Migrationen – nästa fråga som kan fälla regeringen under 2021: »Mycket laddat«

Besvikelse fanns i alla läger efter presskonferensen i Rosenbad den 15 september 2020. Ingen enighet hade manifesterats i den fråga som väljarna på senare år prioriterat högt – tidvis högst.

I ett år hade partiernas representanter arbetat i en parlamentarisk kommitté med det förpliktigande namnet: »En långsiktigt hållbar migrationspolitik«.

Experter av olika slag, jurister och statsvetare hade varit flitiga. Närmare 700 sidor samlad kunskap landade hos statsministern. Förslagen skulle uppfylla direktivens honnörsord om en långsiktig, hållbar, human, rättssäker och effektiv flyktingpolitik.

I utredningens sista bilaga finns en matris som visar omröstningsresultatet för de olika förslagen.

Det är ett splittrat protokoll med ett kryss här och ett kryss där.

•  Miljöpartiet röstar för 3 förslag medan Social­demokraterna har kryssat för alla 26.

• Moderaterna säger ja till 14 av förslagen och Centerpartiet till 15.

• Kristdemokraterna vill se 20 förslag bli verklighet medan Sverigedemokraterna röstar för 8. Vänsterpartiet röstar som Miljöpartiet på 3 stycken.

En otålig ordförande, den högt meriterade juristen och kammarrättspresidenten Thomas Rolén, ville inte vänta längre. Han såg tiden rinna ut och han lät förslagen gå till omröstning. Alla röstade på sitt och eventuella förhandlingsöppningar gick upp i rök.

Det här hände för en evighet sedan när dåvarande invandrarminister Maj-Lis Lööw och hennes medarbetare drog kundvagnar fyllda med flyktingakter genom Regeringskansliets korridorer.

Papperen rymde överklaganden från asylsökande som till slut nått den sista instansen: regeringen. Och det var Maj-Lis Lööw som skulle göra jobbet. I en intervju i Dagens Nyheter 2006 berättade hon:

– Jag började ladda på söndagskvällen för jag visste att hela måndagen skulle jag avgöra enskildas livsöden. På torsdagen, efter regeringens veckomöte, blev namnen på dem jag avvisat offentliga och demonstranter samlades utanför på gatan med ett lakan där de skrivit namnen.

Maj-Lis Lööw lade till:

– Det var och är för mycket hjärta och för lite hjärna i flyktingdebatten.

[caption id="attachment_649488" align="alignnone" width="991"] Asylrätt – eller fel? I november 2015 var det miljöpartistiska språkröret Åsa Romson nära tårar när hon på regeringens presskonferens tvingades medge att man nu pressats till en tillfällig, mer restriktiv, lag för asylsökande. [/caption]

År 2020 är debatten sig ganska lik även om det sedan länge i princip finns en enighet om att politiken ska träda tillbaka till förmån för juridiken.

Så har också skett genom olika reformer men sedan har verkligheten gång på gång trängt sig på med krig, konflikter och opinionsstormar som lett till amnestier och undantagsregler.

Hjärtat och hjärnan har fortsatt kämpa. Vilket organ man anser ska vara överordnat varierar med partifärg och läggning.

Maj-Lis Lööw var invandrarminister när det berömda så kallade Luciabeslutet togs av Ingvar Carlssons regering den 13 december 1989.

Muren hade fallit i ett Europa fyllt av förhoppningar och oro. Antalet asylsökande hade ökat månad för månad. Det kom över tusen människor varje vecka till Sverige.

Den socialdemokratiska regeringen ansåg att situationen var ohållbar. Asylapparaten var dimensionerad för ett mottagande på högst 5 000–6 000 flyktingar per år. Under december 1989, en månad, kom 5 157 nya asylsökande.

»Vi har nu nått gränsen för vad vi klarar av«, skrev regeringen i ett pressmeddelande.

Och i texten uttrycks den paradox som fortfarande gäller i Sverige: Eftersom den svenska lagen och det svenska mottagandet varit så generöst, och så många därför tagit sig hit, så måste det nu bli restriktivare.

Situationen känns igen från flyktingboomen 2015.

Det finns en gräns.

Svaret på frågan om antal och gränser för solidaritet kokade i oktober och november 2015 ner till ett beslut om en tillfällig, mer restriktiv lag.

