Så ser SD:s strategi ut för att bli störst

I mitten av mars åkte Jimmie Åkesson till Finland som draghjälp till systerpartiet Sannfinländarna. Partiledaren Riikka Purra fick en kram och svenska medier beskrev SD som Sannfinländarnas förebild. Ett modernt, högernationalistiskt parti i stället för ett lantligt, gammaldags. Men enligt Björn Sundell, tidigare ledarskribent på politiskt oberoende Hufvudstadsbladet, fick besöket relativt lite uppmärksamhet i finska medier. Han understryker också skillnaderna. 

– I Finland betraktas Sverigedemokraterna som ett väldigt ideologiskt parti. För Sannfinländarna handlar samhällskritiken nu också om det praktiska, om ekonomi. Att man måste spara in på sånt som invandring och bistånd av ekonomiska skäl. Men med det sagt så har finnar alltid förundrats av Sveriges hantering av SD. Vi har aldrig haft beröringsskräck mot Sannfinländarna och partiet har redan suttit i regering. De har aldrig varit paria på samma sätt som Sverigedemokraterna, säger Björn Sundell.  

Och, poängterar han, Sverige tjänar främst som avskräckande exempel på invandringsområdet. 

Men SD borde avundas det finska politiska landskapet av ett annat skäl – att Sannfinländarna gick om Socialdemokraterna i valet nyligen. Dit har SD lång väg kvar – i Sverige är S just nu dubbelt så stort enligt aktuella opinionsmätningar. Samtidigt har Sverigedemokraterna haft en exempellös tillväxt och partiet är mer än tre gånger så stort idag jämfört med 2010, vid intåget i Riksdagen.  

Men kan SD verkligen fortsätta växa och på sikt ersätta S som hegemonen i svensk politik? Li-Bennich Björkman, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, utesluter inte det.  

– För mig är Sverige ett icke-pluralistiskt land. En demokrati, men ändå med ett väldigt stort dominerande parti. Det är en ganska unik erfarenhet som Sverige har. Det har format en politisk kultur, en acceptans för och en saknad efter det där stora partiet som tog hand om oss alla, säger hon. 

– Det finns en kulturell beredskap i Sverige av att ha ett stort parti som dominerar. 

SD:s nuläge beskrivs rätt bra av följande "haiku" från regeringens presskonferens om en nationell folkräkning i slutet av mars.  

"Ville du säga något avslutande Jimmie?" 

"Jag är nöjd så". 

Här fångas maktförhållandet i regeringsunderlaget. Tidö-avtalets punkter ska betas av, och det är viktigt att stödpartiet SD känner sig nöjt. Det gick ju inte alls som bedömarna trodde före valet.   

"Sverigedemokraterna tycks ha förlorat chansen att bli större än Moderaterna. Det är inte ens säkert att SD överträffar sitt eget valresultat i höst. Var det en smart strategi av de andra att ta in partiet i värmen?" löd en typisk ingress i SvD den 9 juni 2022.  

Men i valet tre månader senare gick SD fram med tre procentenheter och blev större än Moderaterna. 

Det är alltså inte så konstigt att Elisabeth Svantesson (M) frågade Jimmie Åkesson om han är "nöjd" under presskonferensen. Det är betydligt konstigare att tvivlen om SD:s tillväxtpotential har förblivit så starka över tid, även till höger. "Den enkla förklaringen till varför SD inte längre växer", skrev blåfärgade debattören Alice Teodorescu Måwe på Timbros sajt i juli 2022, "är att fler partier har börjat erbjuda lösningar på de problem som SD länge tilläts vara ensamma om att peka på". Nästan 200 000 väljare senare kan man konstatera att även hon hade fel. Det räckte inte med att erbjuda lösningar på samma problem. Det var något med just SD:s lösningar som tilltalade en femtedel av väljarkåren i höstas. Och inget talar för att Jimmie Åkesson är nöjd på länge än, vad han än sa på den där presskonferensen.  

SD har visserligen tappat opinionsstöd sedan valet, men det är en normal utveckling för partier i ett regeringsunderlag. Socialdemokraterna tappade stort både efter valet 2014 och valet 2018. "Samarbetet med regeringen har inte gett pluspoäng hos väljarna. Tvärtom." skrev Aftonbladet den 8 februari i år. Med andra ord – SD är i praktiken ett regeringsparti och får en opinionsbana därefter. Samtidigt är det långt till valet 2026. 

Vad krävs då av SD för fortsatta valframgångar? En av de största överraskningarna i valet 2022 var partiets framgång hos unga. 22 procent av förstagångsväljarna röstade på SD och nästan lika många i skolvalet (21 procent), mer än totalsiffran på riksnivå. Men det verkar inte ha varit följden av en snillrik målgruppsstrategi, i alla fall inte om man tittar på annonseringen i digitala kanaler. Fyra av åtta partier lade mer pengar än SD på digital annonsering i valrörelsen, inklusive småpartierna Liberalerna och Centerpartiet, enligt mätningar av Whispr Group och Novus.  

