Så blir politik till på 2020-talet

Göran Persson var på dåligt humör. Valrörelsen 1998 närmade sig och läget för hans parti såg dåligt ut. På mötet på Sveavägen diskuterades vad valmanifestet skulle innehålla. Informationschefen Karl-Petter Thorwaldsson hade varit i England och lärt sig av vad Labour gjorde under sitt framgångsval 1997. Han viftade med en av de tapp-lappar av ett kontokorts storlek som brittiska broderpartiet använt för att presentera sina vallöften.

Thorwaldsson hade fastnat för ett av Labours löften som framställdes som centralt och viktigt. Det kostade bara runt motsvarande tio miljoner kronor att genomföra.

Partiledaren var inte imponerad.

»Vi måste ha något påtagligt, som folk kommer ihåg. En klassisk välfärdsreform«, menade han och gav sin unge statssekreterare, Pär Nuder, i uppdrag att leta fram något.

Persson och partiet hade sedan 1994 kommit att förknippas med budgetsaneringen, med smärtsamma åtgärder som var djupt impopulära i egna partiet och »rörelsen«.

»Vi står i vägen«, som LO-ordföranden Bertil Jonsson formulerat det vid en demonstration i Stockholm den 9 september 1996, riktad mot att S-regeringen i samarbete med Centerpartiet ville genomföra förändringar i arbetsrätten och nedskärningar i a-kassan. LO-demonstrationen hade effekt. Arbetsrätten och a-kassan rördes inte då. Men stämningen mellan LO och S var kylig.

I Almedalen sommaren 1998 hade Socialdemokraterna som vanligt haft ett ekonomiskt seminarium. Irene Wennemo, som varit politiskt sakkunnig i Regeringskansliet, hade just blivit utredare på LO. På seminariet talade hon sig varm för ett tak för dagisavgifterna. En rapport från Expertgruppen för offentliga studier (ESO) hade pekat på marginaleffekterna i dagistaxorna. En person som jobbade deltid och funderade på att gå upp till heltid »straffades« med högre dagistaxa.

Pär Nuder såg potentialen i ett klassiskt vallöfte, men var samtidigt tveksam. De som räknat på det menade att det skulle kosta minst tre, kanske upp emot sju, miljarder. Nuder tog ändå idén till chefen. Han blev eld och lågor. Här fanns något som kunde visa att man gått från besparingstider till skördetider.

En arbetsgrupp – med Irene Wennemo från LO, Magdalena Andersson från statsrådsberedningen och Kristina Mårtensson på finansdepartementet – fick jobba vidare med utformningen.

När Socialdemokraterna den 21 augusti 1998 presenterade sitt valmanifest var maxtaxan den stora nyheten. Pär Nuder, som skrev manifestet, testade där rent av det som skulle bli partiets slogan i nästa val: »Vi socialdemokrater vill gå vidare, utveckla och modernisera vårt land. Vi är stolta över Sverige – men inte nöjda.«

Men inte ens det egna partifolket var nöjda.

– Alla var emot. Göran Persson trodde det skulle vara populärt, barnfamiljerna skulle få ner kostnaderna och deras ekonomiska utrymme öka. Men kommunpolitikerna protesterade och sa att det var ett ingrepp i det kommunala självstyret, säger Irene Wennemo.

Partifolket klagade dessutom på att vallöftet inte var förankrat på förhand, och att man i sina kommuner stridit för differentierade taxor där rika skulle betala mer. Socialminister Margot Wallström, som skulle agera vallokomotiv ihop med Persson, fick höra om löftet först några timmar innan presentationen.

Ingen entusiasm någonstans.

Valresultatet det blev uselt med den tidens mått. Trots det behövde Persson inte prövas som statsminister i riksdagen utan sa redan på valnatten: »Vi fortsätter regera«.

Men att förverkliga vallöftet blev en utmaning. Både Vänsterpartiet och Miljö­partiet var inledningsvis emot. De borgerliga partierna var det hela tiden, och finansministern, Erik Åsbrink, hävdade att utgiftstaket i den relativt färska budget­lagen satte stopp.

