Liberalismen segrade inte ihjäl sig – väljarna flyr av andra skäl
Toppbild: TT
Till de uppenbara skälen hör förstås att de är liberaler. Eller mer precist, folkpartister. Den alldeles särskilda kombination av självgodhet, fromlande moralism och snorkighet som alltid vårdats av folkpartister, gör interna strider sällsynt oförsonliga, när de väl kommit i gång.
Men trots detta, varför störtar Liberalerna? Det är inte omöjligt att tänka sig att de i stället skulle kunna göra hyfsat ifrån sig.
Ni får ha lite tålamod med mig här, för jag famlar fram i luddig materia. Den har att göra med känslor och aningar, metaforisk mot- och medvind, tidsanda och annat av det där slaget.
Det brukade sägas att liberalismen segrade ihjäl sig, efter murens fall. Det sägs inte så ofta längre, eftersom det inte är så tydligt att liberalismen är en segrare. Och det är här någonstans vi måste börja. Det handlar om liberalt ressentiment.
Hakelius: Den nya aristokratin – en parodi svår att ta på allvar
Det var Kirkegaard och Nietzsche som först använde termen och den finns i Svenska Akademins ordbok:
»(känsla av) förtrytelse l. harm l. ovilja l. bitterhet; agg, groll; bitter hågkomst; särsk. om känsla att vara förorättad o. härav härflytande groll«
Wikipedia hämtar sin definition ur Bra Böckers lexikon från 1979 och den är också värd att återge:
»Ressentiment uppkommer hos disponerade personer efter motgångar och misslyckanden och utgör en öm punkt (komplex) som leder till överstarka reaktioner på liknande upplevelser. Sådana kan fungera som nyckelupplevelser och utlösa vanföreställningar som t ex vara förföljd av omgivningen.«
Det brukade, som sagt, sägas att liberalismen segrade ihjäl sig och det sas inte sällan av liberaler själva. De verkade ibland känna ett slags pervers stolthet över det. Det var visserligen tråkigt att liberalismen blivit så självklar att den knappt kvalificerade sig som politisk inriktning längre, men å andra sidan var det förkrossande storslaget att tillhöra den ideologi som kvalificerat sig som själva vattnet i samhällsakvariet.
Och så visade det sig att det inte var så. Det fanns olösta frågor. Värre än så: samma gamla olösta frågor hade fräckheten att dyka upp igen. Gemenskap, tillhörighet, säkerhet, tradition, tro. Allt det där som liberalismen tyckte att den en gång för alla hade städat bort eller hänvisat till avgränsade reservat i livet.
Hakelius: Egenskaperna som gjorde Stig Malm populär retade partikamrater
Det var inte rimligt. Det var tokigt. Och det var orättvist. Hur kunde allt det här välla upp igen, när liberalismen redan förklarat bort det?
Det är här svaret på frågan om Liberalernas störtdykning finns. De tror gärna själva att deras interna konflikt handlar om synen på Sverigedemokraterna, eftersom det stärker deras känsla av att stå på rätt sida. Jag påstår att det egentligen är en skenstrid. Sverigedemokraterna har blivit den behändiga slagpåsen för den besvikelse och bitterhet Liberalerna känner. Men i själva verket riktar sig deras ressentiment mot hela världen. Den tid de lever i har förrått dem. De var lovade framtiden, men blev snuvade på arvet. Nu är de förorättade, fyllda av groll och känner sig förföljda av omgivningen.
Liberalerna har helt enkelt hamnat i en position som är i konflikt med samtiden. I stort sett allt som sker är fel. Inget gör dem nyfikna, eller intresserade. De har slutat ta in världen och ägnar sig i stället åt att döma ut den, recensera och rätta den. Allt de vill är att få tillbaka den värld där de var alltings mått.
Men världen går vidare. Och det liberala ressentimentet är ingen publikdragare. Därför störtar Liberalerna.
