Extremister sätter agendan i brittisk politik

Det är svårt att inte tycka synd om Keir Starmer. Så fort han tog över som ledare för Labour efter Jeremy Corbyn – som låtit antisemitismen löpa amok i partiet – genomförde han ett antal utrensningar som snabbt gav resultat. Starmer, vars hustru är judisk, kunde stoltsera med att ha förändrat Labour i grunden. Men så genomförde Hamas terrordåden i Israel den 7 oktober. Sedan dess är inget sig likt på de brittiska öarna. 

Demonstrationerna mot Israel i London och annorstädes har lockat hundratusentals deltagare och rymt både hot och våld. Det råder som alltid delade meningar om hur många av deltagarna som uppträtt fredligt, liksom om var gränsen går mellan å ena sidan hets mot folkgrupp, och å andra sidan legitimt politiskt missnöje. Tories partisekreterare Lee Anderson kommenterade det hela med ett uppskruvat yttrande om att ”islamister har kontroll över” Londons borgmästare Sadiq Khan. Då Anderson därefter hårdnackat vägrade att be om ursäkt fick han sparken. 

En sak är dock klar: i en aldrig tidigare skådad omfattning riktas nu påtryckningar och direkta hot mot enskilda folkvalda. I synnerhet har detta drabbat de Labour-ledamöter i parlamentet som vägrat att avvika från Keith Starmers linje att endast kräva ett ”humanitärt eldupphör” i striderna i Gaza. (Semantiken är förstås i praktiken meningslös eftersom Israels regering, i likhet med andra länders regeringar, inte har för vana att följa beslut fattade av andra länders lagstiftande församlingar.) 

Härom veckan fick denna ökade hotbild drastiska konsekvenser i parlamentet. Talmannen valde att frångå etablerad praxis i samband med en omröstning om Gaza, och gjorde det med uttrycklig hänvisning till ett antal ledamöters fysiska säkerhet. Något förenklat: i vanliga fall skulle Labours folkvalda inte ha kunnat delta i omröstningen under de former som nu blev aktuella, men på grund av att de var hotade av islamistiska extremister fick de ändå rösta. 

Detta var naturligtvis något oerhört. Talmannen fick hård kritik, och premiärminister Rishi Sunak började prata om risken för ett ”mobbvälde”. I kulisserna inleddes samtal om att tvinga partierna att förbjuda sina företrädare att ha samröre med olika extrema organisationer. Läget såg för ett ögonblick ut att kunna stabilisera sig när helvetet bröt lös på allvar. 

Det var dags för ännu ett fyllnadsval och turen var kommen till Rochdale, en valkrets som milt sagt inte präglas av harmoni mellan olika folkgrupper. Labours kandidat blev i sista stund utesluten ur partiet för att ha sagt saker i stil med att judarna styr massmedia. Det lämnade dock fältet fritt för Putinvännen och Israelhataren George Galloway från Workers Party of Britain, ett radikalsocialistiskt parti som bröt sig ur Labour 2019 sedan Jeremy Corbyn petats som partiledare. Galloway avgick, till allmän förfäran i resten av landet, med segern. 

Nu var måttet rågat för Rishi Sunak, som i fredags ställde sig utanför 10 Downing Street och höll ett hastigt ihopskrivet tal till nationen. Där konstaterade han att landet håller på att slitas isär av extrema krafter, närmare bestämt av såväl islamister som högernationalistiska rasister. Efter några synnerligen turbulenta och obehagliga veckor i brittisk politik är han knappast ensam om den uppfattningen. 

***

Läs även: De brittiska väljarna har fått nog – av allt

Läs även: Brexit slukar allt syre i brittisk politik