Det tog nästan hela mandatperioden att förverkliga. Men till slut infördes maxtaxan, efter tålmodigt gnetande.

– Maxtaxan är en genialisk reform, en arbetslinje för socialdemokrater, säger förre M-statssekreteraren Mikael Sandström.

Till slut blev den också en valvinnare. Fast först 2002.

Så ser det ofta ut i politiken. Partier letar efter vallöften som ska entusiasmera, som inte får kritik. Men de finns inte. Politik väcker alltid motstånd, och att göra verklighet av en idé tar tid, hävdar Irene Wennemo.

– Alla reformer har en period med mycket kritik, så är modellen byggd. När reformen är på plats finns en ny logik. Då är den tvärtom inte lätt att ta bort.

I boken »Politik på riktigt – handbok för sociala ingenjörer«, som kom i våras, skriver Wennemo om hur den processen ser ut; från en politisk tanke eller vallöfte till genomförande, och fallgroparna längs vägen. Mellan 2014 och 2019 var hon statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet. I dag är hon generaldirektör för Medlingsinstitutet.

De reformer som satt sin prägel på samhällslivet har uppstått i en synergi av flera faktorer. Ofta uppstår de i en grupp centralt placerade politiker som vill något, och lyckas slå ifrån sig instinkten att inleda arbetet med hur förslaget ska kommuniceras. Inte sällan har de lyssnat på inspel från särintressen utanför politiken. Men den kanske viktigaste faktorn är tajming, att samhällsdebatten är mogen för den omdanande förändring som kanslisterna tagit fram.

En sådan perfekt storm i politiken kom till slut att fälla den väldige Göran Persson. Och tog sin början samma år som maxtaxan blev verklighet.

Snacket bland barnfamiljerna på badstränderna sommaren 2002 var att det där nya taket för dagisavgifterna nog var en rätt bra grej.

Moderatledaren Bo Lundgren var Perssons utmanare om statsministerposten. Han kom inte med löften om nya kostsamma reformer utan upprepade sin eviga talepunkt: »Varför har Sverige världens högsta skatter men inte världens bästa välfärd?« Och preciserade sig: 230 miljarder skulle skatterna sänkas med de kommande tio åren.

Den sommaren var alla partiledare på plats i Visby. Det hade inte hänt sedan 1985. Nu skulle det bli en politikervecka på riktigt. Och Göran Persson debutera som Almedalstalare, trots att han varit statsminister i sex år – dittills hade han nobbat.

Men det skulle bli ett uteblivet tal som skapade mest uppmärksamhet.

Bo Lundgren var i Visby, men tycktes främst fira sin 55-årsdag med någon slags semester på Gotland. »Vi ransonerar Bo Lundgrens framträdanden«, sa det moderata partihögkvarteret. Själv sa han att »ingen Moderatordförande någonsin har pratat där«, när bevisligen Gösta Bohman övertygats att medverka vid två tillfällen.

Snacket internt var att Lundgren var sur för att M hade tilldelats den sämsta dagen i Almedalen. När TT:s reporter frågade gruppledaren Per Unckel vad Bo Lundgren skulle göra om han inte talade, var svaret lika kort som illavarslande för partiet:

»Han ska bada.«

Efter det och valstugereportaget i SVT, där moderata företrädare talade förklenande om invandrare, gjorde partiet ett rekorddåligt valresultat. Tidningarna skrev att Bo Lundgren står liksom kvar på den gotländska badstranden, och beskrev honom som »en politikens Greta Garbo«.

Samma dag som Lundgren inte talade gjorde fackliga centralorganisationen TCO det de gjort hela Almedalsveckan: presenterade en rapport om vad väljarna som sympatiserade med partiet för dagen tyckte i ett antal frågor.

