S har chansen nu – men tar partiet den?

Sjunde gången Magdalena Andersson säger ordet samhällsgemenskap slutar jag räkna. Det är måndagen den 27 mars och jag betraktar presskonferensen där Magdalena Andersson och Tobias  Baudin presenterar de elva arbetsgrupper för en förnyad samhällsanalys som Socialdemokraterna nu tillsätter. En del av mig blir mycket glad av detta. Partiet behöver verkligen förnya sin politik. Partiet har också ett rätt omfattande ledarskapsproblem i meningen att nästa gång man kommer i regeringsställning måste en hel del statsråd och statssekreterare vara nya personer, ännu oprövade kort.  

Det har varit samma ansikten länge nu. Så ledarna för de elva arbetsgrupperna är nästan det mest intressanta. De utvalda har får ett bra tillfälle att visa framfötterna. Tar de chansen är de blivande statsråd, så måste man se det hela. I mina öron låter Magdalena Anderssons uppläsning av arbetsgruppernas tillsättning som en regeringsförklaring som avslutas med statsråden.  

Den politiska ansatsen är klart radikal. En kompis skickar ett sms. "Har du skrivit det där?" Nej faktiskt inte, men mycket är ett eko av de politiska förslag jag själv fört fram de senaste åren. Klyftor som växer. Välfärdsbrister. Bristande samhällsgemenskap. 

Jag vaggas in i en känsla att partiledningen har lyssnat och förstått. Det har den säkert. Men efter ett tag känner jag mig ändå lite obehaglig till mods. Något stör, känslan dyker upp när det där ordet, samhällsgemenskap, dyker upp för femte gången. Det är en sådan som ska blir resultatet av den socialdemokratiska samhällsanalysen. 

En kall kåre löper genom mig när ordet kommer den sjunde gången, varvid jag alltså slutar räkna. Men kanske är det vid den tionde upprepningen som jag börjar känna mig som Lars Gustafsson. Jag vill ha syre, en spricka i muren.   

Jag ser om presskonferensen och letar efter spår av politiskt nytänkande i det som sägs. Finns det något innehåll som pekar mot ny S-politik? 

Ja, i ansatsen som känns äkta. S har insett att partiet är trängt i ett hörn och behöver en tydlig politisk majoritet i nästa val för att kunna genomföra en politik som gör något åt de samhällsproblem vi ser varje dag. Och insett att det inte går att stappla runt med parlamentariska överenskommelser och avtal där tre av åtta budgetar kapas av oppositionen.  

Man måste komma till ett majoritetsläge, ett 1994-läge snarare än ett 2014-läge (Magdalena Andersson har erfarenhet av bägge). Absolut inte hamna i ett 1979- eller 2010-läge, där S inte riktigt insåg att man förlorat valet eller varför. 

Efter valförlusten har det ibland låtit likadant, som om som att S nästan vann. Nu börjar förlusten sjunka in. Men det var inte självklart. Katalys S-valanalys ledd av Enna Gerin tvingades ägna halva utrymmet åt att argumentera för att S faktiskt förlorade valet 2022 och att man inte vunnit ett riksdagsval på tjugo år – sen 2002.  

Nu konstaterar även Magdalena Andersson detta faktum, partiet har försvagats och kommit till ett vägskäl. Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet var båda försök att stoppa den ideologiska pendeln att slå över till kraftfull högerpolitik som SD-inträdet i Riksdagen och deras stadiga tillväxt har lett till.  

De hittillsvarande strategierna att komma runt SD har alla misslyckats. Nu måste Socialdemokraterna gå tillbaka till att en i grunden sund blockpolitik. Högern drog på ett sätt av plåstret och styr nu med SD. Då måste alla som motsätter sig detta samarbeta. Men det innebär också att vänstern kan vinna nästa eller nästnästa val och genomföra rejäla reformer. Det är detta som Magdalena Andersson nu frösår och där verkar hon totalt genuin.  

Ändå är det lite oroande att klassfrågan är helt frånvarande under presskonferensen. Som medieforskaren Axel Vikström skrev på Twitter handlade henne tal om en slags inkluderingsstrategi i stället för klasskamp. Några som är utanför ska in. En klassisk Tredje vägen-strategi á la Tony Blair och Bill Clinton som effektivt skapar ett vi och dom, men åt fel håll om man vill skapa en vänstermajoritet genom en koalition mellan arbetarklass och tjänstemän.  

