Kaos i kongressen i USA

Många händelser utropas till historiska, inte minst i USA. Men när det amerikanska representanthusets talman Kevin McCarthy röstades bort från sin post nyligen så var det en sann historiskt händelse. Inte sedan den amerikanska kongressen sammanträdde första gången 1789 har något sådant inträffat.

Partierna i USA är relativt löst sammanfogade och har alltid interna slitningar. I motsats till svenska riksdagsledamöter röstar de förhållandevis ofta emot det egna partiets linje – även om både Demokraterna och Republikanerna har blivit mer homogena de senaste tjugo åren. Men hur oense partiernas falanger än har varit i sakfrågor, har det aldrig gått så långt som nu, när åtta republikaner lierade sig med Demokraterna och röstade bort McCarthy.  

Han blev sitt partis ledare i representanthuset, den lägre av kongressens två kammare, 2019. Och han tillhör inte, enligt någon rimlig definition, partiets mer måttfulla falang. Snarare är han, med Newt Gingrich (1995–99) som enda möjliga konkurrent, den mest konservativa talmannen i modern tid. Trots det har han under hela året haft stora problem med sitt partis högerflygel. Sedan Republikanerna i mellanårsvalet förra hösten lyckades återta majoriteten i representanthuset, krävdes femton omröstningar innan han kunde tillträda som talman. Och det är betydligt allvarligare än det hade varit i Sverige. Hos oss är talmannen i hög grad en ceremoniell figur, som leder men inte lägger sig i debatterna i riksdagen. I USA har talmannen stor formell makt, bland annat över vilka motioner som över huvud taget släpps fram till votering.  

Så vilka var då de republikaner som fann för gott att göra sig av med en av sina tyngsta företrädare, endast nio månader efter tillträdet? Upprorsledaren heter Matt Gaetz, en 41-åring från Florida som kom till kongressen med en ganska måttfull image, men som har utvecklats till en av landets mest högljudda och minst kompromissvilliga högerpolitiker. Samme Gaetz var ett av skälen till att det krävdes femton voteringar innan någon talman kunde väljas. 

Som skäl för detta har Gaetz anfört en rad punkter där han menar att McCarthy antingen har fel i sak, eller är för benägen att kompromissa med Demokraterna. Han har bland annat nämnt budgetunderskottet, det statliga lånetaket och det stora stödet till Ukraina. Mycket talar för att detta är svepskäl. Frånsett Ukraina-frågan, där det republikanska partiet är delat, så är detta klagomål som de flesta republikaner ställer sig bakom. Men ingen republikan, Gaetz eller någon annan, kan göra något åt det faktum att Demokraterna behöll majoriteten i senaten vid förra årets val. Eller att Vita huset kommer styras av en demokrat i minst femton månader till. Det normala förfarandet för amerikanska politiker i det läget brukar vara att ta vad man kan komma över i dag och ladda om för en ny rond imorgon.  

Men det förhållningssättet kräver en viss vilja att regera på ett effektivt sätt, en insikt om vilka begränsningar som oundvikligen finns, samt slutligen någon sorts plan för hur man ska kunna slippa de begränsningarna. Vilket i politiken kort och gott betyder att vinna val. 

Någon sådan plan hade inte Gaetz. Ingen alternativ talman fördes fram – faktum är att ingen av de tänkbara kandidaterna ens deltog i avsättandet av McCarthy. Mitt i eländet var det svårt att inte dra på munnen åt det faktum att Marjorie Taylor Greene – känd för att ha spridit diverse konspirationsteorier och för sin generella vilja att alltid vara värst – kritiserade Matt Gaetz för att agera vårdslöst och ogenomtänkt. 

Det är lättare att se varför Demokraterna röstade ner McCarthy, trots att de själva saknar möjlighet att tillsätta en talman före nästa val. De plågas av de dåliga statsfinanserna, av president Joe Bidens dåliga opinionssiffror och av att vicepresidenten Kamala Harris siffror är ännu värre. Det hade alltså varit tjänstefel av dem att inte bidra till bilden av Republikanerna som oförmögna att styra landet – en bild som onekligen stärks när Republikanerna inte ens klarar av att styra en församling där de har egen majoritet. 