Dåvarande miljöpartistiska språkröret och ministern, Åsa Romson, föll nästan i tårar på presskonferensen. Allt var fjärran från den eufori som dominerat offentligheten tidigare under hösten med en stor tv-sänd artistgala och statsministerns uttalande i ett anförande på Medborgarplatsen i Stockholm: »Mitt Europa bygger inga murar.«

Nu skulle »EU:s miniminivå« för flyktingmottagning tillämpas. Den humanitära stormakten skulle ta många steg tillbaka.

Men parallellt kom, pådrivet av Centerpartiet och Miljöpartiet, ett komplicerat undantag för ensamkommande unga som saknar asylskäl, den så kallade gymnasielagen.

En konflikt fanns inom regeringen 2015. Och den är kvar.

Socialdemokraterna har ett kongressbeslut om att skapa en lag på samma nivå som övriga länders och Miljöpartiet har sin flyktinggenerösa tradition.

Grunden för all asylpolitik är FN:s flyktingkonvention från 1951 som skapades för att ge skydd åt de som blivit flyktingar på grund av andra världskriget. År 1967 utvidgades konventionen genom ett tilläggsprotokoll, New York-protokollet, så att den inte längre var begränsad till flyktingar från Europa och tidsperioden före 1951.

Till detta kommer direktiv från EU och den svenska utlänningslagens egna tillägg i generös riktning.

Den svenska utlänningslagen klubbades igenom 2005 men är sedan 2015 ersatt med den tuffare tillfälliga lagen.    

Den 20 juli 2021 måste det finnas en ny lag på plats. Annars tickar den gamla, mer generösa, lagen i gång igen. Den som under lång tid fick Sverige att sticka ut i Europa.

Under flera decennier var Sverige en av de allra största flyktingmottagarna i Europa per capita. År 2015 med tre till fyra gånger fler asylsökande per invånare än tvåan Tyskland.

Lagstiftarna och de politiska förhandlarna har ett drygt halvår på sig. Till en början ska den migrationspolitiska kommitténs splittrade lunta bedömas av nästan 100 remissinstanser, från Akademikerförbundet till Åre kommun, senast den 7 december.   

Henry Mårtenson, ämnesråd på justitiedepartementet, kunde redan efter några dagar notera att ett remissvar kommit in från Alvesta kommun.

Ämnesrådet lade ut svaret, undertecknat av kommunsekreteraren i Alvesta, på regeringens webbplats. Men den som läser blir besviken. Kommunledningskontoret meddelar att man avstår från att svara. Dock tillönskas justitiedepartementet en fortsatt fin vecka.

Alvesta har en lång erfarenhet av flyktingmottagande och borde ha många erfarenheter att bidra med.

Integrationsutvecklaren Per Olof Hjälmefjord till exempel. Han har varit med i över 30 år, både inom kommunen och på Migrationsverkets regionkontor för Sydsverige som en gång fanns på orten.

– De första invandrarna kom hit för att jobba redan 1966 så det finns en lång tradition, säger Per Olof Hjälmefjord. Jag anser inte att det har varit några stora motsättningar egentligen. Men många tycker nog att det räcker. Alvesta har till exempel länge stuckit ut när det gäller utbetalat försörjningsstöd, även om det minskat senaste året. Det blir ju undanträngnings­effekter i samhället. Kanske måste vi följa Europa i övrigt.

Per Olof Hjälmefjord berättar att kommunen som mest hade 800 asylsökande samtidigt. I dag är de cirka 150.

– Många har stannat kvar i kommunen i de billiga lägenheter vi har. Här finns en ganska stor grupp somaliska kvinnor och deras barn, och några män. Det har tagit lång tid för dem att komma i egen försörjning, de flesta kom 2012 och 2013, men en del är på gång nu.

Förra året rev Alvesta kommun tre hyreshus med ett 80-tal slitna lägenheter som använts som asylboende. Nya bostäder har byggts men det har inte varit helt lätt att få dem uthyrda.

– Hyrorna är högre och många, även de som har stadiga jobb, prioriterar låg hyra för att kunna fortsätta skicka pengar till släktingar i hemlandet varje månad.

Fokus söker kommunens utvecklingschef för att fråga varför inte kommunen vill svara på remissen. Hon hänvisar till brist på tid och utredningsresurser. Och till den politiska nivån.

Kommunalrådet Per Ribacke (S) sitter i möte men uttrycker sig kort och tydligt.

