Socialdemokraterna behöver en ny järnaxel

När Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar presenterade en självkritisk analys av partiets migrationspolitik, gav hon också en fingervisning om framtiden: 

– Jag tror att den framtida migrations- och integrationspolitiken måste präglas av två utgångspunkter. Att vårt parti enbart kan förhandla högerut med de partier som accepterar internationella konventioner, det utesluter Sverigedemokraterna. Vänsterut kan vi bara förhandla med partier som accepterar att antal har betydelse. 

Vilka partier vänsterut faller då bort? En rimlig tolkning är både Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Antagligen även Centern. Så vad finns kvar? Egentligen bara Moderaterna. 

Så var vi alltså där igen. 

Thomas Idergard var vid årsskiftet 1996–97 ordförande i Moderata ungdomsförbundet. Han angrep sitt moderparti i den gamla högerns idétidskrift Svensk Tidskrift. 

Trots allt fagert tal om individualism, frihet och rörlighet hade Moderaterna som ”lydigt stödparti” just hjälpt Socialdemokraterna att skruva åt asylrätten. ”Hur länge ska den moderata invandringspolitiken vara ett ständigt undantag från partiets egna idéer?”, frågade Idergard. 

Riksdagsledamoten Gustaf von Essen svarade i nästa nummer: 

”Jag anser inte att invandringspolitiken lämpar sig för enkel partipolitisk träta över blockgränsen. Politiken bör ha en rejäl förankring både i riksdagen och också ute i landet bland människorna.” 

Von Essen skötte Moderaternas invandringspolitiska uppgörelser i riksdagen. Inte sällan i par med Socialdemokraternas Maud Björnemalm. Invandringsöverenskommelserna mellan Moderaterna och Socialdemokraterna var så etablerade att de fått namnet ”järnaxeln” av liberaler och vänsterpartister som fann sig maktlösa i migrationsfrågor. 

Det fanns flera skäl till att järnaxeln bildades. En katalysator var Luciabeslutet 1989, när den socialdemokratiska regeringen med stöd av Moderaterna och Centern ströp asylrätten, under tryck av en stor mängd turkbulgarer. En annan var Ny demokrati, som fick nästan sju procent i valet 1991. Det handlade om att vrida invandringsfrågan ur händerna på såväl högerpopulister som vänsteridealister. 

Men järnaxeln var inte stabil. Regeringen Bildt rev upp Luciabeslutet redan 1991, för att blidka Folkpartiet. Även om idén om flyktingamnesti röstades ned av de två stora partierna 2005, fick regeringen Persson byta fot för att få Miljöpartiets och Vänsterns stöd. Regeringen Reinfeldt träffade migrationsöverenskommelse med Miljöpartiet 2011. Och så sent som för tre år sedan slutade Migrationskommittén, tänkt att skapa bred enighet, i bred oenighet och en uppgörelse mellan regeringen Löfven och, återigen, Miljöpartiet. 

Trots det har järnaxeln varit ett påtagligt levande minne. I augusti 2015, hösten 2018 och sommaren 2020 återkom idén om en uppgörelse mellan socialdemokrater och moderater, från mer eller mindre centrala spelare.  

Blir det av den här gången? 

Antagligen inte. 

Socialdemokraterna behöver en ny järnaxel om deras självkritik ska vara trovärdig. De har tre samarbetspartier, alla invandringsidealister. Väljarna vet det. De har sett hur det brukar gå. 

Regeringen Kristersson, däremot, har inget större problem med Sverigedemokraterna, just i migrationspolitiken. Inte längre med Kristdemokraterna eller Liberalerna heller. Någon betydande inre kritik mot strikt reglerad invandring, som den Idergard stod för, finns inte.  

Moderaterna har helt enkelt ingen större nytta av en järnaxel. När det blir val har de däremot nytta av att den inte finns. 

***

Läs även: Magdalena, gråt inga fler tårar för min skull

Läs även: Var ligger mitten?