Mer Trump – mindre krig?

Huruvida världen var säkrare när Donald Trump var USA:s president kan få vara osagt. Däremot tyder mycket på att den var lugnare under hans tid i Vita huset än under både före- och efterträdaren. Slutsatsen kan måhända tyckas provocerande, med tanke på att Trump undergrävde förtroendet för sitt lands institutioner, skapade oklarheter i relationen till flera nära allierade länder samt att han fortfarande inte har förmått erkänna valförlusten 2020. Plus att han nu står åtalad för en rad brott. Men flera saker kan vara sanna samtidigt. Richard Nixon var också till skada för sitt lands institutioner och missbrukade presidentmakten grovt. Samtidigt åstadkom han en historisk och framgångsrik öppning av de diplomatiska relationerna med Mao Zedongs Kina. 

Så hur ska vi sammanfatta Trumps utrikespolitiska gärning? Låt oss börja med åren som gått sedan han sparkades ut från Vita huset. Joe Biden fullföljde Trumps (förvisso ogenomtänkta och dåligt förhandlade) reträtt från Afghanistan. Men det skedde under så kaotiska former att USA framstod som mer tillintetgjort än någon gång sedan evakueringen av Saigon 1975. Därefter skapade Biden osäkerhet om USA:s Iran-politik genom att först lyfta vissa sanktioner och släppa frysningen av runt 60 miljarder kronor i iranska tillgångar i utlandet. Bara för att sedan återinföra vissa av sanktionerna efter den Iran-stödda terrorgruppen Hamas massaker i Israel i början av oktober.  

På Bidens vakt har Vladimir Putins Ryssland också inlett sin fullskaliga invasion av Ukraina. Kina har börjat mullra alltmer hotfullt mot Taiwan. Samtidigt har Nordkorea återgått till sin roll som oberäknelig krutdurk, efter ett kort töväder under Trumps sista år som president. 

Supermakters säkerhetspolitik ger ofta dominoeffekter. Joe Biden signalerade tidigt att det var slut med brösttonerna från Trumps dagar. Det i kombination med fiaskot i Afghanistan kan ha stärkt självförtroendet hos flera av världens totalitära och auktoritära ledare. En förhastad slutsats? Kanske. Men betänk följande: 

Ryssland angrep Georgien i augusti 2008, när George W Bush var på väg bort och dessutom upptagen med den då pågående finanskrisen och med krigen i Irak och Afghanistan. I början av 2014 angrep och annekterade Ryssland Krimhalvön, uppenbarligen i trygg förvissning om att fredsprisvinnaren Barack Obama inte skulle bistå Ukraina med annat än ord. Och 2022 övergick Ryssland till fullskaligt invasionskrig mot Ukraina, i ett läge när Biden enligt Kremls synsätt visat svaghet i Afghanistan. Men under Trumps presidentskap höll sig Ryssland någorlunda i skinnet.

Mellanöstern då? När Donald Trump blev president ärvde han Obamas doktriner, till exempel att Palestinafrågan är nyckeln till hela regionens problem. Obama hade sökt dialog med Iran, bland annat i form av det kärnvapenavtal som innebär att Iran skulle begränsa sin uran-anrikning under en begränsad tid, i utbyte mot lättade sanktioner. Det, i kombination med Obamas omvittnat dåliga relationer med Israels regering, sände helt fel signaler till helt fel krafter. 

Donald Trump gjorde en omfattande u-sväng i USA:s Mellanösternpolitik. Han släppte MOAB, USA:s kraftigaste konventionella bomb, på ett IS-fäste i Afghanistan. Han rev sönder avtalet med Iran och införde de hårdaste sanktionerna hittills mot landet. Han beordrade det drönaranfall som dödade Qasem Soleimani, en av Iran mäktigaste militärer och befälhavare i elitstyrkan Quds. Dessutom flyttade han den amerikanska ambassaden i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Palestinafrågan ignorerade han helt.  

Så långt piskan. Men det fanns även morötter. Efter de inledande kraftdemonstrationerna skickade Donald Trump sin svärson Jared Kushner till Mellanöstern som fredsförhandlare. Det resulterade i Abrahamavtalen: freds- och normaliseringsavtal mellan Israel och, i tur och ordning: Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan. 

Det var en exempellös framgång. Dessförinnan hade endast två arabländer slutit fred med Israel. Egypten 1979 och Jordanien 1994. Det gjorde Abrahamavtalens rollista än mer intressant. Att Förenade Arabemiraten deltog antogs vara ett tecken på att grannlandet Saudiarabien var på väg i samma riktning. Det hade i så fall inneburit ett ännu större genombrott. Saudiarabien är en av stormakterna i Mellanösterns egna kalla krig, med Iran som primär rival.  

Trumps linje gick alltså ut på att utnyttja den arabiska rädslan för Iran, som backar upp en lång rad terrorgrupper i arabvärlden – Hamas och Islamiska Jihad i Palestina, Hizbollah i Libanon, Houthi-gerillan i Jemen – och som har goda förbindelser med Muslimska Brödraskapet i Egypten. Samtidigt gjorde han klart att USA är en garant för Israels existens och att fred med den judiska staten är både ekonomiskt och diplomatiskt lönsam. ”Var kompis med min kompis så får du godis. Bråka med min kompis så får du stryk.” 

Här hade Trump gravitationen på sin sida. Flertalet arabstater är, mellan skål och vägg, mer oroade över Iran än över Israel. Dessutom försöker världen successivt göra sig oberoende av fossila bränslen, varför det förr eller senare blir nödvändigt för de arabiska oljestaterna att förbättra sina relationer med Israel som är regionens bäst utvecklade ekonomi.  

