Så försöker Vänsterpartiet bryta sitt utanförskap

Nästa vecka samlas Vänsterpartiet till en lång och rejäl (fyra dygn) partikongress i Jönköping. Givet vad som hänt – och inte hänt – under de 107 år som Vänsterpartiet under skiftande namn har varit en del av det svenska politiska etablissemanget så blir stalltipset: Nej, inget särskilt kommer att hända. Men stalltips kan vara dåliga. Nya hästar kan, precis som nya tider, sätta det gamla och invanda på prov. 

Partiledningen med ordförande Nooshi Dadgostar i spetsen har inför den stundande kongressen – liksom inför valrörelsen 2022 – visat ett osedvanligt stort och öppet kommunicerat intresse för att på allvar försöka bryta vänsterns maktpolitiska utanförskap. Partiledaren tycks mer intresserad av att få utöva verkligt inflytande som ett parti i en socialdemokratiskt ledd regering, än att fortsätta administrera en evig flod av bombastiska och totalt meningslösa reservationer vid riksdagens omröstningar. 

Vid den stundande kongressen ska ett nytt partiprogram antas. I alla riksdagspartierna – utom möjligen Liberalerna och Miljöpartiet – är programkommissionen partiledningens förlängda arm. I sitt första utkast till nytt program hade Vänsterpartiets kommission gett sig på att formulera om en central del av programmet där det slås fast att V är ett socialistiskt, feministiskt parti på ekologins grund. Över 1 000 motioner skickades in av medlemmarna; de allra flesta protesterade mot förslaget till omformuleringar av partiets mest kära och nära ismer. 

Det reviderade förslaget till partiprogram som skickats ut till ombuden inför partikongressen åtföljs av ett brev från programkommissionen. Där konstaterar kommissionen lättsamt och avspänt: ”Meningen om vilka -ismer Vänsterpartiet står för är tillbaka på allmän begäran.”  

I det digra kongressmaterialet bjuder programkommissionen på många fina och tänkvärda kommentarer. Där konstateras bland annat att ”vi kan förstå att en och annan saknar det lite mer pampiga sättet att prata om kapitalismen, historien och mänskligheten.” En annan pärla finns i ett svar till motion B 415: ”Motionärerna vill stryka alla resonemang om att det behövs eftertanke i politikutvecklingen.” Något som programkommissionen helt tar avstånd från.  

Vänsterpartiet bildades 1917 då Socialdemokraterna kastade ut några av sina mer demokratiskt opålitliga och illojala medlemmar. Vilket fick till följd att fler socialdemokrater lämnade S och gick över till det nya partiet. Ännu 70 år senare hade partiet – som då hette Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) – ett program där det slogs fast: ”För att folket skall ha makten över hela samhällslivet krävs att kapitalismen och klassamhället bryts ner och lämnar plats för en socialistisk samhällsordning. Demokrati kan ej fullt ut förverkligas utan socialism.”  

När kommunisterna i det dåvarande VPK vid nittiotalets början hade sörjt färdigt över murens och Sovjetunionens fall inleddes en ny era i partiet. Nu ströks K:et ur partinamnet som kort och gott blev Vänsterpartiet. Men ett drygt halvsekels erfarenhet och vana av att vara lydparti till en kommunistdiktatur suddas inte bort på en kafferast. Omvandlingen till ett demokratiskt parti sköt fart när Gudrun Schyman blev partiledare 1993. I valet 1998 drog hon hem 12 procent av väljarna till V, alltjämt partiets i särklass bästa valresultat någonsin. 

Schyman var ingen testuggare. Hon var folklig, vass i debatter och drog väljare med sin självklara och rätt så pragmatiska vänsterframtoning. Kommunismen gled så sakteliga ut ur partihistorien. Men det gick som det gick. Gudrun Schyman sköt sig själv i foten med talibanliknelser och beroendeproblem, men hon fick även upprepade skott i nacken av dem i partiet som ogillade den ”förflackning” och avvikandet från teserna och ”sanningen” som ett växande parti ofrånkomligen innebär. 

