En ny Mrs Thatcher?

För att vara ett parti sargat förbi förtvivlans gräns, var stämningen förvånansvärt god bland de brittiska konservativa i slutet av förra veckan. Kemi Badenoch, född Olukemi Olufunto Adegoke av nigerianska medelklassföräldrar, var en av kandidaterna till partiledarposten redan för två år sedan. Då vann Liz Truss omröstningen och fick sedan gå, i ännu en av de kaotiska förvecklingar som präglat Torypartiet sedan Brexit. Badenoch gick in i striden som i stort sett okänd, men ut med ett namn på god väg att bli ett varumärke. 

Det var förstås oundvikligt att varumärket Badenoch till förstone kom att handla om hennes hudfärg och etnicitet. Efter Liz Truss hade de konservativa i indiskättde Rishi Sunak fått sin första hinduiska partiledare. Skulle de nu få sin första svarta afrikan – dessutom kvinna – som toppföreträdare? 

Så blev det. Men inte förrän varumärket Badenoch givits mer innehåll: ett innehåll som höjde humöret åtminstone på den mer traditionella delen av det konservativa partiet. 

Kemi Badenoch läser. Om Margaret Thatchers husgud var Friedrich Hayek är Badenochs husgud den amerikanske ekonomen Thomas Sowell, en kompromisslös försvarare av klassisk liberalism och skoningslös kritiker av politiska överambitioner. Badenoch har principer och de är lätta att känna igen – individualism, strävsamhet, behärskning – för ett parti som ännu 35 år efter att Thatcher amputerades kan känna av fantomsmärtor. Hon sägs ha en stark vilja och en förmåga att forma det parti hon tagit över. 

”Ingen tory har någonsin påmint mig mer om mrs Thatcher än mrs Badenoch”, förklarade nyligen Simon Heffer, som inte är vem som helst, utan en historiker djupt inbäddad i det konservativa partiet. 

Men det finns de som tvivlar. En skillnad mellan Thatcher och Badenoch är att den förra hade alldeles klart för sig att hennes främsta uppgift var att få fart på den brittiska ekonomin. Hon var en småföretagardotter. Badenoch har skissat på en kampanj för att rensa upp i det hon beskriver som en förlamande byråkrati, full av aktivistiska tjänstemän. Men hennes föräldrar är akademiker och det hon talat inspirerat och livfullt om, på samma sätt som Thatcher talade om ekonomi, är sådant som i dag hamnar under rubriken ”kulturkrig”. Det har stärkt hennes varumärke, men kan bli begränsande i rollen som partiledare. 

Att torypartiets motståndare, både till höger och vänster, varit påtagligt ogina mot vad som trots allt är Storbritanniens första kvinnliga, svarta partiledare, kan möjligen tyda på att de faktiskt är oroliga för vad hon kan åstadkomma. Och läget är inte, trots den förödande valförlusten nyligen, alldeles hopplöst för Tories. Labourregeringen slits av interna konflikter, som är svåra att hantera just därför att partiets stora majoritet i underhuset uppmuntrar till vårdslösa utspel. Den budget som lagts har utlöst protester. 

Det är nästan fem år till nästa val, om inget oförutsett inträffar, och Badenoch tillträder inte i en situation som på långa vägar liknar den när Margaret Thatcher klev fram och Storbritannien stod på konkursens rand. Men det är ändå ett rike där opinionen är nyckfull och snabbrörlig och ingen kan ta en maktposition för given.  

Det Kemi Badenoch behöver göra är att bredda sig och sitt parti. Kan hon en gång för alla ta sig förbi den tröstlösa fixering vid Storbritannien och Europa som Brexit var tänkt att lösa upp, men snarare permanentade, vore det en fantastisk seger som ingen konservativ ledare lyckats med, Thatcher inräknad.  

Hon kommer att behöva alla de goda egenskaper som hennes anhängare påstår att hon har. Dessutom stora mängder tålamod och en hel del tur. 

***

Läs även: Starmers stora möjlighet

Läs även: Konservativa tävlar om att förstöra sitt frihetliga arv