Mordet på ”det amerikanska seklets arkitekt”

Den 5 september 1901 anlände president William McKinley till Buffalo för att besöka den panamerikanska utställningen i staden. Syftet med utställningen var att förevisa tekniska och kulturella framsteg i den västra hemisfären. Besökarna kunde bland annat beundra den första röntgenapparaten, och i likhet med presidenten passade många på att besöka Niagarafallen. 

Det nya seklet präglades av framstegstro, men de sociala klyftorna var kännbara. Ordningsmakten ställde sig ofta på storföretagens sida när arbetarna genom strejkaktioner försökte förbättra sina livsvillkor. Det var inte ovanligt att strejkledare misshandlades av polis och vigilante-grupper. Efter Haymarketmassakern i Chicago avrättades fyra anarkister utan bindande bevis i ett av de största justitiemorden i USA:s historia.   

Den anarkistiska rörelsen satte hårt mot hårt. Kungar, presidenter och företagsledare betraktades som legitima målavlor för våldsamma aktioner. Sommaren 1900 mördades den italienske kungen av en anarkist under en tillställning i Brescia. Det fanns även en hotbild mot den amerikanske presidentens liv. Polisen hade nyligen avvärjt ett anarkistiskt attentat mot McKinley, och det ryktades att någon skulle försöka mörda presidenten i Buffalo. 

Själv föreföll McKinley dock obrydd. Han vägrade ställa in den handskakningsceremoni på Temple of Music som skulle äga rum under hans besök i staden. Vid två tillfällen hade presidentens rådgivare strukit framträdandet från agendan, men han var fast besluten att genomföra programmet. Den godhjärtade McKinley hyste höga tankar om sina landsmän. "Vem kan väl vilja mig något ont?" sa han till sin sekreterare, då man försökte övertala honom om att avstå från handskakningsceremonin. 

McKinley tog lätt på det faktum att två av hans föregångare – Lincoln och Garfield – hade mördats under de senaste 36 åren. Säkherheten kring presidenten hade visserligen skärpts sedan Garfield sköts ihjäl men den förblev ändå förvånansvärt slapp. Det förekom att McKinley strövade runt på allmän plats utan bevakning. När han anlände till tågstationen i Buffalo väntade hans blivande mördare på honom i folkmassan. Men då hade man inte slarvat med bevakningen, och denne återvände till sitt enkla hotellrum, bidande sin tid. 

William McKinley föddes 1843 i småstaden Niles i Ohio. Familjehemmet präglades av en metodistisk tro. Den unge William tog starka intryck av moderns fromhet och förblev djupt religiös livet igenom. Han har beskrivits som den president som i högst utsträckning har påverkats av sin gudstro under sina år i Vita Huset. Efter att frivilligt ha stridit på nordsidan i inbördeskriget, utbildade han sig till advokat och öppnade byrå i Canton, Ohio. Han avancerade raskt inom det republikanska partiet, utnämndes till presidentkandiat och besegrade William Jennings Bryan i 1896 års val. 

I inrikespolitiskt hänseende präglades McKinleys presidentskap av tullfrågan och ekonomin. Han förde landet mot ekonomisk stabilitet efter den finanskris som hade drabbat landet 1893, men eftervärlden förknippar honom snarare med det spansk-amerikanska kriget och de utrikespolitiska förändringar som detta innebar. Under hans administration bröt Amerika med den isolationistiska hållning som präglat landets utrikespolitik under 1800-talet. 

Kuba var en spansk koloni men genom sitt läge hörde ön till den amerikanska intressesfären. De spanska myndigheterna förde en despotisk regim och kubanska rebeller slogs för självständighet. I Amerika väcktes en prokubansk opinon som ansåg att landet borde stödja kubanernas självständighetskamp. McKinley visste emellertid vad krigets realiteter innebar och ville i det längsta förhindra ett nytt blodbad. "Jag har genomlevt ett krig och vill inte genomleva ett till", yttrade han. Han blev för övrigt den siste i raden av presidenter som stridit i inbördeskriget. 

