Henrik Jönsson: ”Vem fan vill duga som man är?”

– Ryktet om min nära förstående död är betydligt överdrivet.

Dagen innan vi ses har Expressen om inte dödförklarat så åtminstone döendeförklarat Henrik Jönsson. Källan är hans nya bok Bli fri, där han berättar att han lider av långt gången benskörhet, till den grad att brutna revben är ett återkommande inslag i vardagen och vitala delar av skelettet när som helst kan ge upp. Men när vi möts på Hotell Diplomats restaurang är han på karaktäristiskt gott humör.

– Lidande ingår i allas liv, och till sist kommer någonting att ta oss alla av daga. Det är ingenting man kan välja bort. Det mest konstruktiva är att acceptera situationen och fokusera på sådant man faktiskt kan förändra.

Och för Jönsson, som är optimist, finns mycket som känns möjligt att förändra.

För en bredare publik är han mest känd från Youtube, där han sedan hösten 2017 publicerar videokrönikor med titlar som "Kärnkraftsmyter – klimatlobbyns lögner", "Migrationens pris" och "Varför censureras barnböcker? Kulturkriget förklarat". På 20–25 minuter ger han sitt frihetliga högerperspektiv på ett samtidsfenomen. Nyhetsvideor och animationer varvas med Jönsson själv i prydlig sidbena, som på bred malmöitiska och med tydliga gester talar in i kameran och inte så lite påminner om en amerikansk televangelist. På faderns sida har han mycket riktigt präster i släkten sedan 1600-talet.

Själv blev han entreprenör. Sin första vinstdrivande verksamhet startade han som nioåring i den bohuslänska skärgården; han dekorerade tändsticksaskar med snäckskal och sålde som souvenirer i syfte att finansiera sin isglasskonsumtion. Som vuxen har han främst hållit sig inom IT-sektorn, och pendlat mellan relativt lyxliv i Silicon Valley och London, och en betydligt mindre glamourös tillvaro som kringresande försäljare på den svenska landsbygden.

– Vanföreställningen att jag är någon sorts överklass har jag själv bidragit till att skapa. Min Youtubepersona är lite av en karikatyr av mig själv som noveau riche – löst baserat på den person jag är, men jag skruvade upp volymen på vissa karaktärsdrag. Jag ville, för att det roade mig, föra mig på ett sätt som skulle vara maximalt provocerande för de tråkigaste socialdemokraterna, säger Jönsson.

Trots sina försök att provocera känner han sig "rätt universellt älskad". Kommentarerna under hans videor bekräftar det: rader av tack och glada tillrop, trots ett medieklimat som brukar beskrivas som hatiskt och hotfullt.

– Ärligt talat kan jag uppleva att folk gör ett väldigt stort nummer av rätt små grejer i sociala medier. Någon kanske får 99 kommentarer med rimlig kritik, men så är det någon gränslös idiot som skriver något våldsbejakande, och så får folk dåndimpen och säger att de utsätts för en hatstorm. Om du är så känslig för kritik så kanske inte internet är rätt ställe för dig att vara på.

Samtidigt saknar han inte förståelse för det obehag många kan känna när omgivningen vänder sig emot dem.

– Att vara avvikande och känna ett behov av att förställa sig för att passa in kan bli oerhört betvingande.

Han talar av egen erfarenhet: när han på nittiotalet bodde på Möllan i Malmö, där man ”såg arbetslöshet som ett ideal som frigjorde tid till att repa med sina band och felcitera marxistisk kultur”, brukade han ljuga och säga att han också var arbetslös. I själva verket drev han ett framgångsrikt företag.

– Jag kände att många människor hade tyckt jag var en paria – har man anställda är man en del av den kapitalistiska förtryckarstrukturen, och så vidare. 

Dagens Sverige är en bra bit ifrån Jönssons individualistiska idealsamhälle, men synen på entreprenörer har i alla fall blivit mer positiv, tycker han.

– När jag växte upp på sjuttio- och åttiotalet betraktades företagare i princip som bilskojare. I slutet av nittiotalet började det ändras och under tvåtusentalet blev förhållandet till entreprenörskap mer positivt. 

När han återvände till Malmö från Storbritannien fick han en kvävande omfamning av den socialdemokratiska staden.

– Innovationshubbar, acceleratorer, tillväxtverk, katapulter… Jag kallar det för det innovationsbyråkratiska komplexet. Det omsätter jättemycket pengar men fungerar som en sorts förtäckt medborgarlön för människor som vill känna sig som entreprenörer men inte skapar något värde.

