Ardalan Shekarabi: ”SSU gjorde mig svensk”

Vi möts i kafeterian på Medelhavsmuseet ett stenkast från hans arbetsplats i Socialdepartementet. Lokalerna här är gamla, här finns mörka träpaneler, dovt gröna tapeter och skinnsoffor. Ardalan Shekarabi kommer klädd i sin karaktäristiska vinröda fluga. Jag påpekar att de flesta män i kavaj bär slips. Fluga kan ses som feminint – James Bond bär det för att han kan. 

– Det blev bara en grej när jag var ung och så fastnade jag för det. Sedan är det ju lite symboliskt. Fluga var för islamisterna en symbol för den västerländska dekadensen. Det är något av en protesthandling, säger han och ler. 

Han serverar oss svart kaffe och berättar att det är ingen traditionell politikerbok han precis släppt.     

– Högst ett halvt kapitel behandlar mina åtta år som minister. Först och främst handlar den om identitet. Om mina första tio år i Iran under islamistisk diktatur och hur de påverkade oss. Shekarabi föddes 1978 i Manchester i Storbritannien, där hans mamma läste på universitet. Pappan var snickare i Iran och i och med revolutionen där 1979 flyttade de hem.

– Anledningen till att vi flyttade tillbaka var ju ett hopp om att det skulle bli bra då. 

Boken beskriver utifrån ett barns ögon hur förvandlingen i det totalitära samhället sker stegvis. Som bäst för det tankarna till George Orwells klassiska roman 1984. 

– De kom till min förskola och byggde en mur rakt igenom skolan för att separera flickor från oss pojkar. De sparkade alla lärare som var kritiska. Lärarna började prata om politik för att luska efter våra föräldrars åsikter. För att få oss att ange dom. Man byggde upp mekanismer för att trycka ner kvinnor vilket påverkade min mamma. Det blev slutligen vad som avgjorde att vi valde att lämna Iran. 

Idag debatteras både i Sverige och i många andra länder hur slöjan är ett redskap för förtryck och bör förbjudas.  

– Slöjtvånget i Iran är det ultimata maktmedlet för att trycka ner kvinnor. När de införde tvånget 1980-81 handlade det om att göra kvinnor till andra klassens medborgare. Man ville begränsa kvinnors rörelsefrihet, ta ifrån människor makten över val av klädstil liksom livsstil.

Sverigedemokraterna vill ha förbud mot slöjor i skolan. Ardalan Shekarabi säger att det är en svår avvägning, eftersom vuxna människor måste få gå klädda hur de vill.

– Hur ska vi säkerhetsställa så att föräldrar rent generellt inte påtvingar barn religion men också det här specifika med slöjor? Nu är den viktiga frågan vad stat och samhälle gör att för att ungdomar ska ha så fria val som möjligt.  

För några år sedan pågick en livlig debatt om huruvida det var rätt att dåvarande Handelsministern Ann Linde (S) bar slöja när hon gästade det iranska parlamentet. 

– Det är Iran och Afghanistan som har det här kravet att alla kvinnor har slöjor. Det jag förknippar med Sverige är en öppenhet gentemot omvärlden kombinerat med en kritisk dialog med länder som kränker mänskliga rättigheter.

Samtidigt säger han att han också förstår att folk tycker att svensk politik inte ska förknippas med slöjan som ett medel för förtryck. 

I boken har före detta statsminister Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi ett möte i Regeringskansliet med en iransk delegation. Löfven framför via Shekarabi kritik mot en brutal behandling av fackliga arbetare i Iran. Scenen framstår som revansch för Shekarabi. En hämnd, närmast. 

– Det kändes lite så. I Iran fängslades och avrättades under min barndom tiotusentals människor. Miljoner av människor tvingades i landsflykt varav nästan 100 000 till Sverige. Ett ofattbart förtryck som handlade om att utplåna sekulära iraniers liv. Det var en stark upplevelse att som representant för mitt nya land möta delegationen från den iranska republiken, att sitta där och fysiskt påminna dem om att vi faktiskt finns här.

Shekarabis landsman, nationalekonomen Tino Sanandaji har gjort undersökningar där invandrare från Mellanöstern, Nordafrika och Afrikas Horn är kraftigt överrepresenterade vad gäller kriminalitet i Sverige. Undantagen är Iran, Turkiet och Israel. Den svenskiranska gruppen hade med sig en kunskapskultur. De såg studier som nödvändigt. 

– Du kan se liknande tendenser inom de persiska grupperna i Storbritannien, Tyskland och USA. Iranier är den mest högutbildade invandrargruppen i Sverige.

Själv kommer Shekarabi inte från ett särskilt akademiskt hem, berättar han. Ändå var det en självklarhet att studera vidare. Så är det för många iranier, oavsett klass är bildningstraditionen stark, förklarar han. Men det finns också andra faktorer. Som att man gjorde en klassresa neråt när de först anlände till Sverige.

– Viljan att ta revansch för allt man fått utstå på grund av det islamistiska förtrycket är en stark drivkraft, säger han.

En stor grupp invandrare som röstar på SD är från forna Jugoslavien och Iran – de som klarat sig bäst i Sverige?

– Jag tror det har att göra med den starka uppfattning som många iranier har i frågor som rör politisk islam. Erfarenheter från iranska revolutionen påverkar synen på politisk islam. 

Politiker nämner ofta att de valde sitt yrke för att förändra saker, komma till rätta med orättvisor, eller sänka skatter. Shekarabi valde den politiska vägen helt enkelt för att komma in i det svenska samhället. 