SD:s annonser vände sig främst till män mellan 45 och döden. SD kan förstås ha kalkylerat med att sympatisörernas digitala oväsen skulle värva yngre väljare alldeles gratis. Slutsatsen är hursomhelst att SD är mindre beroende av betalda nätkampanjer än andra partier för att nå unga väljare. Frukten finns där och hänger lågt, men SD har lyxen att kunna skjuta upp skörden. Till 2026 till exempel. Kontrasten är särskilt stor när det gäller Instagram.  

– Instagram var klart mycket större 2022 än 2018. Vi såg särskilt stort intresse för Magdalena Andersson, säger Ebba Grape, ansvarig för digital kommunikation hos Socialdemokraterna.  

Frammarschen för Instagram speglades inte på samma sätt i SD:s annonsering För dem var Facebook viktigare, precis som det är för äldre väljare. Enligt en sammanställning från DN i höstas lade SD över 2 miljoner kronor på Facebookannonser i valrörelsen.  

I siffrorna framträder också SD:s ointresse för de kvinnliga väljarna. Whispr Group och Novus fann att kvinnor mellan 25 och 45 var den totalt sett hetaste målgruppen för partiernas kampanjer. Men endast 1 procent av SD:s stora Facebookannonsering i valrörelsen riktade sig till kvinnor.  

– Ändå är SD det tredje största partiet bland kvinnliga väljare, säger Torbjörn Sjöström, VD för mätinstitutet Novus. 

– Man talar mycket om att SD har problem med de kvinnliga väljarna. Jag tror att de kommer försöka nå ut till dem framöver. De intresserar sig exempelvis för äldrevården, fortsätter Sjöström.  

Sannfinländarna har sedan två år en kvinnlig partiledare och 17 av partiets 46 ledamöter i den nyvalda riksdagen är kvinnor. Motsvarande siffror för SD: 19 av 73. 

Statsvetarprofessorn Li Bennich-Björkman är inne på samma spår som Torbjörn Sjöström. 

– Jag är övertygad om att SD på olika sätt framöver kommer att riva murarna till kvinnor. Det märktes på valvakan där Jimmie Åkesson tog upp många kvinnliga företrädare på scenen. Och jag tror att de kommer öka sitt sakpolitiska fokus på frågor som är viktiga för kvinnor: hur vården fungerar, hur pensionerna ser ut, välfärden i stort.  

Hon menar att SD "utan tvekan kan bli större" och till och med ersätta Socialdemokraterna som hegemon i politiken. 

– Det är tydligt att de aspirerar på det, säger hon. 

Ett stöd för tesen kan vara vad partiets rättspolitiske talesperson Richard Jomshof sa nyligen i SVT:s program Sverige möts: "Socialdemokraterna har sedan länge tagit bort majoritetsberättelsen. Det finns inget att bjuda in till". Och tittarna hörde Ardalan Shekarabi (S) svara: "Vi ska ha ett land, en gemenskap, en gemensam identitet som är inkluderande." Så låter en strid om tronen. 

För att summera: SD växte av att demoniseras. De växte av att tas in i värmen. De växer bland unga utan att satsa mycket pengar på att nå dem. De växer till och med bland kvinnor som de anstränger sig ännu mindre för. De växer trots fortsatta skandaler kring partiföreträdare, och trots avslöjandet om "trollfabriker" strax före valet (ETC 26/8). SD växer (förstås) när deras frågor står på högst på dagordningen, som i fjol. Men i ett val som 2010 när miljöfrågan var klart viktigare än invandring för väljarna, då kom SD in i riksdagen med fördubblat valresultat. Frågan är därför om SD:s framtida valresultat kommer att kulminera  på denna sida om 30 procent.  

Ett närmande till kvinnorna, som Torbjörn Sjöström och Li Bennich-Björkman förutspår, har vi dock inte sett än. Partiet har valt ett annat frontavsnitt. För SvD berättade SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt att han vill stoppa nya vindkraftverk (30/3). Helst också välta dem som redan snurrar. Här går ett folkligt stråk i opinionen, där vindkraften har blivit den nya invandringsfrågan. Enskilda människor och lokala grupper vill inte utmålas som bakåtsträvande dumskallar för att de protesterar mot en mycket stor förändring av närmiljön. 

Det ska sägas att även Finland bygger ut vindkraften. Men framför allt har Finland kärnkraft. I dagarna tas den nybyggda reaktorn Olkiluoto 3 i reguljär drift, och nästan ingen protesterar. 

Björn Sundell igen:  

– Finland har inte haft en stark opinion mot kärnkraft och aldrig tagit ett principbeslut om att avveckla den, som Sverige gjorde. Man kan säga att kärnkraften var en känslig fråga ännu i början av 2000-talet, men redan på 2010-talet hade kritiken rätt långt tystnat, utom bland De Gröna. Och nu är inte ens de motståndare längre. 

Man kan också konstatera att det som göder Sverigedemokraterna är just känsliga frågor. Och att det kanske vore klokare att inte ha så många.

***

Läs även: Det går inte över

Läs även: Sannas sannfinländska dilemma