Jenny Lindahl: Politik är att kunna
Toppbild: TT
Min näst sista krönika här handlade om tankens frihet. Ironiskt, för när jag nu sätter mig för att skriva den här texten, så är jag redan halvvägs in i självvald själslig ofrihet – politiken. För nio år sedan lämnade jag jobbet som kommunikationschef för Vänsterpartiet, och nu, mitt i ett undantagstillstånd, återvänder jag till samma jobb. Under de här nio åren har jag haft lite för många utläggningar för alla som orkat lyssna om hur oskön politiken är för den som har någon slags ambition att tänka fritt och nytt. Problemet är bara att det inte finns något bättre alternativ. Ska vi ha demokrati, så kräver det att vi kan rösta på ett parti som kommer att agera förutsägbart efter ett partiprogram och en ideologi. I ett parti kommer man därför med nödvändighet att veta ungefär vad man tycker innan man ens har börjat tänka på det. Tempot i politiken är högt och en stabil ideologisk kompass är livsviktigt för att hålla liv i väljarnas förtroende.
Under några år jobbade jag inom kultursektorn, på organisationen Svenska Tecknare. Jag letade mig till kulturen för att jag behövde en mental omställning. Konstnärer av olika slag är skolade i att ifrågasätta det mesta. Att omedelbart ta ställning till något går emot hela självbilden, i stället ska alla tankar utforskas. Där finns ett intellektuellt förhållningssätt. Men att undersöka en tanke fullt ut kräver mycket energi och uthållighet. Att vara en riktig intellektuell kräver mer än vad de flesta är beredda att offra.
Att jobba med politisk kommunikation däremot, som jag gjort under större delen av mitt liv, är i bästa fall att befinna sig i båda världarna. Men på samma sätt som politiken är en förtroendebransch, är den professionella kommunikationen det. Och för att vinna uppdragsgivares och kunders förtroende som pr-strateg eller påverkansguru, så måste det verka som att det finns en modell för vad som är rätt kommunikation.
När jag själv var mindre erfaren försökte jag hålla mig med uppritade regelsystem. Sådant som man kan sätta upp i en powerpointpresentation och upprepa gång på gång för olika kunder som tycker att det låter som att man verkligen har fattat grejen.
Men sanningen är snarare att kommunikation, liksom politik, är mycket enklare än så. Det handlar om rudimentär mänsklig erfarenhet, vad vi tycker är attraktivt, vad som fångar vår uppmärksamhet och vad som får oss att bry oss eller till och med att tänka; något alla egentligen kan. En kollega till mig sa en gång att »problemet med att jobba med kommunikation är att alla [syftandes på uppdragsgivaren] tror att de är Per Schlingmann«. Vid den här tiden var Schlingmann det hetaste pr-geniet i svensk politik, efter inramningen av de nya Moderaterna.
Politikens sjuka är att idéutveckling och diskussion handlar just om att motivera sina prioriteringar med att de går hem, att de vinner val – det vill säga är bra kommunikation – inte om att försöka styra samhället i någon riktning. Det ger oss som arbetar med politisk kommunikation mer makt och status än vad som är rimligt. Och det gör att det finns ett fönster för politisk utveckling, så länge det handlar om strategi för att få fler väljare. Alla vill ha svaret på hur framgångar ska nås, och hur folkets kärlek ska vinnas, men få ställer sig frågan varför denna seger är viktig.
Att gå tillbaka till politiken i den här tiden är speciellt på många sätt. Redan innan pandemin var den nya politiska kartan i Sverige under beredning. Nu befinner vi oss i en tid där förutsättningarna för politiken förändrats i grunden. För någon månad sedan hade vi en stor politisk konflikt om 2,5 miljarder kronor till välfärden, och nu förekommer utspel om att vi ska lägga ytterligare 100 miljarder i månaden utöver de redan enorma krispaketen på utgifter som inte ens är specificerade. När vi kommer ut på andra sidan av den nuvarande krisen, kommer vi under ett kort tag leva i en värld där vi just lärt oss att med politikens hjälp kan nästan vad som helst göras, om vi vill.
Det är tillfället att låta politiken befrias från sina inlärda begränsningar.
Att låta den en tid vara intellektuell och prövande. Att fundera över hur makt ska användas för att förändra verkligheten och i vilken riktning. Bli större än idén om att olika färdiga uppsättningar tankar tävlar om uppmärksamhet och röster.
En partifunktionär har inte råd att vara fri och ostyrig nog i tanken för att skriva intressanta krönikor. Men att få möjligheten att vara med på en bit av den resa svensk politik nu står inför är värt priset, till och med om det innebär att detta blir de sista bokstäverna jag skriver på den här sidan; tack för ordet!
