Intern dragkamp om Kristdemokraternas själ

Vem röstar egentligen på Kristdemokraterna? Svaret beror på vem man frågar. Gänget runt Ebba Busch menar att det handlar om högerväljare som antingen gillar partiledaren, hårda tag mot kriminalitet och invandring eller både och. Frågar man avhoppare får man samma svar men med en mer uppgiven ton. 

I veckan kom också den första kritiska rösten utöver Adaktusson från en företrädare på riksnivå. Mattias Ingeson har suttit som ersättare i kammaren i två kortare perioder sedan valet 2018 när Acko Ankarberg varit sjuk. Han representerar Jönköpings län, ett partidistrikt som i regel haft en mjukare linje än partiledningen. (Ebba Busch kommer från Uppsala, där Kristdemokraterna är mer konservativa i sin framtoning.) Isakson har varit biträdande generalsekreterare för Erikshjälpen och varit verksam för partiet på regionnivå. På Facebook skrev han ett långt inlägg med kritik mot partiets riktning, en karbonkopia av argumenten som Adaktusson anför. 

»Jag tror helt enkelt inte på det högerkonservativa projekt som partiledningen driver med stort fokus på migrationskritik och hårda tag mot kriminalitet. Jag har tidigare sagt att jag behöver känna mig trygg med att mitt slit i valrörelsen inte gör Jimmie Åkesson till minister«, skriver Ingeson som förklarar att han tycker att det är rimligt att prata med alla partier i riksdagen, men: 

»Oavsett vilken regeringsbildning som blir aktuell så har jag svårt att acceptera den självklarhet med vilken KD har bjudit in SD i värmen, skrev Mattias Ingeson och förklarade att han inte komma att kandidera för partiet på någon nivå i valet 2022. 

I Facebooks kommentarsfält tackar Uppsalas kommunalråd Jonas Segersam för både upplevelsen och berättelsen, men argumenterar för partilinjens väg. För honom är förändringen för partiet inte ideologisk, utan handlar om olika sakfrågor.

En annan avhoppare, Knut Isaksson i Dorotea, som Fokus intervjuade i våras, är inne på samma linje. 

– Om Moderaterna investerar i fem kanoner vill Kristdemokraterna ha tio.

Knut Isaksson hade både hunnit grunda och lägga ner Kristdemokraternas förening i Dorotea. Han berättade att många gamla parti­kollegor stöpta i samma form hade ringt och stöttat honom.

Knut Isakssons analys, att en stor del av väljarbasen har bytts ut, är riktig, men han har fel i att trenden är ny.

Det brukar pratas om Ebba-effekten och om flyktingkrisen 2015 som en orsak till att partiet lade om sin strategi, men redan i feb­ruari samma år skrev författarna till eftervalsanalysen vad partiet borde göra för att locka tillbaka gamla och håva in nya väljare.

»Partiets välfärdsfokus tillfredsställer kärntrupperna, och att få med dessa är  naturligtvis avgörande. Men det måste till lika hög, eller i större, grad handla om att  hitta frågor som attraherar förlorade väljare och andrahandsväljarna. Den insikten har  funnits men inte implementerats. Vad är det för frågor de tycker är viktiga? Vad är de oroliga för?«

I Valu svarade 77-procent av KD:s väljare att de definierar sig som högerväljare. 19 procent sa sig vara varken höger eller väns­ter.

»Valu visar att dessa väljare i högre grad prioriterar hårdare frågor; statsfinansiella    frågor, skatter och ekonomisk trovärdighet men också frågor som brottsbekämpning och försvar. En fråga som också är av stor vikt för denna väljargrupp är oro för hur den nuvarande migrations- och integrationspolitiken fungerar. I grunden en oro för splittringar i samhället, för parallellsamhällen. För att det som vårt parti tidigt i sin historia en gång talade om som ›samhällsgemenskap‹ inte kommer gå att upprätthålla.«

Fler än fyra av tio kristdemokratiska väljare bestämde sig för att rösta på partiet sista veckan inför valet. Den enda överrepresentationen som fanns var bland väljare som besöker kyrkan minst en gång i månaden; bland dem röstade ungefär var fjärde på KD.

