Den förste populisten

Strax efter att Donald Trump svors in som Amerikas president 2017 lät han hänga upp ett porträtt av Andrew Jackson i Ovala rummet. Porträttet placerades strax över det mytomspunna skrivbord (the Resolute Desk) vid vilket presidenten undertecknar de presidentiella dekreten. Trump har vid ett flertal tillfällen åberopat sig på honom som sin ideologiska föregångare. När han nedlade en krans på Jacksons grav på dennes 250:e födelsedag kallade han sig för ett "fan av Jackson".

Tillsammans med sina rådgivare försöker Trump att framställa sig som Jacksons arvtagare; det blir ett sätt att ge historisk legitimitet åt trumpismens politiska agenda. En av hans talespersoner beskrev Jackson som "en fantastisk figur i amerikansk historia – så unik på många olika sätt". En artikel i Newsweek påtalade Trumps märkliga besatthet (weird obsession) av landets sjunde president.

Även den amerikanska vänstern har ett band till Jackson, vilket är av äldre datum. Franklin D. Roosevelt framställde honom som en föregångare till den Nya given på 1930-talet. "Ju mer jag lär mig om gamle Andy Jackson, desto mer älskar jag honom", sa Roosevelt, som föreställde sig att Jacksons politik, i likhet med hans egen, syftade till ett mer rättvist samhälle som skyddade "the common man" från att exploateras av makthavarna. Arthur M. Schlesinger Jr. argumenterade för denna Jacksonbild i sitt klassiska verk The Age of Jackson från 1945.

Det var Jackson som grundade det demokratiska partiet, ett av världens äldsta partier, men partilinjerna drogs på ett annorlunda sätt på hans tid. På grund av Trumps ständiga referenser till Jackson tycks emellertid det demokratiska partiet nu ha tagit avstånd från honom.

I Sverige hör inte Jackson till de mest välbekanta presidenterna, men han är både aktuell och kontroversiell. Det kan därför vara av intresse att reflektera över hans betydelse i den amerikanska sagan.

Under Jacksons livstid (1767–1845) gick Förenta Staterna från att vara en engelsk koloni till en självständig republik. Det gamla kolonialsystemet förändrades i takt med industrialismens intåg. Järnvägar byggdes och kanaler grävdes. Städerna växte och landet expanderade västerut. För att ta kontroll över det utvidgade territoriet förde man krig mot ursprungsbefolkningen, britter, spanjorer och mexikaner.

Till skillnad från Trump växte Jackson upp i fattigdom. Det är omstritt huruvida han föddes i North eller South Carolina. Hans födelseort Waxhaw låg i bushen och kartorna var inte särskilt detaljerade på 1760-talet. Föräldrarna var presbyterianer som utvandrat från norra Irland. Det var alltså Jackson – och inte John F. Kennedy – som blev den förste irländsk-ättade presidenten.

Familjen var olycksdrabbad. Fadern dog medan modern var havande med lille Andrew. När han var 14 år gammal dog också modern i kolera som hon ådragit sig då hon vårdade tillfångatagna amerikanska soldater under frihetskriget. Även hans båda storebröder gick bort under krigsåren.

Den unge Jackson hankade sig fram på ströjobb tills han fick möjligheten att studera juridik. Så småningom kom han till Nashville i Tennessee, som då var en västlig utpost i den unga republiken. Jackson blev en framgångsrik advokat men gjorde sig även berömd för sitt temperament. Han var lättkränkt och hamnade ofta i bråk på barerna. Det har uppskattats att han utkämpade mellan 5 och 100 dueller i sitt liv. En kvinna som kände honom dessa år utbrast långt senare, när hon fått höra att han valts till president. "Jackson, Andrew Jackson? Om han kan bli president så kan vem som helst bli det." Somliga har nog tänkt samma tanke om Trump.

I Nashville träffade Jackson sin blivande fru, Rachel Donelson, som kom från en av de tongivande familjerna i staden. Hans kontaktnät växte tack vare äktenskapet. Han fick alltfler juridiska uppdrag och blev utvald att leda en milis som skulle bekämpa ursprungsbefolkningen.

Det var under detta krig han fick smeknamnet "Old Hickory", vilket anspelar på att han var av hårt virke. Hickory (amerikansk valnöt) är nämligen ett av de hårdaste träslagen. Jacksons kropp var täckt av sår efter alla strider. En kula från en duell låg under 19 år inbäddad i hans axel tills läkarna såg sig nödsakade att operera ut den utan bedövning.