Men de imperialistiska stämningarna, den så kallade "jingoismen", piskades upp av den krigshetsande pressen. För att gå opinionen till mötes sände McKinley krigsfartyget USS Maine till Kuba i det officiella syftet att skydda amerikanska intressen på ön. En tidig morgon exploderade fartyget när hon låg på redden i Havannas hamn och hundratals amerikanska sjömän fick sätta livet till. Nu kunde McKinley inte längre avstyra krig. Man har ännu inte fastställt om spanjorerna sprängde skeppet eller om det var en olyckshändelse. Vissa föreslår till och med att  amerikanerna själva skulle ha legat bakom explosionen, i jakt på en förevändning att förklara krig mot Spanien. 

Amerikanerna vann en snabb seger på Kuba. Men kriget spred sig till Filippinerna, som likaledes låg under spansk domvärjo, och utartade där till ett långvarigt gerillakrig mot filippinska frihetskämpar som sökte självständighet från den nya ockupationsmakten. De amerikanska soldaterna använde sig av gerillabekämpade metoder – bland annat vattentortyr – som de senare, när de väl återvänt hem, kom att tillämpa på strejkande amerikanska arbetare och vapenvägrare under Första världskriget. Efter kriget annekterades ytterligare två kolonier i det tynande spanska kolonialväldet, Puerto Rico och Guam. Under McKinleys tid befäste Amerika även sina intressen på Hawaii. Ett nytt kapitel, präglat av global dominans, hade inletts i landets historia. 

McKinley uppfattade härjningarna på Filippinerna som ett missionsarbete för kristendomen. Enligt en collegebok i amerikansk historia från 1940-talet lär presidenten ha sagt: "Jag gick ner på knä och bad till Allsmäktig Gud om ljus och vägledning mer än en kväll. Och en kväll kom detta för mig: det finns inget annat för oss att göra än (...) att lyfta upp filippinerna och civilisera dem och kristna dem." 

På sin tid var McKinley en folkkär president. Han betraktades som den som räddade landet ur den ekonomiska recessionen i början av 1890-talet och blev den förste president att väljas om sedan U.S. Grants omval 1872. Ändå har McKinley gått till historien som en något slätstruken herre. För mannen på gatan i USA är han nog mest förknippad med landets högsta berg som namngavs efter honom. Förmodligen blev McKinleys eftermäle överskuggat av hans färgstarke och krigshetsande efterträdare Theodore Roosevelt som i egenskap av vicepresident svors in i ämbetet direkt efter mordet. Att McKinleys presidentskap har kommit i skymundan kan även bero på en tendens i amerikansk historieskrivning att avfärda det spansk-amerikanska kriget som en fotnot. 

Men på Filippinerna, där kriget pågick i över ett årtionde, fick hundratusentals människor sätta livet till, om man räknar in offren för den hungersnöd och de sjukdomar som kriget vållade. Det spansk-amerikanska kriget och dess geopolitiska betydelse diskuteras sällan utförligt i verk om modern amerikansk historia. På senare tid har McKinleyadministrationen dock uppvärderats av framträdande historiker. I Robert W. Merrys biografi från 2017 beskrivs McKinley som "det amerikanska seklets arkitekt", vilket syftar på landets framskjutna internationella ställning under det förra århundradet. 

September bjöd på några fina brittsommardagar i Buffalo. Trots det hektiska programmet var presidenten på gott humör. Han höll ett tal inför en stor publik och besökte olika installationer i utställningen, ovetande om att en 28-årig man hade följt efter honom likt en skugga alltsedan han ankom till staden. I fickan bar mannen en nyköpt pistol, en behändig 38-kalibrig revolver som kunde stickas i rockfickan. Ännu hade han inte kommit tillräckligt nära presidenten för använda den. Hans namn var Leon Czolgosz, men han kallade sig för Fred Nieman efter tyskans "niemand" som betyder "ingen". 

