Keir Starmers svåraste tid ligger framför honom
Det är troligtvis kört för de konservativa. Men tro för den sakens skull inte att Starmer går mot en promenadseger, eller en enkel tid vid makten efteråt.
Toppbild: AP
Äntligen är ett datum spikat för val till alla moders parlament: den 4 juli. Då röstar britterna högst troligt bort Tories från makten, efter 14 år av först hårda nedskärningar i offentlig sektor, sedan en hårdhänt pandemibekämpning och till sist en ännu hårdare Brexit.
I lokalvalen i maj åkte de konservativa som väntat på storstryk, och backade med omkring femhundra mandat ute i kommunerna. Det borde ha varit underbara nyheter för Labour, men riktigt så roligt blev det inte. Labour vann nämligen endast tvåhundra av dessa platser. Resterande trehundra gick dels till Liberaldemokraterna, dels till allsköns oberoende partier.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ibland är de oberoende traditionellt starka på en viss ort utefter specifikt lokala frågor, men den här gången skördade även oberoende krafter på yttersta vänsterkanten en del framgångar. Kort sagt läcker Labour – vars partiledare är gift med en judinna och dessutom har gjort en stor affär av att rensa ut antisemiterna från partiet – i storstäderna röster till pro-palestinska (ibland islamistiska) kandidater.
Annorlunda uttryckt: Tories förlorade lokalvalen, men Labour vann dem inte.
Inga av dessa tendenser lär räcka för att rädda Tories kvar vid makten, ska genast sägas. Men särskilt Liberaldemokraternas framgångar kan, om de upprepas på nationell nivå i juli, göra att Labour inte riktigt når egen majoritet. Ett ”hung parliament”, jämnt skägg, ska inte uteslutas.
I så fall vankas rimligen en koalitionsregering bestående av Labour och Liberaldemokraterna. Mot bakgrund av liberalernas bittra erfarenheter från sin koalition med David Cameron 2010–2015 kommer de att kräva ett väldigt högt pris för att sätta sig i en sådan regering. Och då hägrar plötsligt möjligheten att kräva av Starmer att Storbritannien ska återansluta sig till EU:s inre marknad.
Britterna saknar nämligen den fria rörligheten något alldeles oerhört – åtminstone den egna fria rörligheten, nere på kontinenten. Den andra sidan av myntet, det vill säga européernas rätt att bosätta sig i Storbritannien, åtnjuter kanske inte samma reservationslösa stöd. Men vid det här laget, inte minst på grund av mobiloperatörernas hutlösa avgifter för roaming under semestern, verkar även inbitna Brexitväljare längta tillbaka till svunna tiders gräddfiler i passkontrollen.
När jag och min fru, som är brittisk medborgare, landar i Växjö eller Köpenhamn eller Marseille får hon ofta tillbringa en timme eller mer i kön till gränspolisen. Därefter väntar ett minst tio minuter långt förhör om vad hon ska i Europa att göra, hur mycket pengar hon har på bankkontot, var hon ska bo, vem hon ska träffa. Bakom henne i den växande kön väntar ännu fler, allt argare britter. Min vid det här laget tämligen vetenskapliga undersökning har kommit fram till att de nygamla mörkblå passen inte riktigt har levt upp britternas förväntningar.
Nej, britterna är hjärtligt trötta på att behandlas som asylsökare så fort de ska på semester. Den knappa tredjedel som fortfarande säger sig vara positiva till Brexit verkar vara en krympande skara som mest håller sig hemma på puben i byn.
Kruxet är bara att Labour sedan några år tillbaka vägrar att ens prata om fiaskot med EU-utträdet. Keir Starmer har i ganska kategoriska ordalag till och med uteslutit att söka återinträde till den inre marknaden. Min förhoppning, och förhoppningen hos en växande andel britter, är att Liberaldemokraterna ska tvinga honom. Det märks även nu i själva valkampanjen: liberalerna erbjuder väljarna en tydlig röst mot Tories, men också för ett närmande till Europa. Det kan räcka riktigt långt.
I vilket fall är det kört för de konservativa. Deras senaste försök att göra sig relevanta är att prata om införande av allmän värnplikt, ett förslag som hånats av både luttrade yrkesmilitärer och ett näringsliv som på grund av Brexit skriker efter ung arbetskraft. Men tro för den sakens skull inte att Starmer går mot en promenadseger, eller en enkel tid vid makten efteråt. Kanske kommer han en gång se tillbaka på dessa veckor av framtidstro som de bästa i livet.
***
Läs även: Är det här slutet för Torypartiet?