Jackson fortsatte sin bana i krigets tecken. Under 1812 års krig ledde han expeditionskåren som slog tillbaka britterna vid New Orleans. Det blev en förkrossande seger; amerikanarna besegrade en fiende som inte ens Napoleon rådde på. När nyheten spreds över världen befästes Förenta Staternas ställning som självständig nation. Jackson hade blivit nationalhjälte. På så vis kombinerade han krig och politik för att ta sig framåt i karriären.

Decenniet som följde på 1812 års krig har kommit att kallas för "The Era of Good Feelings", vilket beror på att den bistra partipolitik som präglat nationens första år hade mattats av. Men missnöjet jäste på sina håll. Somliga ansåg att de priviligierade familjerna från de nordöstra staterna hade ett alltför starkt grepp om makten. De menade att höjdarna i Washington inte tjänade folkets bästa utan endast sökte flytta fram sina egna positioner.

Över 1700-talets ledarstil hade det legat en air av aristokratisk förfining, men nu randades ett mer demokratiskt tidevarv. Det var inte självklart om grundlags­fädernas vision av Amerika skulle visa sig hållbar i den industriella epoken. Under republikens första år hade rösträtten reglerats av förmögenhet och markägande, och de tidiga presidentvalen hade snarast avgjorts som interna affärer i samhällets toppskikt. De invecklade regelverken, nedärvda från kolonialtiden, varierade från delstat till delstat. Kvinnor och icke-vita män var vanligtvis helt utestängda från vallokalerna, och i vissa delstater gällde det att vara protestant. Men när alltfler män fick rösträtt kunde politiken inte längre ske över huvudet på de bredare folklagren.

Det var i detta läge som Jackson gjorde entré. Med sin modesta men heroiska bakgrund, och sin oborstade pondus, representerade han något nytt – om än vissa drag påminde om George Washington. Folket kunde känna igen sig i hjälten som besegrat britterna vid New Orleans. Jacksons politiska agenda var att företräda "the common man", den enkla människan, mot den priviligerade Washington-elitens maktmissbruk.

Jackson tycks ha haft en något förenklad syn på politik där det goda folket ställs mot de onda konspiratoriska makthavarna. Man har därför beskrivit honom som den första populisten. Möjligtvis finns det en koppling mellan Jacksons populistiska anslag och trumpismens retorik med dess misstänkliggörande av "the deep state". Trump har själv framhållit att han, i likhet med Jackson, försvarar den missgynnade och förbisedda amerikanen mot ett arrogant och opatriotiskt ledarskikt. Trump har också lovat att han ska "rensa upp i träsket" i Washington.

Men Jacksons försvar för "the common man" kan även tolkas som en genomtänkt vänsterposition.

I 1824 års presidentval vann den 57-årige Jackson en majoritet av rösterna. Ändå fick han stå tillbaka för en representant för den gamla tiden, John Quincy Adams, son till nationens andre president och briljant diplomat. Att Quincy Adams tog hem valet berodde på en teknikalitet som Jackson sedermera försökte avskaffa. Det orättvisa valutfallet väckte harm hos hans anhängare och förstärkte känslan av att östkustseliten spelade med märkta kort. Jackson ansåg att valet var "riggat", vilket även Trump hävdade efter ha förlorat valet mot Joe Biden.

Valkampanjerna fyra år senare blev de första som kom att präglas av jippoartade tillställningar och kläder utsirade med kandidaternas namn. Man anordnade parader, grillfester, middagar och sjöng sånger till Old Hickorys ära. Kampanjerna präglades även av grova personangrepp från båda sidorna. Ibland föreställer vi oss att politikerna höll en mera anständig ton på 1800-talet, men innehållet i vissa av pamfletterna torde chockera även en samtida läsare.

Denna gång vann Jackson. Installationsdagen hade dittills inte väckt något större intresse från allmänhetens sida. Men uppemot 20 000 människor strömmade till Washington för att delta i ceremonin då Jackson svors in den 4 mars 1829. Sedan den nyvalde presidenten hållit det traditionella talet under jubelrop tog sig folkmassan in i Vita Huset för att dricka champagne och slå runt. Porslin till ett värde av hundratusentals dollar förstördes under festligheterna. Själv var Jackson försänkt i sorg eftersom hans fru nyligen hade gått bort. Han smet iväg från tumultet och övernattade på hotell.

Trump har själv pekat på likheten mellan sitt eget inval och Jacksons. Det kan också vara frestande att se ett samband mellan den stökiga folkfesten i Vita Huset på Jacksons installationsdag, vilken förfärade den gamla generationen, och upproret den 6 januari 2019 då Trump-anhängare stormade Kapitolium. Men det vore måhända att läsa in för mycket i händelserna.

