Labours strategi – förebild för S

Höll britterna val i dag, rapporterade Sunday Times förra helgen, skulle Labourpartiet få en majoritet på 286 platser i parlamentet. Det är nästan en lika stor majoritet som det rekordstöd kriskoalitionen samlade i valet 1931, under depressionen.  

Labours starka ställning är främst en följd av att Torypartiet gjort sig enastående impopulärt. Men det är samtidigt inte länge sedan Labour mer eller mindre togs över av en radikal falang och riskerade att marginaliseras. Även om Labours rekordstora stöd inte i första hand beror på den nuvarande Labourledaren Keir Starmer, förutsätter det ändå att Starmer vridit Labour tillbaka till valbarhet. Att andra socialdemokratiska partier, däribland det svenska, sneglar på Labour är inte märkligt. 

Det är här ”Blue Labour” dyker upp. 

Tony Blair ledde Labourpartiet till nya höjder runt millennieskiftet, men New Labour nådde till sist vägs ände. Ett idémässigt vakuum uppstod efter att den tidigare ideologin, eller varumärket, hade fallit. Partiet visste vad det inte ville vara, men inte vad det ville vara i stället. Blue Labour var det första och tydligast formulerade alternativet. 

Det var under ett möte i Bloomsbury våren 2009, ett år innan Labour förlorade valet, som statsvetarprofessorn Maurice Glasman lanserade begreppet. Idén, enkelt uttryckt, var att Labour förlorat sig i jakten på medelklassväljare. Partiet behövde återknyta till arbetarklassen och den centrala insikten var att arbetarklassväljare i grunden är socialt konservativa med en stark känsla för nationen. Blue Labour innebar ett Labourparti som accepterade och bejakade de grundvärderingarna, samtidigt som det stod för marknadskritik och återuppväckte tron på en solidarisk ekonomi under statens överinseende. 

De filosofiskt lagda talade om en blandning av Aristoteles och den österrikisk-ungerske sekelskiftesekonomen Karl Polanyi. Andra nöjde sig med att beskriva Blue Labour som en återgång till ett slags gråsosserörelse. 

Det råder delade meningar om i vilken grad Keir Starmer förvandlat Labourpartiet till ett Blue Labourparti, men att han tagit intryck av rörelsen är klart. Maurice Glasman har fortsatt att utveckla sina tankar. Så sent som för ett par år sedan gjorde han det i en bok, med just titeln Blue Labour. Och runt om i Europa har tankarna fått fäste. 

I Sverige var Eskilstunas kommunalråd Jimmy Jansson en av de första och förespråkarna för att även svenska socialdemokrater bör välja Glasmans väg, men han är inte ensam. För Socialdemokraterna handlar det inte bara om att ta upp kampen med Sverigedemokraterna om mer konservativa arbetarväljare; Vänsterpartiets målmedvetna försök att ta sig tillbaka till bruksorter och industriarbetare var en variant av Blue Labour. Så länge Socialdemokraterna inte kunde samla sig fanns här en lucka för Vänsterpartiet. Men sedan Magdalena Andersson tagit över tycks Socialdemokraterna ha bestämt sig. Det märks på Anderssons myckna tal om sin stolthet över Sverige. Det märks i instruktionerna till och uttalandena från de elva arbetsgrupper partiet tillsatt för att ”göra Sverige mer som Sverige”. Det märks i stödet för hårdare tag inom kriminalpolitiken, löftet om skarpa åtgärder mot segregering och många andra frågor av liknande slag. 

Det kommer att hålla i sig, åtminstone fram till valet 2026. Vad som händer sedan beror på valresultatet. Hittills ser det bra ut, med ett opinionsstöd för Socialdemokraterna mellan fem och sju procentenheter över valresultatet. 

***

Läs även: Huka er gubbar och kärringar, nu laddar anglosaxarna om

Läs även: Sju svåra år – del ett