Kom och köp konserverad gröt

Järvaveckan är inte djärva veckan för partiledarna. I talen handlar det mest om att förpacka gammal politik i nya ord. Men tonen avslöjar ofta att platsen inte är Almedalen. Där Miljöpartiets Märta Stenevi beskyller (andra) politiker för att ha försummat förorten medan Moderaternas Ulf Kristersson spänner ögonen i alla som inte vill gå i samma fotspår som ”min mamma Karin”.

Johan Pehrson har fått uppdraget att se till så att Liberalernas politiska kista inte spikas igen för gott. Nu försöker han hamra in budskapet om hur separatister splittrar samhället. Dagarna innan har han använt orden separatism, separatistisk och separatist imponerande nitton gånger i en debattartikel i Svenska Dagbladet. I talet på Järvaveckan nöjer han sig med fem. Men han gör det genom att namndroppa en politiker som hittills varit en mer framgångsrik pulshöjare: ”Vi liberaler hämtar inspiration från Frankrike. Liberale presidenten Emmanuel Macron definierade problemet tydligt: han kallade det separatism.”

Förmodligen är det klokt av Johan Pehrson att avslöja den egna slagordsstölden. Kanske kan associationerna till franska revolutionen få diasporan av övervintrade liberaler att återvända hem – och tankarna på broderskap bidra till att partiet kan snickra ihop en räddningsplanka som når över fyraprocentsspärren.

På affischer poserar Johan Pehrson med en antennförsedd mobiltelefon i tegelstensstorlek, pastellskrikig slips och näbbstövlar. Budskapet är att han som en sann renässansmänniska nu har blivit så gammal att tiden har hunnit utvisa att han har haft rätt om det mesta. Problemet är att referenserna är hopplösa för alla utanför den diaspora som en gång i tiden röstade på det saliga Folkpartiet. Lika hopplös är pappahumorn i talet på Järvaveckan. Publiken är ganska ung men Johan Pehrson låter som en klassförälder när han – ett ämne alla tar upp i Järva – diskuterar gängkriminalitet:

”Den som vill få stopp för det här måste ha både stålhandske och lovikkavante. Stålhandske betyder att de som skjuter ska in i fängelse. De som riskerar en kriminell bana ska in i klassrummet. En lovikkavante i skolpolitiken. Som med värme och med kraft stöttar unga att klara skolan.”

Bildspråket i sig är det inget fel på. Hårt mot mjukt. Rättvist mot gulligt. Stålmannen mot Barbapapa.

Men i allmänspråket är lovikkavante numera sällsynt. Sett till vilka skribenter som använder ordet är det snart lika utrotningshotat som näbbstövlar, pastellslips och antennmobil. Hittills i år har ordet haft två toppar i medierna – förutom Johan Pehrsons gängretorik är det ett recept på påsklamm utan bismak av lovikkavante som bidragit till att hålla det vid liv.

Han är inte ensam om den uppfostrande tonen. Ulf Kristersson uttrycker sig på ett sätt som han hittills aldrig gjort i Almedalen eller hemma i Strängnäs:

”Mitt budskap är därför både mycket löftesrikt och lite hotfullt. Löftesrikt för alla de, som likt min mamma Karin, ville gå sin egen väg, stå på egna ben, forma sitt eget liv och göra sin egen klassresa. Men samtidigt hotfullt för dem som inte vill acceptera att Sverige är en rätt krävande gemenskap. Där vi är toleranta mot nästan allt – utom mot intolerans.”

Han beskriver Järva som skådeplatsen för ”en dragkamp som kommer att bli avgörande för hur vårt land ser ut om femtio år”. Ulf Kristersson säger det kanske inte rent ut. Men undertexten är att han utgår från att det finns många i området som inte kommer att stå på det godas sida i kampen.

Märta Stenevi lanserar i stället ett begrepp där skuldfördelningen är fastslagen: politiskt eftersatta områden. Det är alltså politikerna – i synnerhet sådana som hon stämplar som blåbruna – som har svikit Järva. Den miljöpartistiska mirakelmedicin hon fiskar upp ur nyordstombolan är jämlikhetskliv, en miljardsatsning ”på de områden som i åratal varit eftersatta av politiker”. Retoriskt är det ljusår från allehanda sverigedemokraters och högerdebattörers no go-zoner och även från polisens myndighetstorra utsatta områden. I den allmänna stämningen – där övriga partiledare talar minst lika mycket om skyldigheter som om rättigheter – är det en syn på ansvaret för olika samhällsproblem som sticker ut.

Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar väljer en helt annan öppning: ”Vad roligt att vara här! Det känns som att komma hem!” Och hon visar retoriskt att hon faktiskt menar det. I det 24 minuter långa talet säger hon vi 86 gånger. Det är vi som arbetar, vi som bär upp Sverige, vi som är som folk är mest, vi som är olika och vi som på något sätt hör hemma i förorten. I ett område där var fjärde röstade på Vänsterpartiet i förra valet kan hon kosta på sig att vara inkluderande i sitt bruk av pronomen.

Kristdemokraternas Ebba Busch beskriver en ojämlik sjukvård som ett postkodlotteri där regeringen inte ska få komma undan genom att skylla på coronaköer. Lika slagkraftigt blir det inte när hon presenterar partiets recept för att förbättra skolan genom att införa minoritetsstödjare och fältkonsulter, två nyordstitlar som redan känns som gårdagens managementkonsultsvenska.

Centerpartiets Annie Lööf och Socialdemokraternas Magdalena Andersson visar att grundkursen i partiledarkunskap är färsk i minnet. Båda har lärt sig att det anses fiffigt att använda sig av allitteration. Och att det är lättast att få till detta retoriska grepp i det närmast obligatoriska rabblandet av ortnamn som ska ge något slags verklighetsförankring. ”Akalla, Aspudden eller Arvidsjaur”, säger Magdalena Andersson. ”Tensta eller Tällberg, Hammarkullen eller Halmstad”, allittererar Annie Lööf lite slentriansnyggt.

Det är allt annat än djärvt. Men tydligen får det duga på Järvaveckan.

***

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.

Läs även: Veckans bråk: Det går vilt till i riksdagen

Läs även: Tiga är silver

Läs även: Regimkritikernas knep för att lura algoritmerna