För Henrik Jönssons del är drivkraften inte i första hand att tjäna pengar, utan att göra Sverige mer frihetligt. Strategin lånar han dock från den italienske marxisten Antonio Gramsci, som förklarade den uteblivna proletariatets revolution med att mellankrigstidens Italien var för genomsyrat av småborgerliga värderingar för att klasskampen skulle kunna få fäste: en borgerlig kulturhegemoni. Hans lösning var att vänstern skulle påverka kulturen tills samhället i stället genomsyrades av marxistiska värderingar. 

– Här i Sverige har vi som är frihetliga eller borgerliga lämnat över det kulturella spelfältet till vänstern. Scenkonst, musik, teatrar och konst domineras av vänstervärderingar, vilket gör att vi är betingade att uppleva privat värdeskapande som misstänkt. Jag tror inte det kan rubbas ovanifrån, utan att kulturen måste förändras, säger Henrik Jönsson.

Därav Youtubekanalen: ett försök att göra Sverige lite mer frihetligt genom att sprida värderingar organiskt.

– It’s a tall order. Men det finns en mottaglighet i Sverige i dag som inte fanns tidigare. Människor runt om i landet frågar sig varför ledande politiker lägger sig i hur de organiserar deras privatliv. Det är en autentisk frihetsinstinkt. Men den står emot gamla, sega strukturer som grundar sig på en månghundraårig kollektivism.

Frihet, menar Jönsson, fungerar som en muskel: använder man den inte atrofierar den. Det är därför Bli fri är full av uppmaningar att bryta invanda mönster och rutiner, även rutiner som egentligen inte är problematiska. Byt diet, byt ditt favorithak mot ett ställe som inte är din typ av ställe, fatta ett aktivt beslut och håll dig till det.

– Man behöver friktion i vardagen. Det är där energi uppstår. Inte när man lever i en friktionsfri vardag där man ligger på samma sida i sängen varje dag, brygger samma kopp kaffe varje morgon, går samma väg till jobbet.

Men vad är det vi ska frigöra oss ifrån – externa maktstrukturer som påverkar vårt beteende utifrån, eller vanor och bekvämlighet som begränsar oss inifrån?

– Det finns ett symbiotiskt förhållande mellan den inre och den yttre friheten. Man utsätts för yttre tvång från externa strukturer, och det behöver bekämpas. Men en nästan större plåga är i min mening de internaliserade föreställningarna i var och en av oss som gör att man begränsar sig själv.

Henrik Jönsson provoceras av att unga människor får höra att de duger bra som de är och ska älska sig själva som de är.

– Ärligt talat – vem fan vill duga? Det är ett fullständigt oacceptabelt lågt ställt mål. En rimligare attityd är att säga att det är underbart att vara människa och förvalta sina gåvor, sikta mot stjärnorna och göra något av sig själv.

Till kaffet (islatte för Henrik Jönssons del, trots blötsnön som faller utanför fönstret) avslöjar han sitt nästa projekt: en scenshow baserad på Bli fri.

– En självbiografisk marknadsliberal musikal. Det blir en hel ensemble, med pyroteknik, videoeffekter, ljus, band, sång, dansare. Jag kommer att sjunga något nummer själv också.

"Oj", är min första reaktion. Henrik Jönsson ser ut att vara nöjd med den.

– Jag förstår att folk kommer skratta åt det här, att det kanske är hybris och så, men kanske räcker det ändå för att starta små dominoeffekter i helt andra delar av systemet. Jag resonerar i kraft av att mina dagar är räknade och försöker använda min energi för att åstadkomma en kulturell förändring underifrån. 

Att försöka dela med sig av sina värderingar till omvärlden ser Henrik Jönsson som en moralisk plikt.

– Jag speglar allting mot hur jag själv skulle vilja blicka tillbaka på mitt eget liv på dödsbädden. Då tänker jag ungefär som Whitney Houston sjunger: ”When the lord asks me, how did you spend your life? I will answer him, I spent it well.” För mig är det lite ställt på sin spets eftersom jag har den här diagnosen, så jag speglar ju allting utifrån en lite kortare horisont än jag hade önskat. Och tycker folk att jag är en pajas, så får de väl tycka det.

***

Läs även: Därför är stockholmare mer woke än lantisar

Läs även: Staffan Heimerson: ”Mina vänner varnade mig för Metoo-debatten”