Energiomställningen som inte existerar

Ursprunget till företeelsen energiomställning är oljekrisen. Den 17 oktober 1973 försatte Opec Väst i ekonomisk chock genom att vrida av oljekranen. Inom ramen för OECD bildades energiorganet IEA (International Energy Acency), vars främsta ändamål var västvärldens tillgång till energivaror till konkurrenskraftigt pris. 

Energi blev ett tungt politikområde. Målsättningen var att minska det så kallade "oljeberoendet". Envar lärde sig den nya dygden att "spara" energi. Politiken ingrep i energimarknaderna med subventioner och regleringar. 

Förvisso skedde en betydande omställning bort från olja. Men i gengäld fick både kol och naturgas större bitar av kakan. Världens energiförsörjning var till 87 procent fossil vid oljekrisens utbrott 1973, (se diagram nedan). År 2019 hade fossil-andelen sjunkit till 81 procent. Som synes spelade sol, vind och vatten – de så kallade gröna och hållbara energiformerna – en närmast obetydlig roll för den omställning som trots allt skedde. Det stora bidraget gav kärnkraften, som kom att svara för en tjugondel av den globala energitillförseln. 

Dessa data, hämtade från IEA:s rapport World Energy Balances 2021, visar att på närmare femtio år skedde ingenting, förutom tillkomsten av kärnkraft. Men om situationen är tämligen statisk i relativa tal, är förändringen desto mer dramatisk i absoluta tal. Världen slukar mer av all slags energi. Energitillförseln mer än fördubblades från oljekrisen till 2019 (en ökning från 254 till 606 exajoule).

I år skriver vi 2024, och vill helst kunna bedöma hur det gått med energiomställningen ända intill dags dato. Därför vänder vi oss till den senaste, sjuttioandra årliga rapporten Statistical Review of World Energy, från det Londonbaserade globala energibranschorganet Energy Institute. Där inhämtar vi 2022 års statistik. 

År 2022 var världens energikonsumtion till 82 procent fossil. Samtidigt backade kärnkraftsandelen till 4 procent. Mellan 2019 och 2022 sker alltså en viss energiomställning, men i omvänd riktning. Kärnkraftsandelen sjunker med en procent, vilket är vad som netto medför att världens fossilberoende växer från 81 procent 2019 till 82 procent 2022.

Inte nog med att energiomställningen går långsamt – de fossila bränslenas marknadsandel växer. Resultatet av all klimatpolitik med dess snabbt växande offentliga satsningar på ömse sidor av Atlanten, och överallt i västvärlden, är till synes obefintligt.

Påfallande är också beständigheten över mycket lång tid – i proportioner, och i relationer. I en värld där vi år för år förbrukar mer energi, behåller de fossila bränslena på ett till synes närmast lagbundet sätt, sin dominanta position med över 80 procents marknadsandel. Och vad gäller relationen mellan energislagen ser vi att under hela femtio år råder en närmast perfekt symmetri mellan andelen kärnkraft och andelen fossil energi. 

Skulle då inte en revolutionerande omställning rent mirakulöst ha kunnat ske mellan december 2022 och april 2024? Svaret är nej, vilket vi vet tack vare mätserien avseende atmosfärens halt av koldioxid (CO2).

På nordsluttningen av vulkanen Mauna Loa på Hawaii finns ett observatorium. Där har den amerikanska forskningsinstansen, Noaa (National Oceanic and Atmospheric Administration, som lyder under handelsdepartementet), sedan 1958 mätt atmosfärens CO2-halt.

Den som studerar Noaa:s koldioxidgraf (se diagramet på nästa sida), från 1958 till i dag, ser att i mars 2024 nåddes ett tolvmånaders snitt om 422 miljondelar (ppm, eller parts per million) av CO2 i atmosfären. Vidare rapporterar Noaa att vi de senaste tolv åren genomsnittligt ökat CO2-nivån med dryga 2 ppm per år. I fjol var ökningen 2,8 ppm, vilket innebär en accelererande ökningstakt.

Den uppmätta koldioxidhalten ger således svart på vitt, att förbränningen av fossila bränslen oförtrutet ökar intill den dag som i dag är. Och med denna koldioxidgraf har vi kommit fram till klimatvetenskapens och klimatpolitikens centrum. För att nu fatta vidden av det klimatpolitiska misslyckandet, måste vi fördjupa oss något i detta centrum.

Att människan tillför atmosfären koldioxid och att koldioxid är en växthusgas som höjer temperaturen är vetenskapligt oomtvistat. Och på denna grund har skapats datormodeller som förutsäger vilken den globala medeltemperaturen kommer att bli i en viss framtid, givet en viss CO2-halt. 

Men klimatmodellernas förutbestämmande av den kommande temperaturen inkluderar beräkningar av vilken volym av andra växthusgaser än koldioxid, främst metan, som människan tillför atmosfären. För att beskriva den klimatmodellerade betydelsen av dessa gaser vänder vi oss till EU:s energimyndighet EEA (European Environment Agency). 

I februari i år publicerade nämligen EEA en sammanställning av vad klimatvetenskapen har att säga om utsläppsläget 2021. Det året hade människan höjt halten av växthusgaser till 472 miljondelar så kallade koldioxidekvivalenter, CO2e. Jämförelsenivån är 1860 års förindustriella nivå om 290 ppm CO2e.