Dagens partiledare Nooshi Dadgostar, tillsammans med den ”evige” partisekreteraren Aron Etzler, vill försöka lyfta upp Schymans fallna mantel. Förre partiledaren och V:s listetta i EU-valet nästa månad, Jonas Sjöstedt, är med på samma tåg. De vill en gång för alla göra Vänsterpartiet till ett rimligt följsamt och dugligt regeringsparti. 

Och på det sättet kan de kanske följa Socialdemokraterna i spåren. Socialdemokrati är i och för sig en alldeles särskild konstart. Man kan vara höger eller man kan vara vänster; helt utifrån vad situationen ställer för krav på ett regeringsparti. För en socialdemokrat är verkligheten alltid viktigare än bokstäverna i partiprogrammet. Därför har S steg för steg sett till att programmen inte låser partiet vid vissa åsikter. På S-kongressen i Västerås 2001 beslöt man att ändra programmets skrivningar om ett helt annat samhälle, utan kapitalism. I en typisk S-kompromiss slogs fast att marknadsekonomin var S spelplan, men att partiet likafullt var ”antikapitalistiskt”. Något som inte var populärt inom den traditionella lilla vänsterfalang dit även den tidigare folkpartisten, liksom socialdemokratiske utbildningsministern, Carl Tham bör räknas in. På DN Debatt gick Tham den 9 december 2000 till ett rasande angrepp på den ”ändlösa pragmatismen och den tassande förnöjsamheten” som han tyckte präglade S nya förslag till partiprogram.  

Denna skribent var ombud på Socialdemokraternas partikongress år 1990. Även då antogs ett nytt partiprogram. Dåvarande partiledaren Ingvar Carlsson deltog flitigt i debatten om detta. Ett fåtal ombud var kritiska mot programmets ”ideologiska otydlighet.” Men Carlsson gav en fantastisk beskrivning av vad socialdemokrati är. Så här sa han, enligt protokollet: ”Förslaget till nytt partiprogram är tydligt präglat av just socialdemokratins ideologi. Men denna ideologi är mångbottnad. Det är styrkan i den – inte svagheten. Den kan inte presenteras i enkla svartvita scheman. Det är inget som vi behöver skämmas för. Det är just detta som gett socialdemokratin dess unika förmåga att förändra den verklighet som själv alltid är sammansatt. (…) De senaste åren har fört med sig stora förändringar i vår omvärld. Det kan inte undgå att påverka förutsättningarna för vår praktiska politik, men det kanske paradoxala är att alla dessa förändringar visar på hållfastheten i vår ideologi."

Socialdemokratin har regerat Sverige i 75 av de senaste 100 åren. Vänsterpartiet har aldrig suttit i en regering. Det är detta som skiljer partierna åt. Socialdemokraterna är inte fyllt av bombastiska män och kvinnor som tycker att högtidliga verklighetsbeskrivningar är viktigare än själva verkligheterna. I Vänsterpartiet har länge det omvända gällt. Men kanske kan Jönköpingskongressen ändra på det? Flaggviftande och testuggande partister kanske marginaliseras och ger sig av? Den som är lagd åt spel och dobbel kan nog satsa en tjuga eller två på att en mer folklig vänster, som vågar se verklighetsproblemen sådana som de är, tar ett stadigare tag om partiet.  

Samtidigt ändrar sig de flesta partier inte så lätt i grunden. Den försiktige gör nog trots allt klokast i att följa det inledande stalltipset och satsa på att Vänsterpartiet kommer att vara sig ganska likt även efter kongressen i Jönköping. 

Skribenten är politisk redaktör i Folkbladet (S) och har tidigare bland annat varit riksdagsledamot för Socialdemokraterna under åren 1991-1998. 

***

Läs även: Så lyckas du som EU-parlamentariker

Läs även: Var ligger mitten?