Partiet med maktallergi
Än en gång brottas MP med sin interna kultur.
Bild: TT
Miljöpartiet skulle kunna återknyta till sina rötter. Ett sätt att lösa problem är trots allt att avskaffa dem.
Eva Sahlin var Miljöpartiets första partiledare. Eller egentligen inte. För det här var, när det bildades i slutet av 1981, ett parti fast beslutet att inte vara som andra. Det hade ingen partistyrelse. Inte heller någon partiledare. I stället hade det fyra utskott, men även de hade en svårbegriplig roll. Eva Sahlin beskrev det själv så här:
”Vi har inte partiledare, riksorganen skall inte vara de som ensamma styr partiets framväxt. Miljöpartiet består av sina medlemmar, fyra utskott, förtroenderåd och partikongress. Inget utskott har någon egentlig beslutsfunktion, de arbetar sida vid sida.”
Politiska journalister brottades med definitionerna, eller snarare bristen på dem.
Hur mäktiga var egentligen utskott som inte ”har någon egentlig beslutsfunktion”? Var fanns i så fall beslutsfunktionen?
Många journalister löste det på enklast möjliga sätt: de kallade helt enkelt Eva Sahlin för Sveriges ”första kvinnliga partiledare”. Men hon var bara sammankallande i ett av utskotten, det politiska, och den positionen skulle rotera var tredje månad.
Svensk politik hade aldrig sett ett parti så allergiskt mot makt som det här.
Tre år senare hade till och med Miljöpartiet tröttnat på oklarheten. De valde sina första språkrör, en man och en kvinna. Valen föll på Per Gahrton och Ragnhild Pohanka i ett slags erkännande av att även organisationer utan officiella hierarkier har inofficiella hierarkier: Gahrton var partiets grundare, Pohanka hade lett partiet i dess första val 1982.
Men inte heller det valet var okomplicerat. För att få det till stånd lanserades det som en tillfällig lösning inför valet 1985: en eftergift till maktapparatens förstockade krav. Agneta Dreber, som då var sammankallade i det politiska utskottet och därigenom inofficiell partiledare, gillade det inte heller.
Sedan dess har partiet avverkat 18 språkrör, några av dem – främst Birger Schlaug – så ofta återkommande att de blev märkligt lika alldeles vanliga partiledare. Och tar man fram bilder på dem syns också en tydlig utveckling: de yviga skäggen blir färre, slipsarna fler, fårskinnsvästarna hängs undan och byxdressarna åker fram.
Maria Wetterstrand var en helt annan sort än Eva Goës. Per Bolund något annat än Jan Axelsson. Partiets väg in i makten syns. Tanken att partiet skulle lösa den nuvarande misstämningen inför valet av språkrör, genom att gå tillbaka till att inte ha några officiella ledare, är förstås en ren fantasi.
Hur det går med språkrörsvalet när kongressen säger sitt den 15 till 17 november i Örebro, vet ingen säkert. För även om partiet blivit mer som andra har det ännu sin egen kultur. Valberedningen är mycket stor och leds inte av någon gammal räv, så dess förslag är verkligen att betrakta som ett förslag. Miljöpartiets kongress kan gå sin egen väg.
I förra veckan gav både Daniel Helldén och Märta Stenevi större intervjuer, men inte tillsammans. Helldén valde Svenska Dagbladet, tidningen som varit tydligast i sin rapportering om Stenevis aversion mot Helldén. Stenevi valde Aftonbladet. Den intervjun slutar med att Stenevi och Helldén, som kommit för att delta i ett möte, ställer upp på en gemensam bild.
De ler. På sätt och vis. Om någon av dem är allergisk är det inte mot makt.
***