Innebörden av Magdalena Anderssons tal om "samhällsgemenskap" är en symbolpolitik som före nittiotalet, under S storhetstid, var främmande för socialdemokratin. När den framträtt tidigare i historien har denna typ av inkludering inte enbart haft positiva konnotationer. Tage Erlanders projekt var en rationell politik för full sysselsättning, välfärdspolitik och social utjämning. Kärnan var den ekonomiska politiken. Man byggde och stärkte system som skapade starka individer. Sedan kom nittiotalskrisen, arbetslösheten steg och välfärden urholkades successivt. Kvar stod socialdemokratin utan redskap. Kapitalet ville eller vågade man inte utmana längre. Stödet i de arbetande klasserna sjönk och så stod man där utan en greppbar politisk majoritet inom räckhåll och utan en egen politik. Och vad gör man då? Ett sätt är att retoriskt försöka frammana en känsla av samhällsgemenskap. "Känn samhörighet då för helvete!", är det som om socialdemokratin ropar. Man kan nästa se framför sig hur Roy Andersson hade tolkat det. 

Men för S-ledningen borde det vara lätt att inse att det är det omvända kausala riktningssambandet som gäller, i alla fall för en historiematerialist. Om Magdalena Andersson vill veta vad det innebär kan hon ringa Anne-Marie Lindgren som partiet nyligen – och med rätta – hyllade för förtjänstfulla insatser på en gala. Den bästa hyllningen hade dock varit att faktiskt lyssna på hennes ofta kloka idéer om just riktningen på politiken. Och Lindgrens råd är inte mer idealism och moralism, det är ett som är säkert.  

Hon vill se ett samhälle som fungerar och skapar goda livsförutsättningar och på så vis skapar en känsla av samhällsgemenskap. Pep-talk och förmaningstal kan föra ett parti till makten med löfte att göra ett omtag som sedan snabbt åstadkommer förändring. Så skedde 1932, 1982 och 1994. Inte 2014. Då saknades egentligen allt som behövdes för ett ideologisk skifte i form av vision, mandat, politik och majoritet. Man satt vid makten, men hade den aldrig.  

Men kritik av en misslyckad borgerlighet och ett eget massivt S-program för förbättring där man lovar att snabbt skapa bättre förutsättningar kan skapa positiva känslor för samhället. Så ser den reformistiska maskinen ut, så ser kausaliteten ut för en socialdemokratisk samhällsförändring. Om detta är vad S-ledningen tänker sig är jag positiv, annars oroad.  

För om det där ska bli bra, kan man inte skrapa på ytan. Man måste gå på djupet, angripa den kapitalistiska ekonomins förändring från produktion och tillverkning till spekulation och finansialisering. Precis den utveckling som skapat de växande klyftorna och föder den finanskris vi står på tröskeln till.  

Sedan måste den politik som skapat permanent arbetslöshet bytas ut. Då måste det finanspolitiska ramverket ändras eller tas bort. Egentligen borde Riksbanken inte vara oberoende, men det får man ju inte säga i det här landet. (Jag tror dock att det är en idé under uppsegling – kom ihåg var ni hörde det först!)  

Sedan måste S kunna reparera välfärdens många brister (skolan, sjukvården, köerna och personalrekryteringsproblemen) och det kräver höjda skatter. En ny syn på låneinvesteringar skulle också hjälpa där uppemot 70-100 miljarder kan frigöras per år i statsbudgeten om alla långsiktiga investeringar i järnväg, vägar, bostäder, klimatomställning togs i en separat investeringsbudget och lånefinansierades.  

Den S-regering som vill kunna stärka välfärden och försvaret utan att gå till val på en skattechock för medelklassen måste röra ramverket. Annars är det kört. Att ändra ramverket är grundbulten för den förnyelse som partiet efterfrågar. Om det är omöjligt för Magdalena Andersson borde hon avblåsa hela analysprojektet. Då är all genuin politisk förnyelse omöjlig.  

Man kan höja skatten för de riktigt rika, ja, men mest av rättvise- och jämlikhetsskäl. För att finansiera välfärdssatsningar av substantiellt värde måste skatter höjas även för den breda medelklassen. Det är för att ro den argumentationen i hamn som samhällsanalysen och argumentationstrimning för kadern politiker i partiet måste påbörjas nu. Striden om 2026 års val vinns åren innan.  

Sedan måste de politiska förslag S går fram med skapa band i de undre 60-80 procenten av befolkningen, de arbetande skikten av löntagare. Arbetare, tjänstemän, akademiker, småföretagare, offentliganställda, pensionärer och en snart vänsterradikal ungdomsgeneration som är blåst på precis allt.  

Den pågående krisen har alla möjligheter att bli riktigt allvarlig i Sverige med en ekonomi som drivs av byggsektorn och bostadspriserna och som tvärbromsar nu med Riksbankens vanvettiga höjningar. Den kommer radikalisera medelklassen och kidsen gå ut på gatorna.  

Radikaliseringen kan gå åt vänster om S gör rätt saker och passar på medan SD är inlåst i Tidöavtalet. Låt nationalisterna sjunka med M/S Tidö i den ekonomiska orkanen. 

Men om S misslyckas och står kvar med tom retorik om "klyftorna", då kan denna radikalisering gå högerut som Eric Rosén lätt depressivt konstaterade i Aftonbladet nyligen. 

