Hakelius: För att vara misslyckad har Boris Johnson varit framgångsrik
Toppbild: TT
»Varje kund kan få sin bil i vilken färg som helst, förutsatt att färgen är svart.«
Här är brexitvarianten:
»Varje medborgare kan få brexit på vilket sätt som helst, förutsatt att brexit inte blir av.«
Att Boris Johnson lade sådan vikt vid den 31 oktober som utträdesdatum berodde på brexits Henry Ford-skola. Han försökte använda ett fast datum som hävstång mot dem som vill stoppa utträdet. Att han misslyckades säger något om hur stark Henry Ford-koalitionen är i den brittiska samhällstoppen. Inte bara i parlamentet, utan bland nästan alla grupper som dominerar i det offentliga samtalet.
Nu gäller reservplanen: ett allmänt val. Det är antagligen Johnsons sista chans att ta sig förbi den här etablissemangskoalitionen.
För att ha misslyckats är Boris Johnson en förvånansvärt framgångsrik premiärminister.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Allt skylls på okunniga, äldre och lantisar
Boris Johnson skulle bli den brittiske premiärminister som suttit kortast tid. Nästa fredag bryter han den gränsen, då han passerar bottenrekordhållaren George Cannings 119 dagar. På valdagen den
12 december har han klättrat en position till.
Nästan ingen trodde att Boris Johnson skulle kunna förhandla fram ett reviderat avtal. Det gjorde han.
Ansvaret har inte fått Johnson att dra sig för rejäla risker.
Oddsen var låga för att Boris Johnsons regering inom några veckor skulle falla samman, men de offentliga grälen och maktspelen har blivit färre, inte fler.
Boris Johnson vill nå toppen, hette det, men hans idéer tar slut där. I verkligheten tog Johnson direkt ett fast grepp om regeringskansliet, både vad gäller personal och politisk riktning. Han har behållit greppet.
Inte ens rekryteringen av Dominic Cummings har varit en katastrof. Hittills, är kanske bäst att tillägga, när det gäller denne politiske bärsärk, som beskrivits som en »elefant som bär med sig en porslinsbutik«.
I opinionsmätningarna har Tories stigit sedan Johnson valdes från att ligga jämsides med Labour på runt 25 procent, till att nu ligga 12–15 procentenheter högre än så, medan Labour i stort sett ligger stilla.
Det är framgångar i förhållande till en okristligt låg förväntansnivå. Även många tongivande konservativa röster var Krösa-Major vad gällde Boris Johnson och hans möjlighet att lyckas med något. Och, som sagt, i grund och botten har Johnson misslyckats. Men framgångarna är ändå fler än särskilt många hade vågat gissa på.
Den mångårige konservativa kolumnisten Bruce Anderson hade redan i början av hösten en idé om vad som har skett. När internatskolor ska hantera ohanterliga pojkar finns två vanliga lösningar: att relegera dem, eller att göra dem till ordningsmän. Förvånansvärt ofta kan riktigt ansvar få vildhjärnor, som sällan är ointelligenta, att visa sina bästa sidor. Kanske är det något sådant som skett. Men ansvaret har inte fått Johnson att dra sig för rejäla risker.
Den här veckan, innan parlamentet ens hade upplösts, kom två oroande nyheter för Boris Johnson. Nigel Farage och Brexitpartiet kommer att ställa upp med kandidater som rivaliserar med de konservativa i snart sagt alla valkretsar. Det är ett rejält hot, särskilt som Tories behöver vinna brexitväljare i valkretsar som traditionellt röstat Labour i generationer. Där är det kulturella avståndet till Tories så stort att Brexitpartiet kan framstå som aptitligare.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Trump såg något i Gretas tal som de flesta missat
En andra oroväckande nyhet var att fackföreningen CWU, som organiserar brevbärarna, hotar med en strejk i december. Hotet har tydliga politiska undertoner. CWU:s ordförande är en stark Jeremy Corbyn-anhängare och en strejk i december skulle kunna innebära att tusentals poströster inte kommer fram i tid och ogiltigförklaras. Poströstande är vanligast bland äldre, som också i större utsträckning är konservativa.
CWU:s hot – ett besked om strejken blir av skulle komma i slutet av den här veckan – påminner om 70-talets Storbritannien, där de politiska manipulationerna tog sig direkt oanständiga uttryck.
Enligt opinionsmätningarna finns en klar vinnare i det kommande valet. Men de tar inte hänsyn till motståndet från Henry Ford-skolan, som till varje pris vill förhindra brexit. Eller till kraften i de koalitioner som brexitmotståndarna kan bygga med en hårdför vänster, för att skjuta Johnson i sank.
Boris Johnson har varit framgångsrik för att vara misslyckad. Nu behöver han bli framgångsrik. Punkt.
