Liberalernas frälsare?
Liberalernas återuppståndelse i opinionen är något av ett mirakel – och de har Johan Pehrson att tacka för det.
Bild: Stina Stjernkvist / SvD / TT
Liberalerna valde mellan Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag. De fick Johan Pehrson – och det kan bli deras räddning.
Det är nästan exakt tre år sedan Johan Pehrson hoppade av kandidaturen till partiledarposten i Liberalerna. Ingen blev särskilt förvånad. Inte ens Pehrson själv tog riktigt sin kandidatur på allvar. Valet stod mellan Sabuni och Ullenhag och det var mer än ett partiledarval, åtminstone för de delar av partiet som är noga med att lägga till ”social-” framför ”liberal”. Det var en fråga om partiets själ.
Med Ullenhag kunde Liberalerna undvika förtappelsen. Med Sabuni riskerade Liberalerna att dras ned i underjorden.
Sabuni vann, dessutom rätt övertygande. Och det där med underjorden var inte alldeles fel, men i en mer direkt betydelse.
Liberalerna hade varit på en långsamt nedåtgående bana i femton år och förlorade ytterligare efter Januariavtalet, då de valde bort en borgerlig regering. Bland den majoritet som till sist stödde Sabuni talades det om att hennes ”tydlighet” skulle vända trenden.
Det blev också en liten, månadslång topp i opinionen precis då Sabuni valdes, i skiftet juni-juli 2019, men sen återgick allt till det gamla. Opinionsstödet föll tillbaka på tidigare låga nivåer och fortsatte långsamt att sjunka. Den här våren – ett valår – hade Liberalerna gått så dåligt så länge att nästan alla hade räknat ut dem. I ”alla” ingick en hel del liberala sympatisörer, till och med aktiva i partiet.
Men så kom det plötsliga beskedet att Nyamko Sabuni gav upp.
Många hängde upp det på en olycksalig och lite snackig film, där Sabuni talade om att fly till Norge om Sverige skulle angripas militärt. Men den skulle knappast ha spelat så stor roll, om Sabuni hade haft partiet i sin hand. Men det hade hon inte.
Det finns en hyfsad enighet om de brister Sabunis ledarskap uppvisade. En del är enkla: hon sägs ha svårt att leda ett möte på traditionellt folkrörelsevis. Hennes förmåga att locka väljare på den yttre arenan överskattades. Hon var luddig, snarare än tydlig. Men framför allt vann Sabuni aldrig den inre arenan, det vill säga sina egna partiaktiva. Även de som stödde henne politiskt kunde inte riktigt bortse ifrån att hon verkade nonchalant, ibland till och med ointresserad, av partiorganisationen. Hon valde en partisekreterare, Juno Blom, som bara varit medlem i partiet i två år. Hon kunde strunta i att hålla det traditionella sommartalet på västkusten. Kvällen hon blev vald tackade hon nej till att komma till Aktuellt. Hon åt middag med vänner; Johan Pehrson fick åka till tv-studion och tala för den nya ledaren.
Sabuni kritiserades för att vara en karriärist som tagit jobbet av prestigeskäl, snarare än av omsorg om partiet och dess idéer. Det handlade inte bara om politik, utan snarare om sådant som kan hänföras till det kulturella och sociologiska.
För att vara burdus: Sabuni var inte en ”riktig liberal”.
Entré, ännu en gång, Johan Pehrson.
Det var knappast någon kupp när Sabuni gick, men partiorganisationer, särskilt missnöjda sådana, är väldigt lyhörda. Små skiftningar kan spela stor roll och någonstans, strax efter den där filmen, upplevde många det som att Johan Pehrson till sist tog sin hand från Sabuni. Och Pehrson är garanterat en ”riktig liberal”.
Politiskt har ingenting av betydelse hänt. Sabuni och Pehrson anses båda stå för en högerlinje inom Liberalerna. Om något har Pehrson varit ännu tuffare i till exempel rättsfrågor. Men opinionsmässigt verkar samtidigt något enastående ha hänt. På ett par månader har Liberalerna fördubblat sitt stöd. Det är inte längre orimligt att spekulera i att Liberalerna och Centerpartiet möts kring sex procent. Liberalerna skulle rent av kunna gå om Annie Lööfs dalande parti.
Väljarna kommer i stor utsträckning från Moderaterna, Centerpartiet och delvis soffan. Det handlar antagligen om tidigare liberala väljare som hittat tillbaka. En del av dem hade nog räknat ut partiet, men något har fått dem att repa mod igen och det enda ”något” som finns där är Johan Pehrson.
Det är delvis orättvist, förstås. Nyamko Sabuni gjorde en hel del grovjobb för att få Liberalerna tillbaka som trovärdigt borgerligt alternativ. Det påminner inte så lite om Anna Kinberg Batras tid som moderatledare. Pehrson tillträder, tack vare det, i ett parti som är i betydligt bättre läge än det Sabuni fick ta över. Men det är inte hela sanningen, eller ens den viktigaste sanningen.
Liberalernas återhämtning är en huvudsakligen inre process. Svenskar i gemen har ingen fast uppfattning om Pehrson än, men folk i och kring Liberalerna känner igen en folkpartist när de ser en sådan. Det gör dem lättade och på gott humör. Och gott humör sprider sig.
Det är påtagligt hur den bråkiga vänsterfalangen inom Liberalerna nu sitter i båten. Ett skäl är förstås att Liberalerna är ett fattigt parti och att flera inom vänsteroppositionen finns på listorna och vill in i riksdagen, eller rent av bli ministrar och statssekreterare. Men i botten finns också något slags återvändande känsla av hemhörighet.
De kanske inte håller med Johan Pehrson om allt, men de litar på honom.
Mycket kan hända före september, men skulle Johan Pehrsson uträtta ett under – och vid det här laget är allt över fyra procent ett under – kommer han att ha ett urstarkt mandat inför regeringsbildningen. Det gör kanske Liberalerna mer pålitliga som borgerlig samarbetspartner, även om Socialdemokraterna startar en skamkampanj med Sverigedemokraterna som vapen.
De som haft en nära-döden-upplevelse blir ofta tacksamma för vad de har. Det gäller möjligen även politiska partier.
***
Läs även: Varför lyfter inte Moderaterna?