KD:s nya riktning inleddes inte med Ebba Busch eller vid flyktingkrisen, den bollen var redan satt i rörelse. En månad efter rapporten släpptes tillträdde partiledaren. Hon följde planen, hade några tuffa år men ledde partiet till en rekordnotering i valet 2018.

Hälften av partiets väljare hade bestämt sig för att rösta på »Team Ebba« sista veckan innan valet, enligt partiets egen analys. Varannan väljare hade röstat på något annat parti valet innan. Men vad spelar det för roll när partiet visar upp det första positiva valresultatet på fem riksdagsval? Den interna kritiken kom inte ens fram eftersom partiet under Ebba Busch hade siffror som Hägglund bara kunde drömma om.

Men på senare tid har läget i opinionen återigen sett sämre ut för Kristdemokraterna. Först var det historien med Lars Adaktusson i Europaparlamentet där DN kunde avslöja att han vid flera tillfällen röstat mot abort. Adaktusson försvarade sig med att han inte ville ge EU makten i sådana frågor, men försvaret var för svagt och kom för sent. Han lämnade partistyrelsen bara tre veckor efter publiceringen.

Sedan var det hela soppan med Ebba Busch och 81-åringens hus. Affären ska upp i rätten senare i år och Ebba Busch har redan förklarat sig skyldig till förtal av 81-åringens dåvarande juridiska ombud. Partiet har tappat i opinionen sedan dess.

Adaktusson är allt annat än en perifer spelare i partiet. Han representerar en grupp väljare i partiet som det blivit allt färre av, den kristna gruppen som traditionellt har haft sin röst i tidningen Dagens ledarsida. Han stöttade Mats Odell i partiledarstriden mot Göran Hägglund 2011 och han har haft en liknande profil i sin politik. Det är inte oviktigt, eftersom han företräder en stor del av de partiaktiva på lokal nivå.

Det sociala ansvaret är en viktig del av den gruppens ideologi  och familjefrågorna är tillsammans med socialt ansvarstagande ett viktigt stödben. Man håller med om att invandringen inte ska vara på 2015 års nivåer, men man vill värna asylrätten.

Eller, för att använda Lars Adaktussons egna ord från debattartikeln: Bilden av KD som ett högerparti är en illusion, menar han.

»Om ideologisk inkonsekvens och en hårdnande retorik får inte diskussionen tystna. Även i svåra ställningstaganden måste idéer hänga samman och utrymme skapas för medmänsklighet och humanitet. Behovet av en kristdemokrati som sätter människo­värde framför maktinnehav blir inte tydligare än i ett debattklimat där begreppet flykting kommit att bli synonymt med brottslighet och terrorism«, skrev Adaktusson i sin debattartikel.

I sak handlar det om att Adaktusson vill driva en politik där man inte behöver snåla in på bistånd eller, som han gick ut och kritiserade redan 2019, säga nej till familjeåterförening för nyanlända. Efter talibanernas övertagande i Afghanistan sa han i en intervju i Expressen  att det vore skamligt om Sverige slog igen dörren och inte hjälpte till när Afghanistan har fått en vedervärdig regim.

Den här typen av politik är han inte ensam om att driva. Både Dagens ledarredaktion och Jönköpings-postens ledarsida delar analysen och anser att det är ett misstag av partiet att kroka arm med Sverigedemokraterna i ett nytt högerblock. Kristdemokraterna har historiskt haft starka företrädare som haft en mjukare inställning gällande invandring, migration och bistånd, men som legat till höger i ekonomiska frågor.

– Det är nästan konstigt att det inte är fler som velat framträda och säga: »Vart är vi på väg?« Hör vi hemma i högerburen? Det är säkert så, att det är svårt när det går framåt i opinionen för partiet, säger Elisabeth Sandlund, ledarskribent på Dagen som i flera texter har drivit samma linje som Adaktusson i frågan om hur partiet ska placera sig på den politiska skalan.