Jacksons år i Vita Huset präglades av hans styvnackade kamp mot centralbanken. Det var en gammal stridsfråga som åter flammade upp när dess tillstånd skulle förnyas. Jackson ansåg att ett centraliserat bankväsende skulle göra den federala regeringen alltför stark. Men han strävade aldrig helhjärtat efter att inskränka den centrala makten i Washington. Genom att ideligen använda sig av vetorätten stärkte han snarare presidentens makt till den grad att hans kritiker gav honom öknamnet King Andrew I. Till sist lade han även in sitt veto mot att centralbankens tillstånd skulle förlängas, vilket ledde till att Förenta Staterna inte hade någon centralbank förrän Federal Reserve bildades 1913.

Ambivalensen rörande den federala makten tycks har gått i arv till den samtida amerikanska högern. Å ena sidan förefaller högern sträva efter en stark centralmakt och en stark president som förmodas kunna hålla samman landet genom att etablera "lag och ordning". Å den andra vill den förhindra att den federala regeringen inskränker delstaternas och medborgarnas frihet. Man tycks bedriva en pragmatisk politik vars oklara grundval stundvis skyls genom slagfärdiga paroller.

I själva verket växte den federala administrationen kraftigt under Jacksons presidentskap, trots vallöften om att inskränka Washingtonbyråkratin. Jackson strävade efter att införa en sorts meritokrati som skulle göra de välavlönade posterna mera tillgängliga för gemene man. Ett nytt tillsättningssystem gjorde det enklare att avskeda högre funktionärer, vilket medförde att tillgången till de nya ämbetena demokratiserades och att korruptionen ökade. Det är oklart om nationen fick mer kompetenta tjänstemän.

År 1830 undertecknade Jackson "the Indian Removal Act" som tvingade över 60 000 ursprungsamerikaner att flytta till områden väster om Mississippi. Tragedin som har gått till historien som "the Trail of Tears", då cherokeserna drevs bort från sitt land, skedde på hans befallning. Den brutala behandlingen av ursprungsbefolkningen har lämnat en skamfläck på Jacksons minne.

Så har även det faktum att han var slav-ägare. Förslavade människor arbetade på hans gods Hermitage strax utanför Nashville. Efter sitt inval tog Jackson med sig några av dem till Vita Huset där de drev hushållet och sannolikt utförde bygg- och reparationsarbeten. I sin politik ämnade Jackson försvara "the common man" mot makthavarna i Washington, men han respekterade inte alla amerikaners rättig­heter och människovärde.

Under hans tid som president blev frågan om slaveriet allt mer brännande. Han försökte förhindra att unionen splittrades och uppfattades som en enande gestalt mellan Nord- och Sydstaterna. När inbördeskriget väl bröt ut föreställde sig vissa amerikaner att endast Jackson skulle kunna hela nationen; men då hade Old Hickory redan lämnat jordelivet.

Myten om att Jackson skulle ha kunnat förhindra kriget återspeglas i ett uttalande av Trump. Under ett anförande påstod han att Jackson hade fällt följande kommentar under kriget: "Det finns ingen anledning till detta krig." Trump, som inte har så goda kunskaper i historia, verkar inte ha känt till att Jackson sedan länge var död när inbördeskriget bröt ut.

Jackson tjänade i två perioder fram till 1837 då Martin van Buren, som han själv utpekat som sin efterträdare, efterträdde honom på presidentposten.

I början av 2000-talet bildades en förening som lobbar för att byta ut Jacksons bild på 20-dollarsedeln mot en kvinnas. Föreningen fördömer särskilt att sedeln pryds av en slav­ägare. Kritiken vann gehör hos Obama­administrationen som planerade att ersätta Jackson med den afro-amerikanska människorättskämpen Harriet Tuchman. Trumpadministrationen förhalade förslaget, som man stämplade som "politiskt korrekt", men Bidenadministrationen har lovat att påskynda processen.

Förenta staternas nuvarande splittring speglas i de olika förhållningssätten till Jacksons bild. En president sätter upp Jacksons porträtt i Ovala rummet – och hans efterträdare verkar för att Jacksons ansikte ska avlägsnas från 20-dollarsedeln. Biden tog för övrigt ner Jacksons porträtt när han tog över efter Trump i Vita Huset och ersatte det med ett porträtt av Benjamin Franklin.

Så förblir Jackson kontroversiell långt efter sin död. Jacksons sätt att inkarnera den amerikanska drömmen har fått konsekvenser som gör sig kännbara in i samtiden. Den som vill fördjupa sin förståelse för det mäktiga landet i väster bör meditera över denna färgstarka och problematiska president, som i likhet med många minnesvärda personligheter har något osannolikt över sig. 

***

Läs även: Läget är bekymmersamt för Joe Biden

Läs även:USA-valet kan fortfarande överraska