Kanske kan V vara en välkommenmatta?
Nooshi Dadgostar var först ut att tala på Almedalsveckan. V vill inte vara en dörrmatta längre, men kanske är det inte så dåligt, skriver Nina Lekander.
Först ut på Almedalens ”sammanbindningsbana” — jistanes vilket ord, fast åtminstone en sorts riksdags- eller järnvägssvenska — blev den vältaliga Vänsterpartiledaren Nooshi Dadgostar. Som begynner i den egna trygga barndomen i 80-talets välfärdsland med rädisor i trädgårdslandet. Då det fanns trygghet, jobb och bostad i världens bästa land. Men oron för hennes dotters framtid ”gör ont”. Det starka samhället. Kort om Biskopsgården och polisskjutningen, en attack mot demokratin och oss alla.
Dadgostar och/eller hennes talskrivare mixar klyschor, självklarheter, upprepningar och käckt framgrävda wikicitat från en epok då den ljusnande framtid var vår. Som när Per Albin Hansson dök upp och jag väntade mig folkhemmet utan styvbarn. Men icke. Vi fick ett för mig okänt: ”Övermodet är icke demokratiskt.” Samt: ”Gärningen är den bästa agitatorn.”
Samhället är ”under attack” på flera fronter. Värre än skjutningarna och gängkriminaliteten verkade nästan läget för löntagare och hyresgäster, de som ”vet bäst om jobbet och hemmet”. Det hela kan verka övermäktigt, men tillsammans kan vi. Sverige gick från fattigt till ett av de rikaste länderna i världen, och landet byggdes inte i maktens korridorer utan av truckförare, biträden och kvalificerade industriarbetare. Välfärdsarbetarna! Mindre vinstjakt, mer omsorg och mer tid över hela landet. Direktörer och nyliberaler ska veta hut.
I 30 år har regeringarna haft problem och ersatt verklig förändring med posering och politiskt spel. Medan kommersiella aktörer och aktieägare har brutit ner samhället och gjort ”marknaden” till den nya religionen. Systemskifte, bu. Hör Ronny Eriksson: ”Farsan är död och lika bra är de, för nu slipper han se hur allt som han har trott och allting han har lärt bara var lort och ingenting värt.”
Sammanhållning! Det som har varit åtskilt ska sammanfogas, gärna allittererande. Den (inte hen) som behandlas illa av Försäkringskassan lider om den så bor i förorten eller i Värmlandsskogarna, om den så heter Ali eller Anneli.
Om Dadgostar var tydlig med att vara tydlig och pratade länge och långsamt, så for KD:s Ebba Busch fram som de höghastighetståg vilka hon skarpt kritiserade. Därtill var hon oerhört och högernationalistiskt alternativt populistiskt klatschig: vad som skulle lösas var inte politikens problem utan verklighetens. Sätt dit gängen under vars hälar vi lever. Fixa kronvittnen, anonyma vittnen, hemliga tvångsmedel. Fräls Sveriges hjärtland, hjärta och alla svenska hjärtan.
Således bensin- och dieselpriser, bilens betydelse på landet, frihet och framtid. Norrland, skogsägarna, kärnkraft, fastighetsskatten, rut och rot … ”det är dig de är ute efter, det är du som står på menyn”. Och även här sammanhållningen och ett Sverige som fungerar. Ett land du kan lita på!
Till sist en tanke apropå den dörrmatta som V försvär sig till att aldrig mera vara. Grundbetydelsen må vara att lägga sig platt och låta sig trampas på, men kan man inte också tänka sig en välkommenmatta som man artigt torkar av sig dojorna på? En tillmötesgående övergång eller kompromissande mellanväg? I vilket fall ingen fyrvägskorsning, krigsförklaring eller en i evighet rullande rondell — utan någon skällande hund i mitten.
