Ett väntat mordförsök

I skuggan av president Bidens brottningsmatch med sitt eget parti har en annan källa till förargelse växt: Donald Trump är inte fullt lika ouppfostrad som vanligt. I den breda koalitionen mot Trump, som förutom Demokraterna innefattar större delen av den amerikanska pressen, etermedia, universitet, techjättar och andra, har det surrats om det i flera veckor. Visst, Trump är fortfarande oförskämd och nedlåtande. Han spetsar fortfarande till, snarare än slätar över. Han har sitt gamla vanliga öppna förhållande till fakta. Men han har taggat ned. 

I den beryktade debatten för några veckor sedan väntade han på sin tur, höjde sällan rösten och förmådde för det mesta lyssna på Joe Biden utan att göra grimaser. Något ganska få andra klarade av. 

Vad ska Demokraterna ta sig till, om Donald Trump plötsligt börjar bete sig statsmannamässigt? Åtminstone i jämförelse med hur vi är vana att se honom. 

Nu är den frågan inte längre särskilt intressant. Inte ens frågan om Demokraterna ska peta Joe Biden eller inte och vem som i så fall ska ersätta honom, spelar antagligen någon roll längre. Mordförsöket på Trump gör honom nästan garanterat till valets vinnare, om han inte gör något enastående korkat. 

Eller, för att vara mer exakt: Trumps sätt att hantera mordförsöket på honom, direkt efter att det hade skett, ger honom valet. Här och där görs referenser till mordförsöket på Theodore Roosevelt 1912. Den gången träffade kulan verkligen presidentens bröst, men den gick först igenom ett glasögonfodral och ett talmanuskript på 50 sidor. Roosevelt, en entusiastisk jägare, konstaterade att han inte hostade blod och att kulan därför inte trängt så långt in att den skadat hans lunga. Han höll talet som planerat. Det tog ett par timmar. 

Donald Trump hade förstås inte det alternativet, men han tillät ingen panikartad flykt. Han insisterade på att få sina skor innan han gick någonstans. Och han sträckte sig ut, förbi sina livvakter, för att kommunicera direkt med mötesdeltagarna. Hans första skriftliga kommentar till händelsen var lugn, sansad och välbalanserad. 

Om Trump lyckas hålla fast vid den här tonen får vi väl se. Att mordförsöket kommer att sporra hans mest fanatiska anhängare på alla möjliga sätt är självklart. Och Trump har sällan eller aldrig ansträngt sig för att lugna dem, tvärtom. De som nu talar om att det här skulle kunna vara en möjlighet att återerövra något slags hyfs och ordning i den amerikanska politiken hoppas med all säkerhet förgäves. Men när en presidentkandidat utsätts för ett mordförsök kommer många amerikaner att känna sig manade att sluta upp bakom honom. Särskilt om alternativet är så svagt. 

Och så finns trots allt skuldfrågan. 

Det var antagligen en ensam gärningsman som låg bakom själva attentatet, men det sker, som det brukar heta, i en kontext. Om en presidentkandidat regelmässigt uppmålas som en demokratins dödgrävare, jämförs med några av historiens värsta diktatorer och om det sägs att USA kommer att gå under i det fall han skulle vinna valet, är manegen krattad för dem som känner sig kallade att rädda nationen undan katastrofen. 

Flera trumpister var snabba med att lägga skulden på Demokraterna, Joe Biden och pressen, inte alltid i särskilt omdömesgilla formuleringar, men de har likväl en poäng. Att hatet mot Trump blivit en dygd i breda och tongivande kretsar uppviglar till dåd av det här slaget, precis som Trumps ovilja att acceptera sin valförlust uppviglade till stormningen av Kapitolium. 

Nu blir det riktigt pinsamt. Nu ska jag citera mig själv. Men jag gör det inte bara av egenkärlek. 

Jag skrev redan vintern 2016 om hur jag hade blivit sittande på middag bredvid en av Sveriges främsta mediechefer. Vi talade, förstås, om Trump. Plötsligt säger hen (pronomenet är ett försök att vara diskret): ”Den enda lösningen är att någon skjuter honom”. 

Den gången, skrev jag, rådde det:  

”stabsläge på en del redaktioner, nu. Reportrar går omkring och känner att de lever i ett definierande ögonblick. Ord som ’skymning’, ’apokalyps’, ’avgrund’ och ’skred’ dyker upp i spalterna. Krav på handling och lojalitet växer. Övertygelsen sprider sig, som den inte gjort på länge: det är dags att sluta sig till de Internationella brigaderna i kampen mot fascismen. Dags att lägga återhållsamhet, opartiskhet och jämnmod åt sidan. 

¡No pasarán!” 

Att Trump valdes, skrev jag, hade lett till att: 

”den yrkesgrupp som har till uppgift att vara nyfiken, lyhörd och först att förstå och förklara, till försvarlig del har bestämt sig för att i stället vara skitskraj, äcklad, förbannad och oförstående. Ur det växer hoppet om en kula för Trump, så att allt kunde bli som vanligt igen. 

Det är ynkligt.” 

Jag hör invändningarna. Trump är ju totalitär i sitt tänkande. Han hotar ju demokratin. Han drar ju faktiskt ned USA i avgrunden. 

Om man hade haft chansen att skjuta Hitler 1933, skulle man inte ha gjort det? 

Ja, som sagt. Det är ingen stor överraskning att någon försökt mörda Donald Trump, förutom att någon lyckades komma nära nog att verkligen göra det. Det här har legat i luften länge. Men de som hoppas på en ny ton hoppas förgäves. Och det beror inte bara på att Trumps starkaste anhängare är fanatiker. Det finns fler som förlorat fotfästet. 

***

Läs även: Ett osannolikt slut på en osannolik resa

Läs även: Tiden rinner ut för demokraterna