När Joe Biden blev president bytte han Trump-linjen mot Obama-linjen och sedan dess har inga nya fredsavtal träffats. Tvärtom har utvecklingen gått bakåt. Hamas angrepp på Israel var humanitärt groteskt men geostrategiskt begripligt. Såväl Hamas som Iran insåg förstås att Israels vedergällning skulle bli apokalyptisk, men även att det oundvikliga krigsutbrottet skulle göra det svårt för fler muslimska länder att sluta fred med Israel.  

Om Trump hade blivit omvald 2020, eller om Biden hade behållit Trumps utrikespolitik, så är det möjligt att Hamas inte hade genomfört sin attack. Antingen för att den hade varit politiskt lönlös eller för att sanktionerna mot Iran hade förhindrat den. Oavsett så talar siffrorna för att Trump var framgångsrik i Mellanöstern. Han mäklade fram fyra fredsavtal, mot ett för Jimmy Carter, ett för Bill Clinton och noll för övriga presidenter sedan det moderna Israels grundande 1948. 

Donald Trump förstod även energitillgångarnas geopolitiska betydelse. Under hans presidentskap blev USA världens största oljeproducent, vilket sannolikt fungerade som politisk hävstång i hans kontakter med Mellanöstern. Men kanske mer anmärkningsvärt är hans utspel vid ett Natomöte i Bryssel 2018. Där slog presidenten, inför rullande kameror, fast att Tyskland är kontrollerat av Ryssland. 

”Ni vill att vi subventionerar ert militära försvar mot Ryssland, samtidigt som Tyskland tecknar enorma energiavtal med Ryssland och gör sig beroende av rysk gas och olja”, fnös Trump till Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, som fåraktigt försökte förklara att ”det är bättre att vi står tillsammans”, innan Trump avbröt honom: ”Hur är vi tillsammans om ni får er energi från det land som ni vill att vi ska skydda er från!?”. 

Utbytet följde knappast det diplomatiska protokollet, men i kölvattnet av den energikris som drabbade Europa efter Rysslands invasion av Ukraina är det i dag omöjligt att förneka Trumps poäng. Han såg det komma, Angela Merkel och den europeiska intelligentian gjorde det inte. Dessutom åstadkom Trumps administration ett ekonomiskt normaliseringsavtal mellan Serbien och Kosovo, ett litet men viktigt steg som EU varken hade lyckats åstadkomma eller visade någon entusiasm inför. 

Trumps hantering av det isolerade, men kärnvapenbestyckade, Nordkorea fick dock utskällningen i Bryssel att likna vänliga råd. Inför FN:s generalförsamling 2017 kallade Trump den nordkoreanska diktatorn Kim Jong-un för ”Little Rocket Man”, slog fast att hans regering är ”depraverad” och att ”USA är ett tålmodigt land, men om vi måste försvara oss kommer vi att totalförstöra Nordkorea”. Nordkorea svarade med ytterligare missiltest, men bakom kulisserna ökade den diplomatiska aktiviteten och året efter träffades Trump och Kim i Singapore. Det följdes av ytterligare två möten 2019, först på gränsen mellan Nord- och Sydkorea och sedan i Vietnam. Från hot om förintelse till de tre första mötena någonsin mellan sittande ledare för respektive land. Och mötena var knappast bortkastade. Nordkorea har inte utfört några kärnvapentest sedan 2016 och de båda ledarna tog några steg på vägen mot nukleär avspänning på Koreahalvön. 

Betyder allt detta att Donald Trump är en bättre person än Biden, Obama och Bush? Nej, han är nog just så nyckfull, tunnhudad och amoralisk som han framställs i media. Men den beskrivningen passar även på ledarna för världens andra oroshärdar. Kanske var det därför han var så pass framgångsrik i hanteringen av dem. Att säga ”jag kan bomba dig till stenåldern, men vad sägs om att först ta en fika och snacka affärer?” framstår sannolikt som mindre apart i Sudan än i Sverige. Man kan rent av säga att Trump var utrikespolitiskt framgångsrik av samma skäl som han var inrikespolitiskt destruktiv. Världens diktatorer förstod att han var kapabel att ta med en bazooka till ett knivslagsmål, något som ingen tror om Biden eller Obama. 

Under hans presidentskap hördes ständiga varningar om att hans tilltag – inte minst ambassadflytten i Israel och skällandet på Nordkorea – skulle utlösa storkrig. Med facit i hand vet vi att han blev den första presidenten i USA sedan Jimmy Carter som varken startade ett nytt krig eller gav sig in i ett som redan pågick. Han var långt ifrån fläckfri och hans svek mot kurderna gav Ryssland och Turkiet spelutrymme i Syrien. Men i motsats till Barack Obama, som hotade Syriens Bashir al-Assad med allvarliga konsekvenser om denne använde kemiska vapen i inbördeskriget, bara för att sedan passivt se på när sådana vapen kom i bruk, så höll Trump fast vid sina röda linjer. I en galen värld kan även sådant räknas som stabilitet. 

Vi vet förstås ingenting om hur en eventuell ny presidentperiod för Donald Trump kan gestalta sig. Men den som vill hävda att världen under tjugohundratalet har varit lugnare när han inte var president än när han satt i Vita huset behöver även svara på följdfrågorna ”när?” och ”var?”. 

***

Läs även: Kaos i kongressen i USA

Läs även: Infekterade strider gör det omöjligt att styra USA