Magdalena, gråt inga fler tårar för min skull
De mest övertygande gråterskorna är ofta de notoriskt oärliga.
Toppbild: TT
Det har hänt att jag hulkat mig genom tal. Vid min pappas minnesstund, till exempel. Och – mer svårförklarligt – på Claes de Faires 40-årslunch. Han är en förträfflig person och hade just förlöst mig från uppdraget att dagligen leda den här tidningen, vilket fortfarande kan få mig tårögd av tacksamhet, men att böla offentligt var ändå att ta i. Jag skyller det på en tillfällig medicinering. Droger expanderar inte bara sinnena, utan även tårkanalerna.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vad som låg bakom Magdalena Anderssons vitt omskrivna snörvlande i riksdagens talarstol vet antagligen bara hon själv. Jag har läst hela skalan av spekulationer, från cynisk kalkyl till uppriktig förtvivlan. Dessutom hela skalan av analyser av spekulationerna, från Åsa Beckmans feministiska avhyvling av dem som fnyser åt Anderssons tårar, till Elsa Westerstads slutsats att det inte är Anderssons kön, utan hennes tillkämpade försök till spontanitet, som skämmer föreställningen. Men Magdalena Andersson är inte först att snyfta i riksdagens talarstol.
Ni minns väl Fredrick Federley? Sommaren 2008 skulle riksdagen fatta beslut om FRA-lagen. Annie Johansson, som hon hette då, och hennes frihetliga vapendragare Federley höll emot partilinjen. Det var jobbigt. Så jobbigt att Fredrick grinade sig genom sitt anförande och refererade till sin lilla mamma. Det blev till sist återremiss och en kosmetisk justering av förslaget, som Federley och Johansson godtog, så tårarna spilldes inte helt i onödan.
I skuggan av, om än inte i, riksdagens talarstol snyftade sig Åsa Romson igenom presskonferensen i Rosenbad 2015, när Stefan Löfven till sist såg det som han inte hade sett komma och skruvade åt asylpolitiken. De tårarna fälldes förgäves, både i sak och vad gäller opinionsläget.
Om vi vidgar vyerna var Barack Obama en mästare på att låta ögonen tåras. Det kunde ske både vid tragiska händelser, som skolskjutningar, och i ren glädje, som när Aretha Franklin klämde i med sin signaturmelodi, Carole Kings A Natural Woman. Bill Clinton ska vi inte tala om. För honom låg gråten alltid nära till hands och där finns kanske en förklaring till varför tårar är en svår politisk genre: de mest övertygande gråterskorna (oavsett kön. Det är en etablerad term) är ofta de notoriskt oärliga.
Politisk sentimentalitet har en lång historia, sällan vacker. Man kan gå ända till romarna, som grät för Res publica, i antikhistorikern Johan Vekselius formulering, men det var Jean-Jacques Rousseau som röjde vägen för det moderna politiska gråtandet i sina självömkande Bekännelser. Tvivlar man på att politiskt lipande ofta bottnar i egocentricitet, snarare än i omsorg om världen, är Rousseau det bästa motmedlet. Av Rousseau och det som kom ur hans gråtmildhet – han är idémässig fader till modern totalitarism – lär vi oss också att den andra sidan av politisk sentimentalitet ofta är politisk hänsynslöshet.
Så obehaget inför Magdalena Anderssons tårar har ganska god grund. Lipande politiker är sällan att lita på, hur ärligt menade deras tårar än är. Inte för att de visar svaghet och beter sig ”kvinnligt”, utan därför att offentlig gråt ofta avslöjar självömkande skojare. Inte sällan politiker med en skör världsuppfattning, som bara kan sluta i besvikelse, eller aggressiva angrepp på dem som spräcker illusionerna.
Mitt tips till er som inte kan låta politiken vara är att spara tårarna till minneshögtiderna, födelsedagskalasen, eller åtminstone Aretha Franklin.
***
Läs även: Var ligger mitten?