Hade Lundgrens folk lagt beslag på »TCO-rapport 18/2002« hade de haft anledning att höja på ögonbrynen. För här fanns en bild av M-väljare som bröt mot den traditionella:

• Nio av tio tyckte att ökade resurser till skolan var mycket eller ganska viktigt, fyra av fem tyckte att ohälsan i arbetslivet var lika viktig.
•  Sju av tio ville minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Sex av tio ville se ett förbättrat anställningsskydd för gravida och föräldralediga.
• Tre av fyra svarade att ökad stress och ökade krav i arbetslivet låg bakom de ökande sjukskrivningarna. Och två av fem trodde att folk fuskade.

Bilden var uppenbar: de möjliga moderata väljarna såg en rad problem som den moderata retoriken och politiken undvek.

TCO hade startat sitt inspel till valrörelsen 2002 redan två år tidigare. Välfärdsutvecklingen på femtio- och sextiotalet hade gett fantastiska resultat och möjligheter, menade TCO, men nu var det dags för en fortsättning. Många sjuksköterskor, lärare och poliser började nämligen tvivla på välfärden när tryggheten urholkades och de såg allt fler som köpte sig trygghet när välfärden blev allt mindre generell. Välfärden behövde uppdateras när även de som var mitt i livet behövde vidareutbilda sig. Och arbete, familj och privatliv skulle kunna hänga ihop: »Vi måste få egen makt över vårt livspussel«, skrev TCO.

För de Nya Moderaterna började resan på en extrastämma 2002. Bo Lundgren valdes om som partiordförande och företrädare pratade om vikten av precis de saker man hade förlorat valet på. »Frustration, ilska, apati«, var några ord som nämndes för att beskriva stämningen på golvet.

Själv sa Lundgren:

»Jag tror att jag kan kommunicera ett budskap, men kanske inte har gjort det tillräckligt väl.«

Då gick Fredrik Reinfeldt upp på scenen, sa ungefär att svaret på nederlaget var att väljarna inte tyckt om Moderaterna. Därefter började ett hungrigt gängs väg till den politiska toppen. De började med att skärskåda partiets budget. Kom fram till att det kritikerna sagt stämde: M var ett parti för överheten. Den 4 mars 2004 skrev de på DN Debatt: »Vi lägger om vår politik«. Kritiken mot den tidigare M-ledningens »orättvisa skattesänkningar« var obarmhärtig. De hade rekryterat ekonomer från Riksbanken, nördat ner sig i sakfrågor och kallade till presskonferens där man sa: visst skulle det bli skattesänkningar, men riktade mot »grupper som byggnadsarbetare, lärare, sjuksköterskor, poliser och underläkare«.

– Vi skulle inte bara sänka skatten, utan göra det som sossarnas »kanslihushöger« gjort, att vara ingenjörer av samhället. Vi mötte extremt mycket motstånd internt men du vinner inga val om du inte har det arbetssätt vi valde, berättar Ulrica Schenström, också hon tidigare M-statssekreterare, nu chef för tankesmedjan Fores.

TCO hade hoppats att förbundets frågor skulle få fäste bland partierna i valrörelsen två år senare. Det fick de inte. Men i valet 2006 var det som om tjänstemannaorganisationen, med bidrag faktiskt av en LO-utredare, skrivit manus till mycket av det som Allianspartierna sa och ville göra.

[caption id="attachment_642885" align="alignnone" width="1463"] Mikael Sandström, tidigare statssekreterare för Moderaterna.[/caption]

Det var en perfekt storm. Bestående av politiska idéer, intryck från utsidan och en ruskigt bra tajming.

– Vi hade en grundläggande insikt att om vi ska vinna val så måste man lyssna på grupperna som inte röstar på en, för att kunna vinna över dem, säger Mikael Sandström.

Efter skiftet i Rosenbad satte alliansregeringen i gång i ett rasande tempo.

»Medelklassen har äntligen fått en regering med rötterna i medelklassen och en rad småbarnsföräldrar som ministrar. Helt rätt i tiden; det är ju så trendigt att ha barn. Och årets politiska modeord är livspusslet – ett begrepp som fackförbundet TCO myntade inför valet 2002 och som Alliansen förgäves försökt ändra till vardagspusslet, skrev Heidi Avellan i Sydsvenskan i december 2006.