Czolgosz var född 1873 i Detroit, som son till polska immigranter. Under den ekonomiska krisen 1893 hade Czolgosz förlorat sitt fabriksjobb i samband med en lönekonflikt. När han en dag hörde anarkisten Emma Goldman tala fick han upp ögonen för rörelsen. Han förkovrade sig i anarkistisk litteratur och frekventerade vänsterradikala ölkaféer. I takt med att han radikaliserades fick Czolgosz allt större svårigheter att leva ett vanligt liv. Försänkt i djup fattigdom och ansatt av andlig nöd, utvecklade han ett apart tänkande; hans beteende blev så besynnerligt att till och med anarkisterna tog avstånd från honom. Vissa antog att han var spion, utsänd av regeringen för att infiltrera rörelsen. Czolgosz hade kommit till slutsatsen att det var hans plikt att mörda Amerikas president. Efter mordet sade han:  

"Alla de där människorna verkade buga sig för den store ledaren. Jag bestämde mig för att mörda den ledaren." 

Handskakningsceremonin gick av staplen klockan fyra på eftermiddagen den 6 september. Tillställningen ägde rum i Temple of Music, en imponerande byggnad med plats för 2000 personer som kombinerade olika arkitekturstilar, främst nyrenässans. Den ymnigt upplysta exteriören var praktfull att beskåda, särskilt efter solens nedgång. I dessa flydda tider bjöd seden att presidenten skulle skaka hand med vanliga medborgare. Handskakningen fyllde en betydelsefull PR-funktion och särskilda ceremonier anordnades i detta syfte. Många presidenter beklagade sig över svullna högerhänder, vilka kurerades i en hink med isvatten. McKinley såg dock ett värde i att träffa sina väljare på tumanhand och troligtvis var detta orsaken till att han insisterade på att ceremonin skulle äga rum. 

Den högerhänte McKinley hade utvecklat ett system för att skaka så många händer som möjligt. Han räckte fram sin högra hand och lade samtidigt den vänstra på personens högra axel. Under handslaget förde presidenten personen åt sidan med en tryckning med västerhanden och gjorde på så vis plats för nästa person i kön. Det sades att han kunde genomföra uppemot 50 handslag på en minut, vilket innebar att han inom loppet av 20 minuter kunde avverka en folkmassa på 1000 personer. 

Czolgosz betalade inträdesavgiften, ställde sig i kön och bemödade sig om att inte verka onormal. Det gyllene eftermiddagssolen sken in genom de öppna takfönstren i Temple of Music. Ett dämpat sorl av fotsteg och harklingar steg mot den rymliga kupolen alltmedan kön långsamt ringlade sig mot presidenten framme vid podiet. Czolgosz låtsades att han hade skadat sin högerhand och lät vira en näsduk kring den. Näsduken skulle se ut som ett bandage men i själva verket gömde han pistolen i den. 

Utposterade vakter spejade efter misstänkta personer och enligt säkerhetsprotokollet var det förbjudet att hålla något föremål i handen. Men i brittsommarvärmen bar många på handdukar för att torka av svetten. Kanske var det därför som man underlät att kontrollera Czolgoszs bandage. Fötterna rörde sig sakta framåt, steg för steg, tills han plötsligt stod ansikte mot ansikte med presidenten. I stället för att skaka McKinleys hand, sköt han honom i magen. Folkmassan övermannade Czolgosz och började misshandla honom. Den sårade presidenten ropade då: "Skada honom inte. Han är en fattig, missledd människa!"   

McKinley avled av sina skador åtta dagar senare. En tid var han på bättringsvägen, men kallbrand utbröt i såret och antibiotika fanns ännu inte. Czolgosz hade handlat på eget bevåg, en ensamvarg. Han dömdes till döden och avrättades genom den elektriska stolen i Auburns fängelse, beläget i norra New York. In i det sista förblev han övertygad om att han hade uppfyllt sin plikt. Han uttryckte ingen ånger över vad han gjort. 

***

Läs även: Ett väntat mordförsök

Läs även: Den förste populisten