Otrygghet som föder ofrihet
Det handlar inte om invandrade och svenskfödda utom om skötsamma och ickeskötsamma.
Alltid när man står inför ett problem som känns olösligt ska man föreställa sig att man drabbats av minnesförlust. Genom att låtsas att man inte vet hur, varför eller ens vems felet är, släpper man fram såväl kreativitet som lösningsfokus. Det centrala är det aktuella problemet.
Sveriges tveklöst mest akuta problem nu rör otryggheten och den grova brottsligheten. Till statens kärnuppdrag hör uppgiften att garantera medborgarnas trygghet från yttre och inre hot. Medborgarna ger upp delar av sin frihet i utbyte mot skydd. Om rättsstaten misslyckas med att skydda sin befolkning blir allting annat sekundärt. För varje dag som staten står handfallen inför den eskalerande våldsutvecklingen kommer behovet av mer repressiva åtgärder att öka. En utveckling som sannolikt ytterst få önskar.
Under juli månad har minst en skottlossning skett dagligen i Sverige. Det är oacceptabelt, för att tala med Sveriges nygamla statsminister. Dessvärre är det inte särskilt förvånande, snarare en helt logisk konsekvens av rådande kriminalpolitik. En politik som inte anpassats efter en allt råare och mer gränslös kriminalitet, som krupit allt längre ner i åldrarna, och som kanske rentav bidragit till den genom sin naiva utformning. Det räcker således inte längre med kosmetiskt duttande här och där, en straffskärpning i en marginal, en utredning i en annan. Det som krävs är en total översyn av helheten - och det är bråttom.
Länge påstods det att det inte fanns skäl till oro då inte minst gängkriminaliteten primärt drabbade andra gängkriminella. Det är ett udda argument, som inte ens stämmer. Det missar hur skötsamma människor, av alla etniciteter, påverkas av upplevelsen av att staten inte förmår upprätthålla sitt våldsmonopol även om våldet (ännu) inte drabbat dem personligen.
Medan Svarte-Petter-leken kring SD fortgår i riksdagen är det högst sannolikt, ja rentav rationellt, att människor i högre grad kommer att tappa förtroendet för politikens förmåga att förebygga och lösa grava samhällsproblem. Om så inte ska ske måste staten kraftfullt börja signalera, och framför allt i handling agera, att den som ägnar sig åt kriminalitet inte kommer att komma undan. Enbart så kommer dagens småpojkar att kunna avskräckas från att bli morgondagens gängkriminella.
Givet problembilden med allt yngre gärningsmän, hög återfallsfrekvens, stor tillgång till vapen och vittnen som inte våga vittna, vilar ett stort ansvar på de politiker som år efter år omöjliggjort en politk för hårdare tag. För ingen, som drabbats av minnesförlust, hade för att möta dagens problembild formulerat en kriminalpolitik som den svenska.
Den med minnesförlust hade sannolikt i stället närmat sig problemet genom att ge vittnen möjlighet att vittna anonymt, slopa ungdoms- och mängdrabatten, sänka straffmyndighetsåldern, avskaffa villkorlig frigivning, kriminalisera organisering i gäng, höja minimistraffen, hårdare straff för återfall - allt enligt devisen att den som sitter inlåst inte kan begå nya brott.
Det finns ett vi och de, men skiljelinjen går inte mellan invandrade i allmänhet och etniska svenskar i synnerhet, utan mellan skötsamma individer och icke-skötsamma, oavsett ursprung. Det är ett konstaterande som förpliktigar och vars logiska konsekvens innebär att den stora staten behöver bantas och ersättas av den starka staten, som ånyo förmår garantera människors trygghet och därmed frihet. Där är vi nu.