– Det är en laddad remiss. Här styr S och C och V, i minoritet, och det skulle bli svårt att formulera något tillsammans. Vi avstår.

Så blir det första remissvaret, icke-svaret, en spegling av rikspolitikens svårigheter.

Under 1990-talet spädde nya konflikter och krig på flyktinginvandringen, inte minst på grund av Balkankrigen. Många politiker och opinionsbildare i medierna engagerade sig i enskilda flyktingfall. Flera borgerliga politiker hamnade i hetluften.

År 1992 var folkpartisten Birgit Friggebo kulturminister med ansvar för invandrarfrågor. Hon var med och inrättade Utlänningsnämnden som var tänkt att skapa ett större avstånd mellan invandrarministrar och besluten om enskilda fall.

Det var en tid när den så kallade Lasermannen sköt människor med invandrarbakgrund, och Birgit Friggebo skulle kanske bli mer ihågkommen för att hon försökte skapa lugn med allsång och We shall overcome på ett offentligt möte med upprörda Rinkebybor och den unge statsministern Carl Bildt.   

I hans regering var folkpartisten Bengt Westerberg socialminister.

Han var bland annat känd för att han under valnatten 1991  reste sig ur soffan och lämnade tv-studion när representanter för det populistiska partiet Ny Demokrati skulle ta plats bredvid honom.

Men Bengt Westerberg stod också bakom det visumtvång som infördes inför anstormningen av flyktingar från Bosnien. Det kritiserades hårt för att vara hjärtlöst och hindra människor från att fly från ett brutalt krig.

Bengt Westerberg ansåg att visumtvånget var nödvändigt: Annars hade Sverige som enda land i Europa haft öppna gränser och fått ta emot hundratusentals människor.

Samtidigt menade han att humaniteten krävde ett snabbt besked till dem som redan fanns här.

Så de 40 000 bosnier som fanns på svenska flyktingförläggningar och väntade på asyl fick alla permanenta uppehållstillstånd. Ett slags amnesti om än formellt med individuell prövning.

I dag har till och med Miljöpartiet accepterat tillfälliga uppehållstillstånd som huvudregel. Detta faktum har gått under den mediala radarn.

Migrationskommittén presenterades alltså den 15 september 2019 men redan under sommaren stod det klart att någon överenskommelse inte skulle nås.

[caption id="attachment_649490" align="alignnone" width="991"] Anna Hirvonen. FOTO: TT[/caption]

Annika Hirvonen var Miljöpartiets representant under de sista månaderna. Hon är riksdagsledamot sedan 2014 och en av partiets två gruppledare i riksdagen.

Av den moderata representanten kallades hon i medierna för »den gröna elefanten i rummet«. Alltså en representant för det Miljöparti som Moderaterna ansåg omöjliggjorde en bred överenskommelse.

I slutdokumentet har Annika Hirvonen skrivit ett särskilt yttrande med ovanligt personliga formuleringar:

»Hur vi behandlar världens mest utsatta männi­skor berättar hur vi ser på värdet av en människa. Storheten i det mäter jag bäst i den kärlek som drabbade mig när min son föddes. Jag kan inte välja att sluta se mina egna barn i de barn som tvingas på flykt, som slits från sina föräldrar till följd av krig och förtryck.«

Hur tycker du avvägningen mellan humanitet och juridik ska se ut i flyktingpolitiken?

– Det blir så lätt i debatten att det bara handlar om volymer, strömmar och att människan glöms bort. I grunden handlar det om mänskliga rättigheter. Till exempel barns rätt att återförenas med sina föräldrar om de blivit separerade, säger Annika Hirvonen.

Är flyktingpolitiken ett speciellt område inom politiken?

– Nej, jag tycker inte det. Det kränger mellan hjärta och hjärna inom många politikområden. Till exempel i sjukvårdspolitiken och hanteringen av lagen om stöd till funktionshindrade. Det handlar alltid om att hitta vägar framåt utifrån de värderingar en har. Att hitta det som är rätt. Vi måste skriva lagar som inte får hjärtskärande konsekvenser. Vi i Miljöpartiet hade svårt för hela premissen i utredningen: att göra det svårare för människor på flykt.

Blev du förvånad över att det inte blev en överenskommelse?

