Demokraterna väljer ny förlorare

Har polletten trillat ned nu? 

Det fanns otaliga inslag på Republikanernas konvent som drog åt samma håll, men de två tydligaste var valet av JD Vance till vicepresident och att transportarbetarfacket Teamsters ordförande, Sean O’Brian, talade. Teamsters är en av världens största fackföreningar och ligger någonstans kring tionde plats bland de största politiska bidragsgivarna i USA. Liksom de flesta fackföreningar lutar Teamsters vanligtvis åt Demokraterna. ”The working man” är det honnörsord föreningens företrädare brukar använda för att beskriva sina medlemmar. 

O’Brian ska traditionsenligt tala även på Demokraternas konvent i augusti, men han blev den förste Teamsterordföranden att tala på ett republikanskt konvent. När han angrep ”storbolagens girighet” fick han rungande applåder. 

Teamsters skulle antagligen inte kunna enas om att officiellt ställa sig bakom Trump och skulle de ändå göra det vore det inte första gången en republikan får stöd. Men flirten med Trump – och än mer Trumps flört med Teamsters – är något annat. Republikanerna är ett helt annat parti än de brukade vara. 

Vad då för parti? 

JD Vance må ha gått på Yale och gnuggat armbågar med techmiljardärer, men det är hans påvra bakgrund i rostbältets opiatklass som definierar honom. Han har jobbat sig upp, skaffat sig en snyggare kostym, representativ fru, bättre vanor och större bostad, men han visar konstant att han inte glömt sitt ursprung. Han är klassresenär på samma sätt som Dolly Parton. En svensk läsare av hans Hillbilly Elegy — boken om hans uppväxt som också gjorde honom till ett namn — är Åsa Linderborg. Hon såg direkt vad vi har att göra med: en representant för den nya arbetarklassen. 

Och där har ni svaret. Republikanerna är numera ett arbetarparti. Det är inget skämt, eller en påklistrad förklädnad. Trump kan inte längre sägas ha ”kapat” partiet. Partiet har genomgått en verklig förändring och är nu, i sin kärna, ett populistiskt och nationalistiskt arbetarparti, för att använda den beskrivning Reagans gamla talskrivare Peggy Noonan nyligen använde. 

Hur kan de vara det, med en skrävlande miljardär i toppen? 

Ja, hur kunde Socialdemokraterna vara Socialdemokrater, med den högborgerlige professorssonen Hjalmar Branting som ledare?  

Frågan är helt enkelt alltför dum. Donald Trump är the poor man’s rich man, den vanliga människans idé om hur det är att vara rik. Det är inte pengarna som skapar klassbarriärer, det är attityder. Vräkigheten och vulgariteten är precis det som visar att Trump fortfarande är en vanlig människa, inte en del av den förfinade, nedlåtande överklass, som föraktar de oupplysta bonnläppparna. 

Så har polletten trillat ned nu? Valet i USA är mer än något annat ett uttryck för klasskrig. Och nu ställer Demokraterna antagligen Kamala Harris mot Trump-Vance. 

Peggy Noonan förutsåg att Republikanernas arbetarklassinriktade konvent skulle färga av sig på Demokraternas konvent. De måste in i matchen. Men med valet av Kamala Harris — om det blir så — visar de hur svårt de har att lyckas. Hon kommer från en utpräglad akademikermiljö. Att hon är svart och kvinna trumfar inte erfarenheten av att ta sig upp ur övergiven vit arbetarklass, med en mor på heroin. Och är det verkligen läge att just nu be amerikanerna att välja sin första kvinnliga president? 

Demokraterna kanske vill hitta vägen tillbaka till de bredare amerikanska folklagren, men deras sätt att agera påminner mer om rubriken över en av Dagens Nyheters ledare förra veckan: ”Nu får det vara nog med fjäskandet för landsbygden”. Det är sällan man från den här kanten så öppet deklarerar att det är ”städernas progressiva medelklass” som ska hålla i taktpinnen och att övriga får lära sig att följa efter. Men det är så ett kränkt etablissemang tänker. 

”Vance kommer att äta Harris till frukost”, skrev Linderborg. Rätt igen.

***

Läs även: Ett väntat mordförsök

Läs även: Demokratins dödgrävare