De republikanska rebellernas verkliga motiv är svårare att förstå. Är Matt Gaetz själv ute efter talmansposten? Rimligen inte. Han är illa sedd av sin partigrupp, än mer så efter att han fått dem alla att framstå som idioter inför sina egna väljare. Inte heller kan det ha särskilt mycket med ideologiska principer att göra. McCarthy har lett representanthuset så republikanskt som någon realistiskt sinnad person kan kräva. 

Mer sannolikt hoppas Gaetz bli en stor succé i en smal krets. Att agera som han gör innebär gott om medial exponering. Några demokrat-konkurrenter behöver han inte ligga sömnlös över, då hans valkrets är kompakt republikansk. Och någon egentlig väg till sitt partis toppskikt verkar ändå inte ligga i korten. Det fanns med andra ord inte så mycket för honom att förlora, men däremot en hel del uppmärksamhet att vinna. Uppmärksamhet som på den amerikanska debattbörsen kan växlas in mot betalda talarturnéer, bästsäljande böcker eller toppjobb på någon tankesmedja den dag kongresskarriären är till ända.  

En annan fråga är var Donald Trump fanns i denna röra. Under normala omständigheter skulle en person i hans ställning ha försökt kväva konflikten i dess linda. Men bortsett från ett lätt beklagande inlägg på den egna plattformen Truth Social om att republikaner borde slåss mot Demokraterna i stället för mot varandra, så tycks han ha förhållit sig passiv. 

Det är i sig anmärkningsvärt. Det borde ligga i hans intresse att det republikanska partiet håller ihop och fokuserar all energi mot de punkter där Joe Biden är som mest sårbar – den vacklande hälsan och landets skakiga finanser. Trump hade bara behövt lyfta luren till Gaetz och säga åt honom att backa. Gaetz är trogen Trump och har inte råd att säga emot honom. Och Donald Trump hade kunnat rädda sitt partis talman, visa sina politiska muskler och ytterligare befästa sin position som Republikanernas de facto ledare. Men han lät alltså bli. 

Även här är motiven oklara. Donald Trump och Kevin McCarthy har haft en hyfsat god relation. De samarbetade omvittnat väl under Trumps fyra år i Vita huset, även om temperaturen sjönk i samband med att Trump vägrade erkänna valförlusten 2020 och McCarthy lät undslippa att han är ”trött på den där typen”. Ett annat skäl kan vara att McCarthy, enligt flera källor i hans närhet, inte bad om Trumps hjälp och att Trump inte är den som hjälper någon som inte först erbjuder sin tro och loven. 

Ett tredje, mer spektakulärt, motiv skulle kunna vara att Trump själv tänker sig att sitta som interimistisk talman fram till valet. Ett antal republikanska kongressledamöter har offentligt uttalat sitt stöd för den tanken och huvudpersonen själv har sagt att han kan tänka sig det som en sista utväg, men att ”det inte är något jag vill”. 

Det hela får dock betraktas som en högoddsare. Även frånsett juridiska detaljer som att Trump inte är invald i representanthuset – konstitutionen säger inte uttryckligen att talmannen måste vara en kongressledamot, men lagtexten kan nog ändå antas utgå från det – så är jobbet som samlande lagledare inte helt i linje med Trumps profil. Dessutom skulle det ta tid från hans valkampanj. 

Troligen har Trump antagit att kongresskaoset inte skvätter särskilt mycket på honom, då han i mångt och mycket är en egen institution, och att det är onödigt att sticka ut hakan för någon som ändå inte är speciellt populär. Om han hjälper någon annan, som justitieutskottets ordförande Jim Jordan, till talmanssätet så har han än en gång visat vem som sitter på makten över partiet. 