– Nej, jag tror att människor sett vad vi kämpat för, att det stod klart redan i somras. Att volymmål som Moderaterna och andra var inne på inte är förenligt med asylrätten. Jag är inte så förvånad över att det havererade. Jag har sett M förändras till ett mer populistiskt parti som väljer bort breda överenskommelser.

Och er partner i regeringen?

– S har också förflyttat sig mycket och även Liberalerna som nu kan tänka sig begränsningar i rätten till familjeåterförening. Det har inte riktigt kommit fram. Och C ändrade sig om tillfälliga uppehållstillstånd mitt under kommitténs arbete.

Men det har ju ni också gjort eller hur?

– Nej, vi har inte ändrat vår politik. Däremot finns sedan Centerpartiets svängning en riksdagsmajoritet för att ha tidsbegränsade uppehållstillstånd som ´huvudregel. Vi har därför prioriterat vår kraft på andra frågor som till exempel stärkt  humanitärt skydd för barn och för personer som fått en stark anknytning till Sverige.

I början av 2000-talet fanns en stor politisk enighet om att styra om till en helt juridisk domstolsprocess, skild från politisk klåfingrighet.

Migrationsverket skulle fortfarande fatta grundbeslutet om asyl men överklaganden  skulle gå vidare till de nyinrättade Migrationsdomstolarna med möjlighet att ta avslag vidare till migrationsöverdomstolen.

Men så dök de apatiska barnen upp.

Anblicken av barn som låg till sängs okontaktbara, många matade med sond, var hjärtskärande.

Svenska kyrkan och andra opinionsbildare samlade hundratusentals namnunderskrifter till förmån för barnen vars föräldrar fått nej på sina asylansökningar.

Fem partier tog initiativ i riksdagen för en amnesti för alla asylsökande som kommit till Sverige före den 31 mars 2005 och inte fått ett slutgiltigt beslut. Förslaget röstades ner av Socialdemokraterna och Moderaterna. Men järnaxeln mellan S och M knäcktes när Miljöpartiet vägrade att godkänna den socialdemokratiska budgeten.

Det blev en amnesti. Om än begränsad.

De allra flesta barnfamiljer (med eller utan apatiska barn) fick sin ansökan prövad på nytt och tiotusentals som fått nej fick stanna.    

Amnestin uppnåddes i en överenskommelse mellan en motvillig socialdemokrati, ledd av partiledaren Göran Persson och ett envetet Miljöparti, under ledning av språkröret Peter Eriksson.

Frontlinjerna känns igen från dagens debatt. Socialdemokraterna och Miljöpartiet i konflikt.

Socialdemokraternas Göran Persson sitter sedan länge på läktaren. Häromdagen sa han i Expressen att han tyckte att asylsökande inte från början ska få tillgång till hela det sociala välfärdssystemet. Han påminde om att han varnade för »social turism« när EU utvidgades och han kritiserade den migrationspolitiska kommittén för att inte ha lagt förslag om en tröskel till välfärden.

I dag är Socialdemokraternas främste representant i migrationskommittén Rikard Larsson. Han är riksdagsledamot sedan 2014 och tidigare regionråd i Skåne samt vice ordförande i socialförsäkringsutskottet som hanterar flyktingfrågor.

Varför kom ni inte överens i kommittén? 

– Det var en besvikelse och sorg att de seriösa partierna inte blev överens. Det var ganska nära. Vi satt i åtta förhandlingsdagar. För oss i S blev det trots allt ett bra resultat när vi kunde ansluta oss till alla de 26 förslagen som det röstades om.     

Varför sprack det?

– Jag tycker att politiken många gånger verkar ha ett intresse av att visa upp två ansikten. Ett medialt med signaler till väljarna och ett annat som är den faktiska politiken.

När det sprack var alla tillbaka till sina ursprungliga synpunkter på ruta ett. Och det blev omöjligt att jämka.

Är flyktingpolitik ett område som andra?

– Nej, tyvärr inte. Det hade behövts mer av den pragmatism som finns inom andra politikområden.

Moderaterna ville diskutera volymmål, men inte ni? 

– Det är svårt att räkna på volymer. Vi kunde tänka oss ett strävansmål, ett andelsmål. Vi har 2 procent av EU:s befolkning men tog ett tag emot 12 procent av alla asylsökande. Det är inte hållbart. När vi diskuterade detta inom kommittén konstaterade vi att mottagandet de senaste åren, runt 20 000, var närmare en rimlig andel än tidigare.   

