Jenny Lindahl: När varmkorven är på riktigt
Toppbild: TT
Det var en tv-serie som dominerade allt för oss som var intresserade av politik för 20 år sedan: »The west wing«. På svenska där den sändes i SVT hette den »Vita huset«. Jag har, alltför många gånger, återberättat en scen ur serien, för att bevisa en poäng kring vad vi egentligen söker hos en politiker. Pinsamt, på grund av hur mycket jag överanvänt exemplet, och för att jag återberättat det hela helt fel.
När jag skulle använda scenen igen för den här texten var jag tvungen att kolla upp hur den egentligen utspelar sig.
Sam Seaborn, biträdande kommunikationschef i president Bartlets administration, syns i en återblick på sitt gamla jobb, där han nyligen blivit partner i en av New Yorks största advokatfirmor. Där får han besök av Josh Lyman, biträdande stabschef, som i återblicken jobbar för en av Bartlets konkurrenter, primärvalsfavoriten Hoynes.
Josh och Sam går ut och tar en varmkorv, och Sam frågar om Hoynes är »the real deal«. »Det man måste veta om Hoynes ...«, börjar Josh, men både vi tittare och huvudpersonerna förstår att nej, det är han inte. Josh ska gå, men innan han går frågar han, med tilltagande blåsinstrument i bakgrunden, om han ska ringa ifall han ser »the real thing« i Nashua, där Bartlet ska tala. »Det behöver du inte«, säger Sam: »Du har ett ganska dåligt pokerface.«
I nästa återblick sitter Sam på möte med oljebolagskunderna på sin advokatfirma, när Josh kommer in, våt av regn, och ställer sig utanför mötesrummets glasruta. Sam behöver bara se hans ansikte för att veta att det är dags. Han lämnar mötesrummet och sitt gamla liv och arbete.
»Vart ska du?« undrar hans arga chef. »New Hampshire«, säger Sam när han går ut genom dörren med Josh.
Även i den felaktiga version – låt oss glömma den – som jag hittills återberättat, så älskar jag scenen. En politikens motsvarighet till »You had me at hello« från filmen »Jerry Maguire«. Ett ögonblick av sann, för evigt förpliktigande kärlek. Josh som springer genom spöregn på Manhattan för att de ska kunna börja sitt nya liv tillsammans med en politisk ledare de tror på.
Varmkorven är en bra berättarteknisk detalj för att just peka på att någon är äkta, något socialdemokraterna utnyttjat genom valfilmer och Twitterhandles. Men den verkliga frågan är väl: Vad menas med äkta? Vad är »the real thing« och hur vet man?
Frågan är aktuell varje gång det ska väljas en ny partiledare, och därför också just nu i Vänsterpartiet. Men jag kan själv sitta och grubbla på just vad det är som gör att jag tycker att den chefen eller ledaren gör ett bra jobb, och varför jag tycker att en annan är ovärdig.
Passion, stridbarhet, intelligens, ödmjukhet. Hur vet vi att det är genuint? Den svårfångade essensen »äkta« handlar ju inte om resultat eller cv, utan om att jag – som publik, supporter, anställd eller väljare – ska känna att det är rätt. Att innehållet stämmer med deklarationen. Att jag kan skriva under på att det jag ser är på riktigt.
Kort sagt: att varmkorven inte är rekvisita.
Vi människor generellt tror oss vara mycket bra på att avslöja en lögn. Tyvärr är vi inte det. I själva verket blandar vi ihop äkthet med en massa enkla knep. Undersökningar visar att de flesta av oss är ungefär lika bra som slumpen på att avslöja lögn. Vi kan inte se skillnad på sanning och ett bra utseende, till exempel. Försökspersoner tror att människor de tycker är vackra talar sanning, och att fula ljuger. Av de 158 yttre tecken som normalt kopplas till lögn är det dock 20 som stämmer, enligt en sammanställning som gjordes av 120 undersökningar av lögnare (DePaulo).
Till exempel repeterar lögnaren ord och fraser in absurdum; har en tendens att berätta historier som är »för bra«; och det går att se att orden säger en sak, men kroppen en annan.
Vänta nu, tänker du. Är inte detta typiska tecken för en vanlig riksdagsdebatt?
Jo. Beror det på att våra politiker är lögnare? Nej, det beror mest på att de är vanligt folk som gör sitt bästa, men som inte är bra nog. Det går inte att bara gå upp och företräda ett parti, ett valdistrikt, ett utskott, en massa intressen – på känn. Att repetera in fraser och repliker, att öva in ett kroppsspråk, att dra anekdoter om väljare du träffat som är lite »för bra« är mer eller mindre nödvändigt. Ska du höja dig över den nivån, så måste du kunna fejka det så att ingen märker det, eller vara så bra från början att du inte ens behöver dina påhittade väljaranekdoter och talepunkter.
Och även om varmkorven är lätt att bottna i, så behöver inte replikerna och utspelen nödvändigtvis vara det. Men någonstans är det ändå här vi måste sätta ner foten. Vi behöver politiska program, företrädare och ledare som är på riktigt. Och när vi ser det, så kommer vi veta.