För många medlemmar stämmer det, se bara på Knut Isaksson i Dorotea. Men det är väljarna som bestämmer hur mycket ett parti ska ha att säga till om och alla som röstar på KD delar inte Lars Adaktussons analys. De har röstat på Kristdemokraterna för att det är ett tydligt allmänborgerligt alternativ som vill ha hårdare straff, lägre nivåer på invandringen och en ny blå regering.

– Det har skett en väljarflykt av frikyrkliga väljare från Kristdemokraterna. Partiet har gjort den kalkylen i sin strategi och den strategin gjorde man redan för 10–20 år sedan, säger Joel Halldorf, docent i kyrkohistoria vid EHS.

Adaktussons linje har varit mjukare i migrationsfrågorna än Kristdemokraternas linje utåt, vilket blev än mer tydligt med debattartikeln. Men det är inte första gången som han kritiserar partiledningen och partikulturen. I somras ville han inte svara på om han hade förtroende för Ebba Busch efter strafföreläggandet i förtalsfrågan. Han har dessutom kritiserat partikulturen, som han menar inte tillåter en diskussion med högt i tak.

– Vi hör av olika personer att folk i tysthet håller med Adaktusson. Att han kanske tog i för mycket i kritiken men att det ligger mycket i det han säger, säger Elisabeth Sandlund som har tagit ställning för Adaktussons inställning på ledarplats i Dagen.

Frågan är vad syftet med kritiken är. Personer som delar Adaktussons åsikter tror att han pratar för att han är mån om partiet och om kärnväljarna, andra menar att han är arg för att han fick lämna partistyrelsen efter abortgranskningen av Dagens Nyheter. I kritiken efter förtalsmålet stod han ensam i offentligheten. Hela partistyrelsen slöt upp bakom partiledaren. När tidningen Dagen skickade ut en enkät till partidistrikten om kulturen i partiet svarade nästintill alla att de inte alls upplever att partiet har lågt i tak, så han har hittills inte fått något eldunderstöd i sin kritik mot partiledningen.

– Det här är ingen hämnd, det tror inte jag. Han tappade sugen lite efter det. Sedan har det växt fram att det inte är roligt längre, det här är inte min grej.

Personer mer lojala till partiledningen läser kritiken på ett annat sätt och menar att det hör ihop med

 petningen från partistyrelsen. Klart är i alla fall att partiet har ett tuffare läge nu än vad man har haft under hela mandatperioden och till hösten väntar rättegången om husaffären, säger Elisabeth Sandlund.

Frågan är om lugnet i partiet kommer att fortsätta råda. Partiet har en bakgrund av öppna partiledarstrider och utmaningar från andra kandidater. Mats Odell försökte ta över Göran Hägglunds jobb 2011 och fick i den processen stöd av både Lars Adaktusson och av Ebba Busch.

Traditionellt har kärntrupperna bestått av frikyrkliga och kristna som velat ha en politik med fokus på socialt ansvar. I val­analysen från 2014 ansåg gruppen bakom rapporten att det blev lite väl mycket fokus på familjefrågor.

Hittills är det ingen annan på riksnivå som kritiserat partiledningen öppet, men det finns några kommunala företrädare som varit mer kritiska när kvällstidningarna och Dagens Nyheter ringt runt.

För även om kritiken mot partiledningen från Adaktussons håll har tyst stöd från flera håll kvarstår faktum. Partiledaren har fullt stöd i verkställande utskottet, det slogs fast redan i samband med förtalshistorien. Adaktusson själv säger att han inte är intresserad av ett partiledarskap, vilket gör att det inte finns någon galjonsfigur som kan samla en internopposition. Dessutom är det bara ett år kvar till valet och trots tappet i opinionen har partiet nästan dubbelt så stort stöd som man hade inför valet 2018. Då gjorde KD en historisk spurt. Det har varit ett argument som tidigare anförts, att partier som till hög grad förlitar sig på stödröster ofta har lägre stöd i opinionen mellan valen eftersom många som röstar på dem egentligen känner sig mer hemma i något annat borgerligt parti.