poäng är inte att pandemier är ofarliga. Det är de bevisligen inte. Poängen är att vårt sätt att reagera på dem bestämmer hur bestående konsekvenserna blir. Spanska sjukan tog mellan 50 och 100 miljoner människoliv. Ändå var de politiska och ekonomiska konsekvenserna små. Vardagen fortsatte. Som kontrast talade ekonomijournalister, kulturskribenter och politiska journalister redan i början av coronakrisen om att det kommer att finnas ett före och efter. Världen kommer aldrig att bli densamma.
Enligt Frank Furedi kan de mycket väl ha rätt. Och kanske finns en av förklaringarna till drömmen om teknokratin någonstans i den ganska halsbrytande analysen: i vår sårbarhet och existentiella ångest räcker inte politiken som tröst. Vi behöver något fastare. Något vi tror är sant och orubbligt, även om det bygger på en missuppfattning.
Fakta. Forskning. Vetenskap.
Fram träder experten som politisk totem, utan att egentligen ha bett om det.
Och vem kan vara säker på att Håkan Juholt hade fel?