Ibland var skillnaderna mellan era krav och Moderaternas små, var det hänsyn till Miljöpartiet som hindrade en överenskommelse?   

– Nej, men ibland var vi verkligen nära varandra. Som när det gäller preskriptionstiden för att göra en ny ansökan. Nu är det möjligt att hålla sig kvar i Sverige fast man fått avslag och efter fyra år börja om med en ny ansökan. M vill att gränsen ska vara tio år. Vi föreslog åtta.

Så då blev det ingen förändring alls fast ni var så nära varandra?

– Nej. På en annan punkt var vi mer principiellt oense. Vi ville ha 13 månader långa uppehållstillstånd och inte 12 som M vill ha. 13 månader är viktiga i Sverige för att vara berättigad till bosättningsbaserade förmåner som bostadsbidrag och barnbidrag. Framför allt var det barnperspektivet som tog oss dit. M:s linje hade lett till sociala problem och mer försörjningsstöd.

Hur ska avvägningen mellan humanitet och regler se ut?

– Sverige ska ta sin del av ansvaret men inte andra länders. Vi ska ta emot men inte så mycket att vi misslyckas med integrationen.

Några veckor efter att utredningen släppts och det splittrade resultatet presenterats kallades till en ny presskonferens.

Det är den 8 oktober 2020 och nu har S och MP snackat ihop sig och lovade att komplettera utredningsremissen med en så kallad departementsskrivelse.

Statsminister Stefan Löfven och språkröret Isabella Lövin redovisade kompletteringar som skulle göra regeringssamarbetet lättare, även om de inte uttryckte sig så.

• Miljöpartiet fick en generösare gymnasielag med längre tidsgränser för en ung människa att skaffa ett arbete som ger rätt till uppehållstillstånd.

• Och så formuleringar kring en »säkerhetsventil« i lagen som medger fler humanitära undantag.

• Dessutom mildras kravet på försörjning när anhöriga anländer – i vissa fall.

Och så sa Isabella Lövin det rakt ut: »Tillfälliga uppehållstillstånd blir huvudregeln.«

Och hon grät inte.

Det har hänt mycket sedan flyktingboomen för fem år sedan.

I omvärlden, den allmänna opinionen och kanske också i Miljöpartiet.

År 2015 kommer 162 000 asylsökande till Sverige. Utvecklingen hade pågått några år även om en del svenska politiker verkade överrumplade.

Det gick att se det komma.

Antalet asylsökande till Sverige hade ökat påtagligt under några år. Inte minst från inbördeskriget i Syrien som bröt ut 2011.  Från nivåer omkring 20 000 asylsökande nådde siffrorna över 30 000 och snart 40 000. Och 2013 nära 55 000 asylsökande.

Det året fattade det svenska Migrationsverket ett för Europa unikt beslut som sannolikt bidrog till Sveriges starka dragningskraft.

Migrationsverket bestämde att alla syrier som kom till Sverige från kriget skulle få permanent uppehållstillstånd.

Generaldirektören Anders Danielsson och verket bedömde att konflikten inte skulle upphöra under överskådlig tid och därför skapades en ny praxis. Eller snarare en återgång till det normala, permanenta tillstånd.

Allt i enligt med regler i 2005 års utlänningslag. Och inga politiker var inblandade.

Den förre rättschefen i Migrationsverket, Fredrik Beijer, fattade beslutet.

– I många länder fattas ett beslut av den typen av politikerna. Men det var inte längre möjligt i Sverige utan det föll på Migrationsverket.

– När beslutet kom blev det ett stort medialt påslag, och det skrevs om det i internationella medier vilket säkert bidrog till att förstärka den bild av Sverige som ett »generöst« och humant land för asylsökande som redan fanns.

År 2014 kom över 81 000 asylsökande. Och så 2015: rekordsiffran, 162 877 – som förändrade hela spelplanen.

  Vid tiden för Syrienbeslutet 2013 var Maria Malmer Stenergard kronofogde och fritidspolitiker i Skåne. Men i valet 2014 kom hon in i riksdagen för Moderaterna. Hon är i dag ordförande i socialförsäkringsutskottet och sitter i migrationskommittén.

Blev du förvånad över att det inte blev någon överenskommelse?