– Per Schlingmann fattade det här direkt. Men Reinfeldt kom också och träffade oss ganska tidigt, säger Ulf Mårtensson, som var TCO:s kommunikationschef och tidigare hade jobbat hos Göran Persson

Socialdemokraterna hade varit regeringströtta och, precis som Alliansen skulle göra inför valet 2010, tappat reformtempot. Borgerligheten tog över taktpinnen och visade att man inte alls bara var ett pr-trick, som S-folket sa, utan de politiska ingenjörer man beundrade hos motståndarna.

– Partierna riskerar ibland att fokusera mer på kommunikation än sakförslagen. Alliansen 2006 klarade bägge delarna, och det var en framgångsfaktor. Det var arbetslinjen och man pekade ut utanförskapet. Är det inte för många som går på bidrag, frågade man, utan någon direkt konfrontation, säger Irene Wennemo.

Det blir sällan som man tänkt sig, brukar det heta. Fast statsvetarnas forskning visar att politiken oftast uppfyller sina vallöften, förutsatt att partierna hamnar i maktposition förstås. Klart är däremot att det aldrig går så snabbt som man önskat, poängterar Irene Wennemo, och påminner om att när något väl är på plats är det svårt att rubba.

De borgerliga partierna var emot maxtaxan, men tog inte bort den.

Socialdemokraterna var emot jobbskatteavdragen, men tog inte bort dem.

Hon beskriver det som »stigberoende«; det kan ske gradvisa förändringar inom ramen för en modell, men den ersätts sällan helt och hållet av en ny.

Fast undantag finns. Både regeringen Bildt och regeringen Reinfeldt införde vårdnadsbidrag, som var ett vallöfte från KD. De socialdemokratiska regeringar som följde har två gånger tagit bort bidraget, utan massdemonstrationer utanför Regeringskansliet.

Sedan har reformtakten också avtagit generellt sett. Det parlamentariska läget skapar osäkerhet kring vad det går att få politisk majoritet kring. Även om Socialdemokraterna gjorde ett försök att hitta en ny »maxtaxefråga« i föräldraveckan, i valrörelsen 2018.

Men några stora omfattande reformer verkar inte ligga i tiden.

– Moderaternas budget är i princip densamma sedan 2015, med undantag för mi­grationen, säger en annan moderat som var med under omdaningen av partiet.

I snart ett decennium har partierna varit eniga om att det behövs en skattereform. Men inget förarbete har satts i gång, frågan är i praktiken hänskjuten till nästa mandatperiod.

– På åttio- och nittiotalet genomfördes flera stora reformer i rask takt. Det var den stora skattereformen, man lade ner den statliga bostadspolitiken, förändrade hela jordbrukspolititiken och gjorde en stor pensionsreform. Det är rätt överraskande att man lyckades genomföra så stora reformer på kort tid. Det har vi inte sett sedan dess, ett status quo har varit bättre för så många, säger Irene Wennemo.

Möjligen kan coronakrisen skapa möjlighet för stora förändringar, tror hon.

– Vad som är politiskt möjligt kan ändra sig väldigt fort. Under våren har mycket hänt som skulle varit omöjligt annars. I kriser fungerar inte det vanliga politiska systemet, kan man tänka. Men det gör det – fast i ett betydligt snabbare tempo.

Och på kort sikt finns en favoritfråga ­– eller en gammal surdeg om man så vill – att hantera: den om förändringar i arbetsrätten.

Förhandlingarna med Löfvens regering var inte första gången C tvingats kriga för sin hjärtefråga. Las var en av de saker där det hettade till i förhandlingarna mellan Allianspartierna. Men med Anders Borg i finansdepartementet skulle det visa sig bli omöjligt att få till stånd den förändring somcentern ville ha.

Under åren 2003–2006 pratade Borg återkommande om ett datum: 23 mars 2007. Det var då man som senast kunde lägga proppar att behandlas av vårriksdagen.

