Fichtelius: Januariavtalet tvingar regeringen att idiotspara
Toppbild: TT
»Januariavtalet ska genomföras! Först!«
Finansminister Magdalena Andersson (S)har ett mantra. Innan något annat görs ska januariavtalet fullföljas. Regeringen vill visa att den menar allvar gentemot sina samarbetspartier. Samarbetet över blockgränsen får inte haverera. Det regeringen lovat Centern och Liberalerna är det som gäller, samtidigt som regeringssamarbetet med Miljöpartiet måste hålla. Med 73 punkter, varav många ännu inte ens lett till att utredningar påbörjats, har regeringen mer än fullt upp. Fortfarande väntar till exempel direktiv om en »stor skattereform«.
Men detta med allt för januariavtalet innebär samtidigt stopp för allt annat. Avtalet har lagt en våt filt över budget och reformer. Står det inte i januariavtalet finns det inte.
Detta är uttryck för en tydlig politisk prioritering och ambition, men det innebär samtidigt att flexibilitet och anpassningsförmåga försvinner. Det innebär att nog så viktiga och angelägna reformer som råkat hamna utanför överenskommelse läggs i malpåse. Det gäller tills januariavtalet är genomfört, och det kan ju dröja ganska länge.
Om regering eller riksdag gjort fel eller om det händer något oväntat är det väldigt svårt att rätta till eller möta detta i budgeten. I princip råder ju idiotstopp för allt utanför avtalet.
Det blir frustrerande för statsråd och departement som inte är så berörda av avtalet. På kulturens område råder i realiteteten reformstopp eftersom kultur inte riktigt lyckats leta sig in bland de 73 punkterna.
Politiska initiativ och debattartiklar klingar för döva öron. Nyligen skrev till exempel företrädare för Almega att det krävs mångmiljardinvesteringar i digitaliseringsreformer för att stävja den kommande lågkonjunkturen. Frågan är om det är värt att ens skriva debattartiklar om sådant som inte står i avtalet.
Och vad ska ske med Riksarkivet som vill ha en förstärkning av sitt anslag för att »väsentligt kunna öka tillgången till digitiserat arkivmaterial för att tillgodose samhällets behov av information för demokratisk insyn, innovation och högkvalitativ forskning«?
Det står det inget om i januariavtalet. Och Skogsstyrelsen behöver nya pengar till skydd för hotade arter. Pengarna är slut, men det berör inte januariavtalet. Detta bara som några exempel på att avtalet gömmer en stor politisk risk, med allvarliga konsekvenser för samhället utanför avtalet.
För att inte tala om den stora motionsfloden i riksdagen. Den brukar alltid vara vildvuxen, men i floran av motioner som hamnar utanför januariavtalet skulle det nog behövas rensas rejält. De riksdagsledamöter som motionerat om följande har nog gjort det förgäves:
Fritidshem för alla barn; Mer hushållsekonomi i skolan; Värna Umeå Universitet; Åtgärder för ökad psykisk hälsa hos unga; Motverka ensamhet och psykisk ohälsa bland äldre; Avskrivning av lån för lärare i lands- och glesbygdsskolor; Jämlik tandvård; Bevara minnet av varvsindustrin; Nationellt skogsmuseum i Lycksele.
Den intresseorganisation, den politiker eller påtryckare som vill ha något gjort de kommande åren måste nog anstränga sig för att pressa in sina förslag och tankar under någon av de 73 punkterna. En del är ju så allmänt hållna att det med lite språklig och politisk fantasi skulle gå att trycka in ganska mycket för den som verkligen vill och anstränger sig. Med det leder ju till en ganska märklig och ansträngd situation.
Och frågan är hur mycket avtalets inledning låser fast regeringens handlingsutrymme när det gäller den skenande krisen i kommunernas ekonomi.
»Full beredskap ska finnas för att hantera en situation där konjunkturen vänder«, står det i avtalets inledning, före de två första punkterna: 1. Överenskommelsen om det finanspolitiska ramverket ska värnas. 2. Beredskap för konjunktursvängning ska finnas för att trygga jobb, välfärd och statsfinanser.
Läget är det att staten har överfyllda lador, med Europas lägsta budgetunderskott och det lägsta underskottet i Sverige på decennier. Detta samtidigt som landstingsvården går på knäna och kommunerna inte klarar grundläggande skola eller äldreomsorg. Varför ska staten idiotspara när välfärden under kommunala huvudmän är på väg mot katastrof?
Januariavtalet låser läget till »full beredskap«. Frågan är när det är dags att utlösa denna nödklausul. När ska den våta filten lyftas av?
