Därför vann facken på las-uppgörelsen

Svenska medier pratar i nattmössan när de rapporterar om att LO ”svängt” och nu vill ansluta sig till ”las-överenskommelsen”.

Vad som egentligen hänt är att vi fått en vidareutvecklad överenskommelse för omställning och kompetensutveckling på arbetsmarknaden.

Det är, som arbetsmarknadsministern sagt, den största reformen på årtionden. Eller åtminstone har den potential att bli det, såvitt parterna och staten gör vad de lovat.

Vad det handlar om är att facket äntligen fått med sig arbetsgivarna på att genomföra ”det goda arbetet”.

Det sker förvisso vissa förändringar när det gäller turordningsregler som kan upplevas vara till arbetstagarnas nackdel, men det kan vägas av mot att sådant som ”hyvling” kan försvinna, liksom visstidsanställningar skärps upp.

Men den stora förändringen är att vi slutligen – efter några decenniers diskussion – äntligen får sjösatt ett system där arbetskraften kontinuerligt ska kompetensutvecklas. Den anställde får inte bara lön – utan också en ständig uppdatering av sina kunskaper och färdigheter.

Det kan beskrivas som en övergång från arbetsmarknadspolitik för ett ”skafferi” till en ”rulltrappa”.

I skafferimodellen är det politiska ansvaret att tillverka en färdig arbetskraftsprodukt, som sedan sätts in i ett skafferi. Dit kan arbetsköparna sedan gå för att leta vad de behöver. Och om det inte finns tillräckligt med svetsare eller byggnadsingenjörer i utbudet så ropar de in i skåpet till de ansvariga att producera mer av dessa varor.

Men när väl någon är urplockad ur skåpet, så är processen färdig.

Det som nu händer är att vi istället får en ”rulltrappa”, där folk får en grundutbildning, sedan jobbar ett tag, vidareutbildar sig, jobbar lite mer, kanske byter bana genom omskolning, sedan jobbar ytterligare en tid etc.

Ungefär som någon som åker rulltrappa, tittar sig omkring, åker en våning till, etc.

Skafferimodellen har länge varit utdaterad, men har ändå präglat den politiken, som under de senaste decennierna egentligen lämnat detta vind för våg.

Därför har vi också nu en paradoxal situation där vi dels har en allvarlig långvarig arbetslöshet, dels en skriande brist på kompetent arbetskraft.

Vad överenskommelsen nu försöker göra, är att inte bara återupprätta den svenska arbetsmarknadspolitiken, utan också anpassa den efter den instabila och ständigt föränderliga process som sker i näringslivet.

LO:s ordförande Susanna Gideonsson konstaterade vid presskonferensen om kompetensöverenskommelsen att utvecklingen gjort den gamla arbetsmarknadslagstiftningen till en ”schweizerost”.

Och, konstaterade hon: ”Ingenting står stilla!”.

Därmed antyder hon att LO vill återvända till den tid när de går i bräschen för produktivkrafternas utveckling. Att vårda en facklig inställning som går ut på att medverka till näringslivets gradvisa förbättring, mot att arbetskraftens intressen tillgodoses.

Denna förändringsbenägna fackliga hållning är en av den svenska modellens främsta kännetecken. Det är också därför som vi i Sverige har valt en modell som inte främst skyddar arbetarens ”ägande” av sitt jobb, utan sin rätt till ett nytt arbete om det gamla försvinner.

Vi har därför ett system med ”lönegaranti” snarare än ”jobbgaranti”. Facket kämpar för att alla ska kunna ha en rimlig försörjning, inte främst ha kvar det befintliga jobbet, och försöker medverka till en ständig förnyelse av den industriella strukturen.

Men för att den ekvationen ska fungera måste också arbetsmarknadspolitiken vara anpassad efter hur verkligheten ser ut. Det är vad som nu händer, vi får en politisk reform som medverkar till att alla, mer eller mindre, får chansen att vidareutveckla sig, även när de har en till synes trygg anställning.

I reformpaketet kommer den som har arbetat i 8 år att få möjlighet att läsa en kvalificerande utbildning under 1 år.

Vi kan alla fundera över vad vi i så fall borde ägna oss åt? En kittlande tanke för många.