Högt belånad medelklass pressas av inflation och höga räntor och riskerar att bli arbetslösa när Riksbanken fortsätter sitt enögda krig mot importerad inflation. Jag kan se denna högerorientering för min inre marxistiska världsbild. Men som vänsterperson måste man tänka att det finns alternativ. Det finns alltid alternativ.  

Det finns alternativ till Carl Bildts "Den enda vägen". Vänstern är ju den andra vägen, ut ur den dånande kapitalistiska dogmen som den nuvarande regeringen står för och deras riksbankschef likaså. Ekonomisk dogmatik i en hård ekonomisk kris. Känner vi igen det? Ja, det var Sveriges 1920-tal och det var den högerpolitik efter 1929 års depression med massarbetslöshet och lönesänkningar som blev startskottet för Ernst Wigforss ekonomiska omläggning 1932, och det 44-åriga maktinnehavet för S.  

Hur det började? Jo, med en egen socialdemokratisk analys av krisens orsaker, dess följder och hur krisen skulle bekämpas. Nyckeln var att sätta människor i arbete. Det röda 1930-talet beskrivs ofta som en retorisk fint, där folkhemspolitikens kärna var en konservativt färgad retorik, som i mycket kan liknas vid det Magdalena Andersson försökte göra på sin presskonferens den 27 mars 2023.  

Kanske var hennes tjat om samhällsgemenskap motsvarigheten till Per Albins folkhemstal 1928 som lade grunden för 1932 år valseger? Även då var det först efter ett organiserat samarbete med bönderna som man fick verklig fart på reformarbetet. Men Per Albins folkhemstal hade inte varit någonting utan Wigforss ekonomiska politik. Det var den ekonomiska politiken som S gick till val på, genomförde och vann förtroende för gång på gång. 

Det jag försöker nagla fast här är riktningen på sambandet. Den ekonomiska politiken för full sysselsättning och modernisering var kärnan, inte folkhemsretoriken. Det Magda visat sig förmögen att leverera hittills är det senare. Det första steget kommer avgöra om hon lyckas. 

Det är tid för vänsterpolitik. Helt enkelt för att det var så länge sedan äkta ekonomisk vänsterpolitik erbjöds väljarna i det här landet. Sedan nittiotalet är det ett slags död hand med nyliberala normer och konsensus som råder där olika illa avreglerade och funktionsodugliga system på teknokratiska anses "ha tjänat oss väl" medan samhällsfunktion efter samhällsfunktion försämras och försumpas.  

Nej, nyliberalismen har inte tjänat oss väl på det stora hela. Avregleringar, marknadsutsättningar och privatiseringar var ett jävla skit och nu har vi baxat dem ända hit. Till kanten av en stundande ekonomisk kris plus en ekologisk katastrof under det kommande århundradet och ett 20-procentigt högernationalistiskt parti i regeringens inre kabinett.  

Det kommande kvartseklet skulle kunna bli skördetid om S gör jobbet nu och går hela vägen till problemens rot och tänker nytt. Men då måste man fokusera på rätt sak. Släppa den auktoritära idén om att med ord frammana en stark samhällsgemenskap. Den tanken är rätt unken, det är helt enkelt fel slutsats av 1930-talet.  

Bygg i stället ett samhälle som funkar, där alla jobbar, försörjer sig, betalar sin skatt och sätter ungarna i kommunala skolor av högsta klass. Se till att polisen kommer när man ringer och utreder och löser brott, sätter dit brottslingarna i stället för att oavbrutet ropa på mer pengar och straffskärpningar som inte leder någonstans om ändå ingen lagförs.  

Medborgarandan ska vara enkel och frejdig. Tyck vad du vill. Tro på vem du vill. Men jobba, betala skatt och följ lagarna. Uppfostra dina barn så de fungerar. Tyck och tänk sen vad du vill om den där gemenskapen.  

Kanske kommer de rent av på att de tycker om grunddragen i det här samhället, om det är bra och drar slutsatsen att de ska rösta på sossarna en gång till.  

Politiken ska ägnas åt att skapa förutsättningar för goda liv, inte bestämma vad dessa liv har för syfte, mål eller mening. Politik ska handla om den man kan ändra med rimliga politiska beslut i parlament. Inte om att gå in i folksjälen och grotta i vad folk ska känna eller vilka som är riktiga samhällsmedborgare. Det blir aldrig bra. Den slutsatsen drar jag av mina studier av det förra trettiotalet.  

För om det är "trettiotalet" vi ska sikta på så måste det ju vara 2030-talet, eller hur?

Daniel Suhonen är chef på det fackliga idéinstitutet Katalys, ledarskribent på Aftonbladet och författare.

***

Läs även: Är vi säkra på att kapitalismen överlever det här?

Läs även: Smisk och svältkultur: Sveriges nya ekonomiska politik