Hans gärning har blivit bestående

Han växte upp i Holmsund i Västerbottens havsband under 30-talsdepressionen med en suput till far och en mor som tog ensamt ansvar. Pojkarna i trakten hade att välja mellan att bli fiskare eller börja på bruket, men mamman stred som en tigrinna för att hennes son skulle få utbildning och andra livschanser. 

Hon lyckades. Det blev ingen storväst. Kjell-Olof Feldt tog studenten och blev licentiat. Han gick in i Socialdemokraternas studentförbund, blev redaktör för tidningen Libertas och därefter Tiden. Där blev han snart uppmärksammad som intellektuell och rationell, verbalt vass, kritiken mot de äldre framförd med drypande ironi. När finansminister Sträng hörde den begåvade unge mannen i en debatt utbrast han förtjust ”Han är klok som en pudel” och rekryterade honom. Sedan gick karriären raskt: budgetchef, statssekreterare, och när Olof Palme tog över blev Kjell-Olof Feldt minister i hans regering. Efter hand började Feldt ifrågasätta sin gamle chef: Gunnar Sträng var gammaldags kameral, marginalskatterna hade blivit för höga och finanspolitiken borde bli mer aktiv.  

Generationsskiftet blev officiellt när han efterträdde Sträng som ekonomisk-politisk talesman i opposition och förhandlade med Folkpartiet om en skattereform (”Den underbara natten”). När Socialdemokraterna kom tillbaka till makten 1982 var det självklart att Feldt skulle bli Palmes finansminister. Så kunde traditionen fullföljas med en ny länk i kedjan: efter Branting/Thorsson, Per Albin/Wigforss och Erlander/Sträng kom nu Palme/Feldt. 

Den nye finansministern rivstartade med en stor devalvering och ”Den tredje vägens politik” som sades vara varken lättsinnig expansion eller förtorkad åtstramning. Till en början gick det bra. Tillväxten sköt fart, sysselsättningen likaså. Några minns kanske valaffischen 1985 med den prydlige unge mannen i öppen bil med dalmatiner: ”Jag röstar på Socialdemokraterna – för jag vill ha ordning på Sveriges ekonomi”. Vad få vet är att reklambyråns första utkast löd ”Jag röstar på Socialdemokraterna – för de har Feldt”. Den dynamiske finansministern framstod som vallokomotivet framför andra. 

Men det skulle bli svårare. En avreglering av kreditmarknaden var nödvändig men genomförandet gav överhettning. Inflationen blev för hög, facket krävde kompensation, sparandet sinade. Feldt försökte få med sig ett motsträvigt parti på modernisering och hårdare budgettag. I ett Rosornas krig fäktades hans ”kanslihushöger” (disclaimer: undertecknad var en i gänget) med LO och socialdepartementet – och i växande grad också med väljarna. 

Kjell-Olof Feldt lyckades med mycket, däribland en stor skattereform, men till slut tröttnade han och avgick 1990 med buller och bång. Dock var grunden lagd. Hans reformprogram genomfördes till stora delar några år senare. 

Någon tyst pensionärstillvaro blev det inte. I stället en rad frispråkiga böcker. Alla dessa dagar om striderna under finansministertiden föranledde sura miner hos partivänner som fann historieskrivningen alltför kritisk mot den förda politiken. Sedan kom självbiografiska verk om barn- och ungdomsår, och tillsammans med hustrun Birgitta von Otter självutlämnande skildringar av alkoholism och efterbörden av en stroke. Den kärve ekonomen visade sig vara en självkritisk och bräcklig människa med existentiell ångest kring liv och död och sjukdom.  

Som ekonomisk politiker var Feldt analytisk, kompetent och beläst, skicklig debattör, snabb i repliken och utrustad med en sardonisk humor, inte minst uttryckt i den odödliga dikten om löntagarfonder – ett jävla skit som han ändå baxat ända hit. Han var (ö)känd för sitt heta humör och kunde reta gallfeber på mer försiktiga generaler i arbetarrörelsen. Som Runebergs Kulneff kysste han och slog ihjäl med samma varma själ. Han går till eftervärlden som en stark och drivande finansminister, enveten i sina försök att modernisera en motspänstig omvärld.  

Kjell-Olof Feldt nådde inte ända fram men banade väg för den förnyelse som kom efter honom. Hans gärning har blivit bestående.