– Det var bara ett fåtal frågor kvar när deadline närmade sig. Jag blev förvånad och besviken över att det sprack. Det var uppenbart att när valet väl skulle göras  så valde S och MP att hålla ihop regeringen framför att ta ansvar för migrationsfrågan. Det är djupt beklagligt att färdigutredda förslag inte blev en del av betänkandet, eftersom förhandlingarna bröt samman. Det handlade om sådant som inte fanns i direktiven som återvändande, volymmål och kvalificering för välfärd.

Volymmålet strider väl mot asylrätten?

– Nej, att ha en inriktning är okej, anser jag. Stefan Löfven sa i början av året att invandringen måste minska drastiskt. Men S förslag på mål innebar samma nivåer på invandringen som i dag. Och då kan man verkligen inte säga att den minskat.

Är flyktingpolitik ett politikområde som andra?

– Nej, det är mycket laddat, det liknar lite klimatfrågan som jag jobbade med förut. Det blev extra polariserat därför att vi i princip inte hade lov  att prata om invandrarfrågan före valet 2014. Det hämmade en sund debatt.

Varför blev det så?

– Samarbetet med Miljöpartiet under Reinfeldts regering hämmade oss. Vi skulle lagt om vår politik tidigare. Moderaterna är för öppenhet men vi vägrade alltför länge att se problemen. Fredrik Reinfeldts djupa personliga övertygelse satte sin prägel på partiet och vår politik.

Flyktingpolitik verkar komplicerat.

I Bryssel har EU förhandlat flyktingfördelning i fyra år utan framgång och nu ska svenska kommissionären Ylva Johansson göra ett försök med ett nytt paket.

Det verkar inte vara lätt.

Inte i Alvesta. Inte i Bryssel. Och inte i den svenska riksdagen.

Varken för hjärtan eller hjärnor.

Fotnot: Fredagen den 4 december har ett 20-tal svar kommit in. Synpunkterna spretar. Några kommuner, till exempel Åre, menar att tillfälliga tillstånd är dåliga från integrationssynpunkt. När det gäller gymnasielagen är mycket oklart, då C oväntat satt käppar i hjulet genom att inte vilja stödja S och MP:s upplägg.

***

FAKTA: Asylpolitik enligt FN

Grunden för all asylpolitik är FN:s flyktingkonvention från 1951 som skapades för att ge skydd åt dem som blivit flyktingar på grund av andra världskrigets händelser.

Konventionen ska skydda mot förföljelse på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller religiös eller politisk uppfattning.

År 1967 utvidgades konventionen genom ett tilläggsprotokoll, New York-protokollet, så att konventionen inte längre var begränsad till flyktingar från Europa och tidsperioden före 1951.

Asylrätten i dag har även påverkats av andra konventioner, som till exempel tortyrkonventionen och barnkonventionen. Till detta kommer direktiv från EU och den svenska utlänningslagens egna tillägg i generös riktning.

EU:s skyddsgrundsdirektiv innehåller bland annat gemensamma definitioner av internationellt skydd och vilka rättigheter skyddet ska innebära. Direktivets bestämmelser tillämpas dock olika av olika länder. Men så gott som alla länder har tillfälliga tillstånd som huvudregel, vilket varierar i längd. Direktivets minimikrav är ett år för alternativt skyddsbehövande och tre år för flyktingar. Medan Sverige har permanenta. EU-kommis­sionen har föreslagit att skyddsgrundsdirektivet ska ersättas med en förordning för att skapa mer enhetlighet inom EU.

Den svenska utlänningslagen har även formuleringar om skydd på grund av sexuell läggning, miljökatastrof, hot om tortyr eller dödsstraff.

Många EU-länder beviljar också uppehållstillstånd av humanitära skäl, till exempel vid sjukdom. I Sverige kallas det för synnerliga och särskilt ömmande omständigheter.

Den svenska utlänningslagen klubbades igenom 2005 men är sedan sommaren 2016 till stor del satt på paus och ersatt med den tuffare tillfälliga lagen, som lade sig på »EU:s miniminivå« med tillfälliga tillstånd. Uppehållstillstånd på humanitära grunder kan med den tillfälliga lagen endast beviljas i undantagsfall, om Sverige annars skulle bryta mot internationella konventioner.   

Den 20 juli 2021 måste det finnas en ny lag på plats. Annars tickar den gamla, mer generösa, lagen i gång igen. Den som under lång tid fick Sverige att sticka ut i Europa.