– De reformer som vi lyckades genomföra till dess skulle bli bestående. Saker som behövde läggas i långa utredningar kunde vi fundera på, men fundera på dem senare, berättar Mikael Sandström.

Prio i den vårrusiga Alliansregeringen var bland annat förändringen av a-kassan. Den var för generös tyckte man och beskrevs som det stora problemet på arbetsmarknaden. Dessutom gick det att få igenom förändringar snabbt. Sandström tar upp ett annat exempel där man lyckades få till snabba och permanenta förändringar: den för socialdemokrater så förhatliga friskolereformen 1992.

– Friskolereformen genomfördes snabbt men har blivit bestående. Det är den värsta reformen S drabbats av, de hatar den intensivt, men kan inte göra något åt den. Därför att den reformen genomfördes ganska tidigt, hann sätta sig och blev bestående.

Ett rejält omtag av arbetsrätten kräver tvärtom långa utredningar. Frågan blev på nittiotalet föremål för en gigantisk utredning – säkert tusen sidor – som presenterades i slutet av Carl Bildts regeringsperiod. Den klubbades i riksdagen 1994 och revs upp nästan omgående av Ingvar Carlsson när han tog över makten.

Att turordningsreglerna det här året har blivit en skarp fråga beror inte på att det är något man vinner val på; borgerliga väljare som gillar idén röstar redan just borgerligt. De andra, de som Alliansen framgångsrikt lyckades locka 2006, riskeras att stötas bort. Något som spelade in när Centern fick nobben av Reinfeldt och Borg.

Inte heller lär en förändrad arbetsrätt skapa några mängder med nya jobb i coronakrisens spår. Utredaren Gudmund Toijer skriver att en förändring lär skapa mer rörlighet på arbetsmarknaden men inte ge några »tydliga effekter på nivån vad gäller sysselsättning och arbetslöshet«.

Nej, om det traditionella receptet för en politisk reform var en perfekt storm, stavas logiken i flera frågor i dag regeringsmakt –  i ett politiskt landskap som blivit alltmer låst. Precis som värnskatten för Liberalerna har las-frågan blivit Centerpartiets villkor för fortsatt S+MP-styre i Rosenbad.

Mikael Sandström, som var Ulf Kristerssons rådgivare inför valet 2018, ser en ny ordning i regeringsbildningen.

– Det är i dag inte ett normalt politiskt tillvägagångssätt där man bygger majoriteter baserat på vad partierna tycker, utan taktiken har fullständigt överordnats sakpolitiken.

[caption id="attachment_642886" align="alignnone" width="1613"] Irene Wennemo, generaldirektör för Medlingsinstitutet, ingick 1998 i Socialdemokraternas arbetsgrupp för
plats i Visby. Det hade inte hänt sedan 1985. Nu skulle det bli en politikervecka på riktigt. Och Göran Persson debutera som Almedalstalare, trots att han varit statsmi- nister i sex år – dittills hade han nobbat.
Men det skulle bli ett uteblivet tal som skapade mest uppmärksamhet.
Bo Lundgren var i Visby, men tycktes främst fira sin 55-årsdag med någon slags semester på Gotland. »Vi ransonerar Bo Lundgrens framträdanden«, sa det mo- derata partihögkvarteret. Själv sa han att »ingen Moderatordförande någonsin har pratat där«, när bevisligen Gösta Bohman övertygats att medverka vid två tillfällen.
Snacket internt var att Lundgren var sur för att M hade tilldelats den sämsta dagen i Almedalen. När TT:s reporter frågade gruppledaren Per Unckel vad Bo Lundgren skulle göra om han inte talade, var svaret lika kort som illavarslande för partiet:
»Han ska bada.«
Efter det och valstugereportaget i SVT, där moderata företrädare talade förkle- nande om invandrare, gjorde partiet ett rekorddåligt valresultat. Tidningarna skrev att Bo Lundgren står liksom kvar på den gotländska badstranden, och beskrev honom som »en politikens Greta Garbo«.
Samma dag som Lundgren inte talade gjorde fackliga centralorganisationen TCO det de gjort hela Almedalsveckan: presenterade en rapport om vad väljarna som sympatiserade med partiet för dagen tyckte i ett antal frågor.
Hade Lundgrens folk lagt beslag på »TCO-rapport 18/2002« hade de haft an- ledning att höja på ögonbrynen. För här fanns en bild av M-väljare som bröt mot den traditionella:
l Nio av tio tyckte att ökade resurser till skolan var mycket eller ganska viktigt, fyra av fem tyckte att ohälsan i arbetsli- vet var lika viktig.
l Sju av tio ville minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Sex av tio ville se ett förbättrat anställningsskydd för gravida och föräldralediga.
l Tre av fyra svarade att ökad stress och ökade krav i arbetslivet låg bakom de ökande sjukskrivningarna. Och två av fem trodde att folk fuskade.
BILDEN VAR UPPENBAR: de möjliga moderata väljarna såg en rad problem som den mo- derata retoriken och politiken undvek.
TCO hade startat sitt inspel till valrörel-
att ta fram maxtaxan för dagisavgifter.[/caption]

