Stockholms roll som politiskt maktcentrum minskar
Stockholms roll som politiskt maktcentrum minskar. Även den lokala stockholmspolitiken får allt mindre betydelse. I moderatkretsar tycker gammelmoderater att det är för mycket cykelvägar och kompromisser och de unga att förändringsviljan saknas. Partiets företrädare är alltför anonyma och att man samregerar med MP både i stadshuset och i regionen svider.
– M har i Stockholm tidigare varit väldigt dominerande, de tunga och kända moderaterna har varit stockholmspolitiker. I dag är det få av dem som gör nationella avtryck. Sten Nordin, Carl Cederschiöld, det är ett tag sedan, säger Svend Dahl, chefredaktör på Timbrotidningen Smedjan.
Även i S-kretsar talas det om anonyma företrädare och det eviga och ständigt närvarande: S-skepsisen inför Stockholm.
För S-politiker ute i landet var länge den politiska makten över Stockholms stad ogripbar eller helt enkelt obegriplig. Från 40-talet och framåt skiftade styret nästan vid varje val, med samstyre tillsatte vinnaren finansborgarråd men oppositionen hade ordförandeposter och borgarråd med fackansvar. I fullmäktige kunde det vara eldiga debatter men sedan gick man till mindre sammanträdesrum och kom i allmänhet överens.
Samstyret avvecklades efter valet 1994, men då och då höjs röster för att återväcka det. Inte minst för att det i Stockholm funnits en rad exempel på politiska frågor där man inte kunnat enas över blocken, eller enats men sedan tvingats att backa för att något eller några partier gett vika för opinionen.
Exempel på trögrörligheten finns i drömmen om infrastrukturprojekt. Redan på 60-talet planerades ringleder runt Stockholm, men det har gång på gång spruckit. Först 2014 började förbifarten byggas, den ska stå klar 2030. Omvandlingen av Slussen tog sin början på 90-talet, nu pågår byggarbetet för fullt och ska vara klart 2025. Till och med ett enkelt bygglov tar avsevärt mycket längre tid i Stockholm än i alla de 289 andra kommunerna.
I jämförelse tog den politiska processen från de avgörande politiska besluten till invigning av Öresundsförbindelsen nio år.
Den politiska ombytligheten i Stockholm har historiskt inte heller funnits på samma sätt i Göteborg och Malmö, och definitivt inte i Västerås, Norrköping eller Eskilstuna.
»Malmöiterna var stolta över sin stad, hade devisen ›Vår stad‹ och göteborgarna hade ›Göteborgsandan‹, men det hade aldrig funnits något liknande i huvudstaden, kanske för att så många var inflyttade.
Få försvarade Stockholm, och ännu färre försvarade socialdemokratin i Stockholm. I Stockholm var rent av alla krafter som bekämpade arbetarrörelsen samlade«, skriver Björn Elmbrant i Stockholmskärlek, boken om Hjalmar Mehr, stadens starke man (S) på 50- och 60-talet.
Elmbrant återger rader ur ett brev från Mehr till statsminister Tage Erlander (S) 1956: »En hälsning från Stockholm, som Gud övergivit, borgarna ockuperat och som partistyrelsen ger fan i.«
Över 60 år senare skulle Stockholm rent av kanske kunnat förklaras vara kriskommun, om det inte vore för det faktum att den är huvudstad. EU-medlemskapet har krympt den nationella makten, vilket mest påverkar Stockholm. Staden har nu för första gången sedan 70-talet negativt inrikes flyttnetto. Dessutom hamnar framtidssatsningar inom exempelvis life science oftare i Malmö eller Lund med närhet till Danmark. I dag jobbar lika många inom life science i Skåne som i Stockholm-Uppsala.
En långsiktig effekt av corona kan bli att fler jobb och människor flyttar från Stockholm till distansarbete och boende permanent. Något som skulle spä på den negativa flyttrenden. I Köpenhamn talar man redan om en dubbeleffekt under hösten av corona och höga bostadspriser i huvudstaden. I Berlingske uttalar sig mäklare i Køge, strax över tre mil bort från Strøget, att 70 procent av köparna nu är köpenhamnare, i Ringsted 5,5 mil bort är de 50 procent-
I Stockholm klarar till och med den lagstiftande makten nu av sitt jobb reducerat till 55 riksdagsledamöter i stället för 349.
I dag är inte den politiska makten över Stockholm i första hand ogripbar utan osynlig. Även hyfsat samhällsmedvetna personer har svårt att komma på namnet på finansborgarrådet eller oppositionsledaren i Stockholms stad. Statsrådet Anders Ygeman (S) har suttit i riksdagen för Stockholm sedan 90-talet, men i den kommunala världen kom han aldrig längre än till att vara ersättare i sociala distriktsnämnden i Vantör. Enda ministern från stockholmspolitiken är jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP).
I valresultatet 2018 fanns visserligen en liten men ändå märkbar uppgång för partiet i Stockholmskommuner där Moderaterna länge varit helt dominerande, som Sollentuna, Solna och Danderyd. Fast det berodde nog mer på M:s hållning till SD än S-märkta framgångar i kommunerna. När Stefan Löfven avgår som partiledare kommer »landet« därför ha en sak klar för sig i valet av efterträdare: den eller de som kandiderar och är från Stockholms stad eller Stockholms län har ett handikapp bara genom just det.
Läs mer om »Landets 50 mäktigaste«:
- Mörkblå revolt när SD tog över makten i Bjuv: »Upp till bevis«
- L-kommunalrådet som fick 34,2 procent i förra valet: »Som en hockeymatch«
- Professorn: »Ett faktum att 90 procent av makten finns i Stockholm«