I allt detta ligger ett djupare problem för Republikanerna. Partiet har i över femtio år varit framgångsrikt när det gäller gräsrotsaktivism, men har successivt blivit svagare när det gäller att verka inom institutionerna. I flera delstater är partiet inte längre valbart. Det sistnämnda gäller förvisso även Demokraterna, men Republikanernas problem är mer akut. Sedan 1988 har republikanska presidentkandidater bara vunnit en majoritet av rösterna vid ett enda tillfälle, nämligen 2004 då landet befann sig i krig och inte litade på att Demokraternas kandidat John Kerry hade tillräckligt hårda nypor. Två av de största delstaterna, Kalifornien och New York, är i dag omöjlig mark för republikanska presidentkandidater och Texas skulle på något decenniums sikt kunna bli en swing state. 

Republikanernas problem är alltså existentiellt. De må vara starka i glesbygd och småstäder, men så fort befolkningstätheten passerar 360 invånare per kvadratkilometer så tar Demokraterna över. Och urbaniseringen arbetar mot Republikanerna. År 1960 bodde 60 procent av USA:s befolkning i urbana områden. I dag är siffran drygt 80 procent. Jordskredssegrar i den djupa södern eller den glest befolkade mellanvästern räcker helt enkelt inte för att vinna presidentval. 

Dessutom är Demokraterna ett skickligare maktparti, mer benäget att justera sitt politiska utbud om väljarna inte köper varorna. Det blev tydligt senast härom veckan, när Biden-administrationen gav klartecken för fortsatt byggande av den trumpska muren mot Mexiko. Demokraterna besitter, sin breda och disparata väljarbas till trots, en imponerande förmåga att upprätthålla partidisciplinen.  

Republikanerna tycks för sin del numera vara bäst på att vara arga – även i frågor där de framgångsrikt lyckats sätta agendan. Det är i den verkligheten som partiets högsta valda företrädare kan petas utan att den ledande presidentkandidaten mer än rycker på axlarna. 

Så vad kommer att ske? Donald Trump har goda chanser att få fram en talman som är helt lojal med honom och som kan vara behjälplig med att konsolidera hans stöd inför de väntande primärvalen. Kanske kommer proceduren sedan att upprepas mot Republikanernas ledare i senaten, den 81-årige Mitch McConnell som under året har uppvisat tydliga tecken på skröplighet och som dessutom varit skarpt kritisk mot Trump. 

Republikanerna har hamnat i ett läge där de varken tycks kunna bli av med Trump eller dra särskilt mycket nytta av honom. Efter skrällsegern över Hillary Clinton 2016 så har Trump och de av honom handplockade kongresskandidaterna inte varit framgångsrika vid något val. Republikanerna underpresterade i president- respektive kongressvalen 2018, 2020 och 2022. Tydligast så i övervägande konservativa delstater som Georgia och Arizona. De flesta mätningar visar att deras bästa chans att besegra Biden är att nominera den tidigare South Carolina-guvernören och FN-ambassadören Nikki Haley. Ändå ser Trumps ledning inför primärvalen ointaglig ut, medan Haleys stöd ligger under 10 procent. 

Det hade varit en sak om Demokraterna hade varit framgångsrika rent sakpolitiskt. Men utöver de ekonomiska problemen så råder en hårresande social situation i många av de städer och delstater som styrs av Demokraterna. Enbart i Baltimore, vars befolkning motsvarar Göteborgs, har över 1 500 mord begåtts de senaste fem åren. Mer än hälften är ouppklarade. I Kalifornien finns 12 procent av landets befolkning, men 30 procent av landets hemlösa. Det finns gott om frågor för Republikanerna att driva, frågor där deras lag och ordning-linje borde kunna bära frukt.  

Men de har varit kroniskt oförmögna att göra detta. I stället bråkar de om vem som ska vara talman och, i förlängningen, om huruvida de ska vara ett politiskt parti eller Donald Trumps personliga aktivistgrupp. 

Det är inte bara historiskt. Det är även historiskt dumt.

***

Läs även: Infekterade strider gör det omöjligt att styra USA

Läs även: Därför tar juridiken över amerikansk politik