Irene Wennemo tror inte att parterna har gett upp en överenskommelse genom förhandlingar.

– Svenskt Näringsliv har mandat att förhandla på riktigt och privattjänstemännen på PTK-sidan har det också. Det hänger på LO: tar de en konfrontation mot regeringen? På Karl-Petter Thorwaldssons sista styrelsemöte som ordförande bar han en gul varselväst med en protest mot försämringar i arbetarrätten. Det var det politiska spåret. Andra delar av LO vill verkligen förhandla.

Hon fortsätter:

– Det blir avgörande vad den nya LO-ledningen väljer för väg. Makten över frågan ligger väldigt mycket i LO:s inre liv. Men att göra saker mot samlad fackföreningsrörelse kostar på för samtliga partier.

Så långt kan det alltså sluta som det ofta gör i svenska arbetsmarknadsfrågor: kohandel utanför riksdagens kliande fingrar. Om inte arbetsgivarsidan tar Gudmund Toijers utredning, den som socialdemokrater ansett flyttar balansen på arbetsmarknaden, som ett minimikrav för förhandlingarna. Det skulle sannolikt resultera i att frågan ändå hamnar på riksdagens bord.

Men då finns det en X-faktor. Och det är samma faktor som har rubbat ordningen för hur politik i Sverige blir till: Sverigedemokraterna.

SD har hittills sagt sig vara för utökade undantag i turordningsreglerna i las, och partiets position har betraktats som given. I SCB:s partisympatiundersökning var SD största parti bland manliga LO-medlemmar redan i november 2018. Fast i majundersökningen i år är S tillbaka som största parti bland manliga LO-medlemmar. Partiet har en ökning på 12,3 procentenheter bland LO-män och 10 procentenheter bland samtliga LO-medlemmar.

Det är en tillbakagång för SD som visserligen kan ändra sig över tid. Men som rimligen får Jimmie Åkesson att svettas.

I en intervju med Folkbladets chefredaktör Widar Andersson i förra veckan sa Jimmie Åkesson att de först ska »läsa remissvaren innan de sätter ner foten« i frågan om las-utredningens förslag och att de vill lyssna på LO, men att LO inte vill prata med dem.

Widar Andersson skrev: »Det skulle till exempel förvåna mig om inte Sverigedemokraterna tar chansen att vårda sina LO-relationer genom att ta ställning mot utredningens förslag [ …] SD: s ingång skulle vara naturlig: ›Vi motsätter oss att svenska arbetare ska betala med sin trygghet för en misslyckad invandring som skapat massarbetslöshet.‹«

Samtidigt har facken inom TCO och Saco mobiliserats i frågan. De hoppas att det faktum att fackliga organisationer som inte har någon partipolitisk koppling agerar ska övertyga borgerliga partier.

Det blir sällan som man tänkt sig i politiken, kan faktiskt bli även Centerpartiets slutsats efter denna höst.