– Från den dagen jag blev aktiv i SSU gick jag ifrån att bara vara invandraren Ardalan till att bli socialdemokraten Ardalan.

Han beskriver hur Folkpartiets Peter Örn kom till gymnasieskolan i Gävle, som delade aula med Shekarabis högstadieskola. Lille Shekarabi hade håltimme och smet in.  

– Det förändrade mitt liv. Jag var relativt nyanländ och kom från ett auktoritärt samhälle där möjligheten att påverka var obefintlig. Plötsligt dyker han upp och säger att du som sextonåring har makt. Du kan påverka. Du kan göra skillnad. Det finns ungdomsförbund med andra som delar dina värderingar.

Han funderar på hur livet hade blivit om han inte hade råkat gå på den där föreläsningen. Kanske hade han inte hamnat i politiken?

– Det där är viktigt, säger han. Att bli upplyst om de möjligheter som finns i samhället och livet.

Shekarabi är en del av högerfalangen inom Socialdemokraterna. Kunde han lika gärna ha blivit folkpartist? Nej. Han säger att han valde mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet, men att bredden i SSU och jämlikhetsfrågorna kom att attrahera honom mest.

SSU-valet 1999 är ett slags smärtpunkt i Korvägar. En infekterad konflikt, och ett val som handlande om huruvida Socialdemokraterna skulle gå åt vänster eller höger. Mot EU – eller för.  Shekarabi väljer då som ordförande den högerorienterade Mikael Damberg framför sin vän Luciano Astudillo. 

– Det var faktiskt en av de svårare stunderna i livet, säger han och stakar sig lite när han fortsätter:

– Jag stod ju nära Luciano… Det var en av få jag lärt känna inom SSU som hade utländsk bakgrund. Det var få på den tiden. Samtidigt stod jag politiskt närmare Damberg. Han var EU-anhängare och representerade en mer mittenorienterad politik. Till slut fick politiken avgöra. Men det var ingen rolig situation.

Nu väntar rollen som vice ordförande i Justitieutskottet och Socialdemokraternas kriminalpolitiska talesperson. Ordförande i Justitieutskottet är Sverigedemokraternas Richard Jomshof. De ska nu tillsammans sköta formella förberedelser av möten och verka som en organisatorisk ledning för utskottet. Hur ser han på sin nya chef?

Shekarabi och hans pressekreterare utbyter underfundiga blickar innan han svarar:  

– Det ska bli spännande att se hur han agerar. Jag har ju aldrig egentligen träffat Richard Jomshof. Men oavsett politiska och värderingsmässiga konflikter som finns så ska ju utskottet skötas och riksdagen hanteras. Det är en del av demokratin.

Hur ser du på valet? Har ni haft någon eftervalsanalys? 

– Det är en tudelad bild för det gick ju bra för oss som parti. Men den sida av politiken som vi tillhör förlorade ju.

Som före detta flyktingbarn och invandrare försöker han i sin bok beskriva sin väg in i det svenska samhället. Avgörande faktorer var skolan i Gävle, den var blandad.

– Där fanns alltifrån miljonärsbarn till nyanlända.

Sammansättningen i skolan gjorde att han tvingades tala svenska. Hans lärare under förberedelseåret var också tydlig och rak med vilka krav som gällde i det svenska samhället, inklusive de oskrivna reglerna, som hur man står i kö eller hur närgången man är med andra när man samtalar…

– Den typen av kunskap var ovärderlig för att hitta en väg in i samhället, säger Ardalan Shekarabi.

Han tror att Sverige kan lyckas mycket bättre med integrationen än i dag, men då gäller det att skolan återigen blir en samlingspunkt.

– Vi måste också vara tydligare med vad som gäller i Sverige. Min lärare var inte rädd för att skicka de signalerna. Den här kulturen fungerar och det är vad du behöver förhålla dig till. De här koderna behöver du kunna för att komma in i samhället. 

Ett hjärtskärande och spännande parti i boken är hur Shekarabis familj efter ett utvisningsbeslut går under jorden och lämnar Gävle för att bo illegalt hos vänner längs blå tunnelbanelinje i Stockholm. Arbetsmarknadsminister Mona Sahlin hade skrivit under utvisningsbeslutet. 

– Det är ödets ironi, va? Den som skriver under utvisningsbeslutet är ju Mona. Vi går därför under jorden och lever som papperslösa. 

Hans mamma fattade slutligen beslutet att det inte gick att leva illegalt och kontaktade polisen. De levde på förhoppningen om en exil i Kanada. En röd tråd genom boken är Shekarabis återkommande tankar om var han hade befunnit sig i livet om han hade växt upp i Kanada, England eller Iran. Mitt i familjens process att utvisas blir det emellertid maktskifte, och Carl Bildt bildar en borgerlig regering.

– Det blir slutligen orsaken till att vi får stanna i Sverige, säger Ardalan Shekarabi.

Hur är din relation till Mona Sahlin, som skrev under utvisningsbeslutet? 

– Vi har träffats och jag har kampanjat med henne. Det var ganska kort efter att jag upptäckt att det var just hon som skrivit under beslutet, säger han och skruvar lite på sig. 

Hur känner du för dagens många papperslösa? Ska alla få stanna? 

– Nej. Vi kom ju själva fram till att det inte var hållbart att leva så här och bestämde oss därför att lämna Sverige. Sedan har jag självklart förståelse för människor i den situationen. Jag har själv varit där. Men det är inte en hållbar utveckling att ha en grupp som lever här som inte är en del av samhället. Jag tycker inte det. 

***

Läs även: Iranska folket vill bara få en ärlig chans

Läs även: Så kan Damberg bli en stor finansminister