Nalin Pekgul: Skydd är det minsta vi kan ge i denna grymma värld
»Sverige är ganska unikt i en generös arbetskraftsinvandring. Men vi har ett samtalsklimat där relevanta invändningar brunstämplas«, sa LO-ekonomen Torbjörn Hållö i Fokus för några veckor sedan.
Samtidigt är det nödvändigt att fler som står upp för asylrätten vågar ifrågasätta den generösa arbetskraftsinvandringen. Men innan vi börjar diskutera nivåer bör vi reda ut begreppen.
Först och främst: invandringen till Sverige är reglerad; med olika regler för flyktingar, arbetskraft och anhöriga. Människor som flyr hit undan förföljelse, på grund av sin ras, religion, nationalitet, eller politisk åskådning har rätt att få uppehållstillstånd. Även personer som riskerar att förföljas på grund av sitt kön eller homosexualitet har rätt att få stanna.
Flyktinginvandring får aldrig blandas ihop med arbetskraftsinvandring och rätten till skydd gäller oavsett ekonomisk konjunktur. Alla som söker asyl är inte flyktingar, men alla har rätt att få sina skäl prövade.
Arbetskraftsinvandringen styrs av andra hänsyn och helt andra regler. De nordiska länderna har sedan länge en gemensam arbetsmarknad och denna fria rörlighet omfattar nu hela EU. Det innebär att medborgare i andra EU-länder har rätt att söka arbete Sverige. För medborgare i länder utanför EU gällde, fram till 2008, andra regler. Endast om Arbetsförmedlingen bedömde att det var brist på arbetskraft inom ett visst yrke kunde arbetstillstånd ges. Från företagarhåll hävdades att denna restriktion helt i onödan begränsade deras möjlighet att expandera och deras samarbetsorganisation Svenskt Näringsliv krävde därför att arbetskraftsinvandringen borde släppas helt fri.
Men bortsett från synpunkten att arbetskraftsbrist kan hindra företagens expansion, tillkommer att fri invandring ger företagen större möjligheter att pressa lönekostnader och arbetsvillkor i första hand för de invandrade arbetarna, men i förlängningen med spridningseffekter över arbetsmarknaden i stort. Det gäller särskilt om de nya arbetarna kommer med låga krav på löner och arbetsförhållanden och har små möjligheter att hävda sina rättigheter.
När Alliansen kom till makten efter valet 2006 fick Svenskt Näringsliv gehör för sina krav. Arbetskraftsinvandringens volymer styrs nu av arbetsgivarna själva.
Socialdemokraternas var emot fri arbetskraftinvandring från länder utanför EU. De såg risken för spridningseffekter som ett reellt hot mot lågavlönade arbetare. De menade och menar fortfarande att det skulle vara förödande för tillväxt, fördelning och välfärd i vårt land om företagen i Sverige skulle ge sig in på att konkurrera genom att pressa ner lönerna. Fri arbetskraftinvandring skulle då i förlängningen leda till ökade klasskillnader och skärpta motsättningar i samhället. Vi skulle få två sorters medborgare med en underklass av invandrare och infödda som inte fullt ut skulle få del av vårt välfärdssamhälle.
Utvecklingen under det senaste decenniet visar att Socialdemokraternas farhågor var berättigade. Anna Dahlberg skriver på Expressens ledarsida: »I praktiken innebär reformen en privatisering av delar av migrationspolitiken. En restaurangägare kan exempelvis sälja uppehållstillstånd till personer i Bagdad genom att erbjuda anställningar. Efter fyra år kan hela familjen få permanent uppehållstillstånd i Sverige.«
Jag håller med Anna Dahlberg och det finns ytterligare en sida av problemet: Den privatiserade arbetskraftsinvandringen drabbar också den ärlige pakistanske restaurangägare vars släktingar pressar honom för att få komma till Sverige.
Moderater och kristdemokrater talar nu ständigt om hur man ska minska volymen på flyktingmottagandet. I den delen har de sin gamla allianskollega Annie Lööf mot sig. Men inte något av de gamla allianspartierna vill se problemen med arbetskraftsinvandringen. Och det skrämmer mig att inte ens ledande socialdemokrater klarar att skilja på asylpolitik och arbetskraftsinvandring, när de talar om volymer som måste begränsas.
I en grym och omänsklig värld är det minsta vi kan göra att ge skydd åt människor som trakasseras bara för vad de är och står för. Människor som trots hot om förföljelse står upp för sina åsikter och kämpar för sin frihet borde ha vår fulla beundran och stöd. Vi får inte glömma att Sverige har kunnat ge skydd undan diktaturer åt många demokratiska ledare; såsom Bruno Kreisky, Willy Brandt och Andreas Papandreou. Ska vi prata volymer kan vi börja med den fria arbetskraftsinvandringen.
Nalin Pekgul är sjuksköterska och före detta riksdagsledamot (S).