Hela 58 ppm CO2e, eller en fjärdedel av ökningen över 1860 års nivå, antas utgöras av andra gaser (metan, med flera) än koldioxid. Så vad är summan av denna kardemumma, vad gäller effekten av klimatpolitiken? 

Ja, för det första har vi redan missat det så kallade 1,5-gradersmålet. Gränsen för när vi med god sannolikhet (67 procent) hamnar under 1,5 grader i mänsklig höjning av temperaturen per år 2100, har nämligen modellerats fram till att vara 465 ppm CO2e. För det andra ligger motsvarande frammodellerade gräns för två graders uppvärmning per år 2100 på 505 ppm CO2e. Och att missa detta tvågradersmål ska vara en katastrof, om vi får tro en till synes enig opinion av vetenskap, näringsliv och politiker. 

Lika fullt är det precis vad vi med självklarhet kommer att göra, och det senast om tolv år, men troligtvis mycket tidigare. Vi ser detta genom lite enkel matematik, en räkneexercis vi inte hoppar över, men tillåter oss sätta inom parantes: (Per i mars i år rapporterar Noaa 422 ppm CO2. Tillkommer övriga gaser, som redan 2021 var 58 ppm. 422 plus 58 gör 480 ppm. Våren 2024 har vi alltså max 25 ppm kvar till 505 ppm – tvågradersgränsen – vilken vi passerar senast om tolv år, eftersom Noaa lär oss att enbart CO2-nivån växer med mer än två ppm om året.)

Den klimatmodellerade katastrofen är kort sagt ett faktum, ett klimatmodellerat faktum: Klimatpolitiken är meningslös, i enlighet med logiken och konsekvensen av just de klimatmodeller som motiverar den.

Här kunde vän av ordning invända att det förvisso är oomtvistat att människan tillför atmosfären vissa gaser, som – allt annat lika – gör planeten varmare. Men att det likväl är omtvistat vad "allt annat lika" är. Och detta särskilt som den naturliga klimatvariationen är okänd, samtidigt som det är känt att klimatet alltid varierar. Både med och utan människor på jorden.

Men här gör vi en poäng av att lämna allt det där därhän. Vi godtar helt klimatmodellernas modellerade framtidsklimat. Att en viss CO2e-halt ger en viss temperatur med en viss sannolikhet i en viss framtid, antas vara skrivet i sten.

Vi ger oss heller inte in på en humanistisk framställning, med reflektioner kring varför en verkningslös politik är en politik som frodas och växer. Här påminner vi oss i stället fem realiteter som, utan inbördes rangordning, är orsaker till klimatpolitikens misslyckande:

Ett: I ett elkraftsystem måste produktionen momentant motsvara efterfrågan. Och reglerkapaciteten kan bara levereras av två slags anläggningar: av turbiner i den reglerbara vattenkraften, och av turbiner drivna av kondensen från vatten som kokas genom klyvning av uran eller genom eldning av kolföreningar. 

Två: Ekonomin likaväl som atmosfären är global, och utsläpp ger oförändrad inverkan på atmosfärens sammansättning när de flyttas från en kontinent till en annan.

Tre: Elektrifiering och digitalisering är två megatrender som har gemensamt att de fordrar ökad elproduktion, men som omvandlar världsekonomin helt oberoende av om det sker en omställning till icke-fossil energi.

Fyra: När klimatpolitiken uppstod omkring 1990 svarade Västvärlden för två femtedelar av koldioxidutsläppen. I dag är motsvarande andel en femtedel. Såvida det politiskt sett föreligger ett klimatproblem, är det inte Västvärlden som äger det.

Fem: Nästan en tiondel av världens i dag åtta miljarder människor, saknar alltjämt tillgång till elektricitet och rent vatten.

1. Hur ser du på klimatpolitiken?

2. Ser vi till ändringen av atmosfärens sammansättning, så rapporterar Noaa att de senaste tolv åren har vi i snitt ökat koldioxidnivån med drygt två miljondelar (ppm, parts per million) per år. Till nivån där vi missar tvågradersmålet – 505 ppm – återstår i dag färre än 25 ppm. Klimatpolitiken förefaller verkningslös?

Docent i hållbar utveckling vid Stockholm Resilience Center på Stockholms universitet, Lisen Schultz:

2. Jag menar att klimatpolitiken är meningsfull. Climate Action Tracker visar att den utsläppsökning som man före Parisavtalet 2015 befarade skulle ske, var mycket större än de utsläppsökningar vi får enligt de åtgärder som länderna efter Parisavtalet har lovat att genomföra.

Svenskt Näringslivs expert på klimatpolicy, Madeleine Svenberg:

2. Vi förhåller oss till klimatvetenskapen i vårt arbete och förespråkar en klimatpolitik som ligger i linje med Parisavtalet.

Moderaternas klimatpolitiska talesperson, Helena Storckenfeldt:

2. Nej, för oavsett så måste vi göra det vi kan. Och vi har också sett att efter Parisavtalet 2015 så har prognoserna blivit bättre. Och vi får inte förlora hoppet.

Socialdemokraternas klimatpolitiska talesperson, Anna-Caren Sätherberg:

2. Ja, all forskning visar att det är bråttom. De ökade utsläppen av koldioxid har lett till att koncentrationen i atmosfären ökat. Vi måste agera här och nu.

***

Läs även: Hur mycket klimatpolitik har vi råd med?

Läs även: Bonderevolt i Europa