Kris och fest – samtidigt

Han hade just gjort det förbjudna. Sammanbiten stod han där i måndags och skulle försvara sig. Kavajen var uppknäppt, ingen slips. Precis som det brukar vara när Metallordförande Stefan Löfven möter sina medlemmar. I övrigt var inget som vanligt.

Sveriges mäktigaste fackförening IF Metall, de som sätter lönestandarden för hela arbetsmarknaden, hade nått en krisuppgörelse med Teknikföretagen och tre andra arbetsgivarorganisationer som öppnar upp för arbetstidsförkortningar och lönesänkningar på 20 procent.

Aldrig tidigare hade något liknande hänt. Löfven visste att han skulle få kritik, både från de egna leden och från andra fackförbund. De skulle säga att han hade sålt ut sina medlemmar. Att han hade gått arbetsgivarnas intresse.

Bara någon vecka tidigare hade han själv motsatt sig alla former av lönesänkningar. Sådana skulle tvärtom riskera att förvärra krisen, resonerade han då: minskade inkomster leder till ännu mindre efterfrågan och ännu fler varsel.

Nu lät det annorlunda.

– Det råder undantagstillstånd. I dag är 34 000 metallarbetare arbetslösa och i sommar kan 70 000, eller en fjärdedel av våra medlemmar, gå arbetslösa om ingenting görs, sa Löfven.

Det var chockbeskedet från SCB tre dagar tidigare som hade fått honom att ändra uppfattning: att Sveriges BNP föll med 4,9 procent det fjärde kvartalet 2008 jämfört med motsvarande kvartal året innan. Den största nedgången som uppmätts sedan SCB började med sina kvartalsmätningar 1994. Därmed hamnade totalsiffrorna för BNP under hela 2008 på minus. Något liknande hade bara hänt under två perioder i Sverige sedan depressionen på 1930-talet.

Det var allvar nu. Svensk ekonomi är på väg stuprakt utför, som Metallbasen uttryckte det.

Inget av detta märktes på finansminister [[Anders Borg]] när han trängdes med journalister i ett litet anspråkslöst utrymme på finansdepartementet timmarna efter SCB:s besked. Det syntes inte i blicken, inte på kroppshållningen. Rösten var densamma. Till och med fraserna med metaforer var ordagranna. Han talade om en lång och kall vinter som väntade den svenska ekonomin. Precis som han har gjort hela hösten.

Lugnt och bestämt upprepade Borg att Sverige står väl förberett.

– Det är ordning och reda på de offentliga finanserna. Vi har fört en ansvarsfull politik, sa han.

Han var därför inte oroad av att BNP-nedgången var betydligt större i Sverige än i övriga EU-länder.

Bilden av Löfven och [[Anders Borg|Borg]] är bilden av en splittrad svensk ekonomi. Å ena sidan duggar industrivarslen tätt i spåren av finanskrisen. Inte ens under 1990-talskrisen var varseltalen så höga. Och prognoserna för 2009 ser inte ljusare ut. Å andra sidan steg hushållens disponibla inkomster med 4,6 procent, mätt i löpande priser, under samma period som BNP dök. Trots kristider har flera familjer mer pengar att röra sig med.

Anledningarna är flera. Riksbanken har genomfört en rekordsnabb sänkning av reporäntan, ned till 1 procent – den lägsta nivån någonsin. Boendekostnaderna har därmed sänkts. Samtidigt gör den låga inflationen att löneökningarna som förhandlades fram under högkonjunkturen i förra avtalsrörelsen blir till rejäla reallöneökningar. Därtill tog regeringen vid årsskiftet det tredje steget i det så kallade jobbskatteavdraget, vilket innebär sänkt inkomstskatt för dem som arbetar.

För många personer kommer 2009 därför att vara ett fortsatt gott år, trots en försämrad konjunktur. Den bedömningen gör Konjunkturinstitutets generaldirektör Mats Dillén. För andra blir det däremot betydligt tuffare.

– Arbetslösheten har redan börjat stiga. Men arbetsmarknaden reagerar med en viss eftersläpning. Vi har inte sett den värsta fasen än, den ligger framför oss, säger Dillén.

Olika sektorer befinner sig i olika faser av lågkonjunkturen. Värst är det för byggbranschen och tillverkningsindustrin, där en majoritet av företagen för tillfället genomför nedskärningar. För detaljhandeln ser det än så länge ljusare ut. I januari ökade omsättningen jämfört med motsvarande period föregående år.

Exakt när botten är nådd är omöjligt att bedöma, enligt Dillén. Men det dröjer.

– Vi kommer att få se en kraftig uppgång av arbetslösheten i år. Och arbetslösheten kommer att fortsätta stiga under 2010. Det går inte att utesluta att vi kommer upp i en arbetslöshet på runt 10 procent.

Då får Borg betydligt mer att bry sig om än en fallande tillväxt, vilken ser ut att fortsätta krympa under hela året, enligt Riksgäldens färska prognos. Eller som Bo Sandelin, professor i nationalekonomi vid Göteborgs universitet, uttrycker det:

– Själva BNP-minskningen i sig på runt 5 procent är inte katastrofal. Det innebär att vi hamnar på ungefär samma BNP-nivå som 2005–2006. Och då levde vi ju rätt så hyggligt. Det var inte någon allmän svält. Problemet är att det leder till att många blir arbetslösa. Det blir en ojämn fördelning av de varor och tjänster som vi har till förfogande.

Det skulle bekymra också [[Anders Borg]]. Minskad sysselsättning innebär minskade skatteintäkter. Han vill varken tvingas till skattehöjningar eller nedskärningar i välfärden strax före ett val. Det var därför han i veckan så smått, utan att lova några summor, aviserade att kommunerna skulle få ett ekonomiskt tillskott i den kommande vårbudgeten. Och det var därför han applåderade IF Metalls Stefan Löfven efter att han tecknat det historiska avtalet.

Men Löfven besvarade knappast inviten när han i tisdags, för andra dagen i rad, kallade till presskonferens. Denna gång för att meddela att förbundets a-kassa skulle höjas.

Minuterna före presskonferensen, innan han skulle skylla höjningen på alliansregeringen, stod han omringad av ett gäng fackmedlemmar i förbundets egen högborg.

– Det sa man ju inte till oss i går, sa den förste upprört.

– Då får man ju inga pengar den dagen man inte arbetar, sa nästa.

– Då blir det ju en lönesänkning, konstaterade den tredje.

Så kom pressen in och Löfven smet iväg.

– Lönesänkning, muttrade Metallarna.