Om du tror samhällsdebatten har högt i tak, pröva att ställa dig upp
De som tror att vi inte har en åsiktskorridor befinner sig oftast mitt i den. För resten av oss är det lätt att bli en paria i den humanistiska stormakten.
Toppbild: Anders Wiklund / TT
När Leif Östling 2017 fällde det i dag bevingade uttalandet ”Vad fan får jag för pengarna?” ledde det till att han fick sluta som ordförande för Svenskt Näringsliv. Det var uttalandet och inte hans fullt lagliga skatteplanering som stod i centrum. Man kan med rätta fråga sig varför han tvingades avgå. Svenskt Näringsliv är ju trots allt en organisation som borde ha som övergripande mål att dels sänka skatten och dels se till att den skatt som betalas faktiskt går till något samhällsnyttigt, snarare än att förslösas på låtsasjobb.
Detta är bara ett av flera exempel på hur samtiden kommit att allt mer anamma den cancelkultur som drivs på av så kallade social justice warriors, vilka genomsyrar offentligheten, men som knappast är representativa för den stora majoriteten i samhället.
Sedan statsvetaren Henrik Ekengren Oskarsson 2013 myntade begreppet åsiktskorridoren har sakernas tillstånd inte blivit bättre, snarare tvärtom. Det förekommer allt fler fall av deplattformering, som den otympliga svenska termen är, av oliktänkande. Ofta kan även åsikter som delas av en stor majoritet leda till krav på yrkesförbud från högljudda debattörer.
Länge var det tabu att offentligt företräda majoritetsuppfattningen att Sverige måste begränsa flyktinginvandring från länder där invånarna har stora svårigheter att anpassa sig till svenska värderingar. Men svenskarna ändrar sig till slut alla på en gång och nu är det väl snarast illegitimt att ha motsatt åsikt. Trots det, anses de som tidigt påtalade problem i frågan fortsatt vara paria.
Det symptomatiska är att alla de som alltid får komma till tals inom den diskurs som för tillfället råder, alltid ifrågasätter att det överhuvudtaget finns en åsiktskorridor. Men jag talar av egen erfarenhet när jag vill påminna om vad som inte är tillåtet att kritisera i det offentliga Sverige.
Först och främst får man inte kritisera feminismen. Redan 2014 gav debattören Pär Ström upp att delta i genusdebatten efter systematiska osakliga påhopp. Och sedan dess har det bara blivit värre. Efter metoo är den gängse uppfattningen bland etablerade debattörer att ”alla kvinnor alltid talar sanning”. Något som också lett till en minst sagt märklig praxis avseende sexualbrott. Män kan fällas för våldtäkt, utan att det behöver finnas någon som helst objektiv bevisning för att något brott har begåtts.
Men det finns ännu värre tabun för den som vill bli deplattformerad. Att kritisera transrörelsen innebär per automatik att man får löpa gatlopp som transfob. Oavsett det faktum att en överväldigande majoritet av befolkningen finner det osmakligt att stoppa puberteten på barn och att göra irreversibla operationer på minderåriga. Eller att det är oacceptabelt att män som opererat sig och identifierar sig som kvinnor får tävla i damidrott trots de uppenbara fördelar de har.
Men det stannar långt ifrån där. På område efter område riskerar man att bli utsatt för drev som kräver blod. Föreningen GAPF arbetar mot hedersförtryck. Dess före detta talesperson Omar Makram förlorade jobbet för att han medverkade i en podd där vissa saker en annan deltagare sa inte föll föreningen i smaken. Och när samma podd hade Paolo Roberto som gäst blev de programledare som har barn anmälda till socialtjänsten, med krav på att deras barn skulle omhändertas.
Ni som tycker att samhällsdebatten har högt i tak bör akta huvudet när ni reser er upp. I dagens Sverige gäller det att stryka den extremistiska mobben medhårs om man vill behålla jobb och familj. Eller för att bli inbjuden i den mediala värmen. För tycker man som Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch, att det faktiskt är rimligt att polisen inte ska skadas av våldsverkare, utan att det rimliga är att den som ger sig på polisen bör ta konsekvenserna av det, så portas man snabbt från en modegala. Detta eftersom tidskriften Elle är ”motståndare till våld”.
Jag misstänker att Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj knappast bör göra sig besvär att försöka få en inbjudan till nästa års gala. Han har ju den dåliga smaken att försvara sitt land med våld. Sådant faller inte i god jord i den humanistiska stormakten Sverige.
***
Toppbild: Jimmie Åkessons valtal i Uppsala 2014 möts av långfingrar.
Läs även: Tiga är silver
