Erdoğan lurade Kristersson – igen 

Drygt två månader efter uppgörelsen med Turkiet i Vilnius i juli svävar Sveriges Natoansökan fortfarande fritt i det blå, både i Ankara och i Budapest. För att ta Sverige över mållinjen måste regeringen få grönt ljus både från Recep Tayyip Erdoğan och den nästan lika despotiske Viktor Orbân i Ungern, där talmannen László Kövér – en av regeringspartiet Fidesz grundare tillsammans med Orbân – spädde på osäkerheten i en intervju i samband med att parlamentet nyligen öppnade efter sommaruppehållet. 

Enligt Kövérs uppfattning är det inte självklart att släppa in Sverige i Nato. Ett skäl är att svenskarna ”ständigt vill undervisa oss i demokrati”. Ett annat att det inte går att ”anförtro vårt försvar åt varandra” om det inte råder ett ”förtroendefullt förhållande” mellan länderna. Ett tredje att Sveriges Natointräde inte stärker ”utan försvagar” Europas säkerhet då risken för konfrontationer med Ryssland ökar. 

Än så länge lever Kristersson-regeringen till synes i förnekelse, utan att bekymra sig om vad som händer i Ungern eller över att Turkiet fortsätter att stapla argument mot Sveriges Natoansökan; koranbrännare får härja fritt, terrorister lämnas inte ut, regeringen är för passiv med mera. Utöver det har Ankara upprörts över PKK-flaggor i Pridetåget och en PKK-manifestation vid Riksdagens högtidliga öppnande. I sociala medier klipptes det ihop med en Erdoğan-bild som brändes med Stadshuset i bakgrunden, vilket uppmärksammades i turkiska medier. 

Ändå kan man säga att detta mest går på rutin och att det ligger nära till hands att Erdoğan & Co håller grytan kokande och Sverige på sträckbänken för att kunna utnyttja situationen i andra sammanhang, som att försöka få den amerikanska kongressen att godkänna försäljningen av stridsflygplanet F-16 till Turkiet.  

Vid G20-mötet i New Delhi i september hade den turkiske ledaren ett, som han själv kallade det, ”pull-aside-möte” med Joe Biden. Han fick alltså syn på den 80-årige amerikanske presidenten och drog honom åt sidan. Efteråt hävdade Erdoğan att USA och Biden kopplar ihop F-16-affären med Sveriges Natoansökan och att ”det gör oss väldigt upprörda”.

För svensk del är detta ett dåligt tecken, ju mer prestige det går i F-16-projektet, desto svårare kommer det att bli att ro Nato-processen i land. Ett ställningskrig är det sista regeringen önskar sig.

I sina offentliga uttalanden hävdar statsminister Ulf Kristersson att Natoprocessen rullar på som den ska. ”Turkiet kommer att ratificera Sverige så fort som det går”, sa han till Svenska Dagbladet i förra veckan. 

Det har vi hört förut och mot detta talar, förutom en del annat, framför allt detta: En punkt i Vilnius-avtalet är att Sverige ska leverera en färdplan (”road map”) i kampen mot terrorism ”i alla dess former och yttringar”. När den ska lämnas över framgår däremot inte i överenskommelsen. 

När Erdoğan kallade till en egen presskonferens i Vilnius, precis som efter det första avtalet i Madrid 2022, var beskedet att planen ska levereras före, inte efter, ratificeringen av Sveriges Natoansökan. Dessutom ska färdplanen överlämnas till och godkännas av det turkiska parlamentet i förväg, vilket tog regeringen på sängen. Enligt vad utrikesminister Tobias Billström sa till DN i somras ska Sverige ”naturligtvis presentera en ’roadmap’, men vi kommer att göra det efter att vi har blivit ratificerade”.  

För Turkiet är färdplanen central och man vill se den i komplett skick för att bedöma vilka åtgärder mot PKK regeringen tänker vidta. Redan i Vilnius hade Kristersson också med sig ett utkast (”draft”) till färdplan som han visade för Erdoğan. I svenska medier föll det bort i rapporteringen trots att den turkiske presidenten själv tog upp det som en del av Sveriges åtaganden när han uttalade sig för pressen. 

Inget talar i nuläget för att Turkiet kommer att släppa kravet på att färdplanen ska ligga på bordet, innan parlamentet tar upp Sveriges ansökan till behandling. Vid G20-mötet i Indien upprepade Erdoğan att Sverige ”ska hålla sina löften”. 

Enligt Vilnius-avtalet ska planen överlämnas till Turkiet vid det första mötet i den nyinrättade säkerhetspakten (”Security Compact”) på ministernivå mellan länderna. Inget är sagt när det ska äga rum, än så länge har det inte varit något möte och det är heller inte inplanerat, enligt Tobias Billströms pressekreterare Anna Erhardt. Tvärtom håller regeringen fast vid sin tidigare uppfattning att ratificeringen kommer före den utlovade färdplanen.  

”Security Compact drar igång när Sverige är medlem i Nato. Färdplanen lämnas över på det första mötet helt i enlighet med det statement som vi gjorde gemensamt i Vilnius. Inför det mötet kommer vi att avgöra vem eller vilka ministrar som ska delta årligen. Därutöver är tanken att det ska skapas arbetsgrupper och även det kommer att utkristalliseras när vi är igång med Security Compact”, skriver Erhardt i ett mejl till Fokus.  

Turkiet och Sverige har alltså en oförenlig syn på detta. Och i vanlig ordning är det Erdoğan som sitter med tolkningsföreträdet på hand. Vill Turkiet fördröja behandlingen av Sveriges ansökan är det en enkel match att prioritera andra ärenden när det turkiska parlamentet öppnar den 1 oktober med hänvisning till att man inväntar färdplanen. Ratificeringen kan rinna ut i sanden på obestämd tid.  

Det bestående intrycket är att Erdoğan lurade skjortan av den svenska delegationen i Vilnius. Frågan är hur länge regeringen kan leva vidare i förnekelse. 

***

Läs även: Nato innebär slutet på en förljugen säkerhetspolitik

Läs även: Nato försvaras lättare med Sverige